Kælan Mikla (support: Torch)

Vad är väl bättre sätt att fira midsommarafton än att gå på en konsert med isländska Kælan Mikla?

Vi tog tåget ner till Köpenhamn denna ovanligt soliga midsommarafton och höll på att gå under då de hade noll ventilation i den vagnen vi befann oss i. Men seg start till trots var vi till sist i Köpenhamn och kunde checka in på Comfort Hotel, dricka lite energidryck och sedan lufsa iväg till Brew Pub. Där satt vi på innergården och drack av deras goda lager + porter en bra stund tills det var dags att ta sig till Hard Rock Café som vi hade bokat bord på för dagen.

HRC i Köpenhamn är alltid lite av ett lotteri, men idag var det riktigt bra service från vår servitör Vito och god mat. Vi delade på ett torn av krispiga lökringar, följt av varsin Pittsburg Burger och avrundade med en espresso + att Stefan mumsade lite på deras cheesecake (jag hjälpte till lite jag också). 

Därefter kallade jag på taxi via appen då Lygten Station ju ligger en bit bort och jag lyckats stuka foten tidigare i veckan. Taxin kom direkt och vi var snart på plats på lilla Lygten St, minsta konsertlokalen jag besökt, men väldigt charmig. Där möttes vi av en glad Brian som kramade om oss hjärtligt och undrade vad tusan vi gjorde där istället för att fira svensk midsommar.  

Det var lagom med folk på Lygten och först ut var dansk/grönländska Torch som jag tyckte lät bättre live än då vi lyssnat lite på dem innan. De verkar vara två som sjunger och det var ganska stor skillnad på dem.

Stefan passade på att handla lite skivor i pausen och prata mer med Brian. Sedan var det dags för de tre isländska damerna att äntra scenen och det gjorde de med besked! Jag uppskattar alltid när elektroniska band tar med vanliga instrument, och att se en tvärflöjt gjorde mig extra glad!

Spelningen var jättebra, de dominerade scenen från start till slut och jag upphör aldrig att förvånas över hur denna späda kropp kan låta så högt, hon stod en bra bit från micken när hon tog i. Samtidigt var de väldigt ödmjuka och definitivt inga divor. Både när de gick på och klev av scenen tackade de Torch för att de fått dela scen med dem, bara en sådan sak!

Efter spelningen lyckades Stefan få dem att signera deras vackra album "Undir K​ö​ldum Nor​ð​urlj​ó​sum" på vinyl och det gjorde de förstås med besked.

Vi stannade ett tag efter det, dj:n för kvällen spelade bra musik och vi hade ingen lust att ta oss annanstans. Dock försvann folket ganska så snabbt, vilket i sig är förståeligt då det ofta är sena spelningar och det ligger bit iväg.

Efter att ha beslutat och för att ta oss till hotellet igen fick vi hugga en taxin på gatan då jag roligt nog inte lyckades få fram slutdestinationen i appen (att leta fram gatunamn på mobilen mitt i natten med linser i ögonen och öl i magen är inte bra förutsättningar). 

På hotellet gjorde vi en klassiker och handlade varsin macka + några öl och fick med oss en ny fjärrkontroll också eftersom vi noterat tidigare att TV:n inte fungerade. Väl på rummet konstaterade vi att det inte hjälpte, vi åt våra mackor och sedan var det tack och godnatt för oss båda, vilket troligtvis var lika bra.

Bästa midsommarfirandet på länge! 

Setlist:

Stefans skivinköp:

Sarah Millican - Late Bloomer

Dags att se lite brittisk stand-up igen! Roliga Sarah Millican har jag sett diverse klipp av + att hon ofta är med i olika BBC-program och jag tycker hon är riktigt rolig, så jag har haft henne på bevakning inför nästa turné och högg till så fort ett Köpenhamnsdatum dök upp.

Vi tog oss ner till Köpenhamn så for Stefan hunnit göra sig klar efter jobbet och jag fått stopp på alla frågor från mitt eget jobb och vi hade flyt med tågen där förseningar för en gångs skull var på vår sida och gjorde att vi var nere strax efter fem, trots tågbyte i Malmö.

Vi checkade in på Mayfair och älgade sedan iväg de 2,5 kilometer det är till Falkoner allé där vi hade ett bord bokat på Halifax Burgers. Vi var framme tio minuter innan utsatt tid och åt två jättegoda burgare + drack varsin stor öl som satt som en smäck i värmen.

Därefter var det dags att ta sig in till Falkonersalen och vi sippade på varsitt glas cava innan vi satte oss i salen.

Evenemanget var slutsålt och vi hade bra platser, tyvärr hade jag en lång kvinna framför mig som skymde komikerna EXAKT och dessutom envisades med att inte sitta still så att jag hela tiden fick justera och sitta som en kratta. Efter pausen bytte jag plats med Stefan, men det gjorde även kvinnan och hennes man då platserna bredvid dem var tomma. Suck. 

Men utöver det var både Sarah och hennes sidekick Lou Conran riktigt roliga och bjöd på härlig underhållning med många skämt under bältet och som verkligen var riktade till kvinnor i min ålder (och vettiga män). 

Därefter hade vi först tänkt besöka ett craft beer ställe precis i närheten, men det var fullt och såg inte så intressant ut så vi tog metron in till centrum istället (fortfarande SÅ ovant att man kan göra det) och irrade runt ett tag utan att riktigt hitta ett ställe där vi ville spendera våra slantar. 

Till sist hamnade vi på lilla Mikkeller på Viktoriagade där vi inte varit på länge och där drack vi en riktigt god lager Iskold Classic och hade det lugnt och skönt tills de stängde. Därefter hann vi även med ett par öl på mysiga Dia'legd som hade öppet en timme till. Portern Porter's 7 seas  satt som en smäck. 

Vi avslutade sedan natten på hotellrummet med ett par Tuborg + musikvideos via Chromecast på TV:n. Riktigt trevligt!

Laibach - Opus Dei Tour

 

Laibach är ett av de band jag sett absolut flest gånger. Så man skulle kunna tro att det skulle vara lite tråkigt att se dem igen, men då vet man inte mycket om Laibach. 

Turnén den här gången kommer av att de precis släppt en remastrad version av albumet Opus Dei som släpptes för första gången 1987. 

Vi tog tåget ner runt lunchtid i strålande solsken och började klokt med att äta rejält med mat på Jensens Bøfhus.

Därefter checkade vi in på Hotell Mayfair och tog oss sedan till Warpigs, där vi satt en bra stund i gassande sol och drack en trevlig tjeckisk-inspirerad pilsner. Till sist var vi tvungna att flytta in då Stefan började få röda armar och jag själv kokade inifrån i mina helt onödiga strumpbyxor.

Så småningom var det dags att leta sig bort till Pumpehuset, ett ställe inte varit på innan och som påminde lite om Dürer Kert i Budapest med en utegård. När vi väl blev insläppta i lokalen vid åtta stod vi och gungade till till Brian som var DJ för kvällen, innan de öppnade upp till själva konsertsalen.

Väl på plats framför scen stod vi och skrattade åt att de körde trumsolot till Leben heisst leben om och om och om igen medan vi väntade på dem. Laibach har en egen slags humor - som jag älskar. 

Laibach är också kända för att vara i tid, så även idag. Kvart över nio klev de ut på scenen och öppnade med instrumentala låtar från  albumet som var riktigt bra! Ovanligt nog körde de INTE albumet från start rakt upp och ner som de brukar göra, utan de sparade det till efter pausen. Istället fick vi bland mycket annat njuta av Brat Moj och Alle Gegen Alle. Inte en död sekund och inte en chans att man går därifrån heller. Öl och toapaus får vackert vänta till efter spelningen. Redan här har kvällen seglat upp till årets konsert och vi är båda lyriska. 

Efter 15 min Intermission (som är brukligt när Laibach spelar) och mer trumintro kommer så Leben Heisst Leben och Opus Dei-låtarna radar upp sig. Fantastiskt bra! Dessutom är det faktiskt riktigt skönt att gå på en konsert där ingen står med mobilen i hand hela tiden. Alla vet i ryggmärgen att Laibach inte är bandet man står och filmar - jag önskar det var så oftare (även om jag själv bidrar till otyget emellanåt).

Eftersom Pumpehuset är en liten lokal och vi står nästan längst fram (bakom korta människor) får vi hela tiden ögonkontakt med de i bandet, vilket är en ny upplevelse när det gäller just Laibach. Det gör det hela ännu trevligare och när det är dags att ropa in dem igen och de först spelar vackra Engine of Survival och sedan blåser nytt liv i gamla Foreigner-dängan "I want to know what love is" MED allsång och filmning av publiken (där vi blir inzoomade mer än en gång) så står jag bara och skrattar till sist. Man vet aldrig vad som händer när man ser Laibach, den saken är klar. Allsång var inte vad jag hade väntat mig. Inte Foreigner heller. 

En av de bästa konserter jag sett med Laibach, de gör mig varken besviken eller uttråkad och jag ser redan fram emot att se dem igen. 

En smygbild på slutet

Set List

När konserten är slut rusar i princip hela publiken till merchen och handlar, det är ett tecken på en bra konsert. Jag är inte sämre, jag handlade ännu en kul tröja till samlingen (Think Negative) + en snygg poster som vi redan spanat in tidigare under kvällen. 

Vi stannar kvar ett tag också och dansar till Brians låtmix som är riktigt bra. Därefter tar vi oss till Old English Pub och sitter ett tag och landar in kvällen, innan vi tar oss till hotellet och väntar i en halv evighet på lite svindyr hämtmat. 

Länge Leve Laibach!