Toy Story 5

Då var det dags för en ny omgång med Toy Story. Efter jag hade sett fyran på bio var jag ju ganska säker på att det kunde räcka där, men jag blev positivt överraskad.

Mitt hjärta har alltid klappat lite extra för just Toy Story, då det var en av de första Pixarfilmerna jag såg och den tog mig med storm från första stund. Vacker animation, kul story och inte tonvis med sånger ala Disney. Visserligen köpte sedan Disney upp Pixar (på gott och på ont), men just Toy Story har alltid hållit måttet genom åren. 

Inför besöket såg vi också om alla fyra filmer i ordning och det kan rekommenderas, då det ger en helt annat sammanhang i berättelsen än jag tänkt på tidigare. 

Den femte filmen tar vid ett tag efter fyran där Woody lämnat gänget hos Bonnie för att hänga med Bo Peep istället. Ny sheriff i gänget är såklart Jessie och det är hon som är huvudkaraktären i filmen. Fullt rimligt, eftersom det är en liten tjej som nu äger dem.

Det som gör filmen riktigt bra är att den tar upp hur världen har förändrats och hur skärmberoende vi alla har blivit oavsett ålder + att den också lyfter problemet med att barn idag slutar vara barn alldeles för snabbt. Jag kan själv relatera hårt till temat, även om jag är flera generationer äldre. Även på vår tid blev det ganska snabbt en skiljelinje mellan de som lekte och de som istället ville vara vuxnare än vad de var.  Men med dagens teknik kommer det ännu tidigare + hårdare än någonsin och filmen visar detta föredömligt utan moralkakor nedtryckta i halsen.  

Utöver ett bra och viktigt ämne så är filmen också riktigt rolig. De strandade Buzz Lightyears resa till kommandocentralen och jakten till häst är suveräna, för att inte tala om skämten med den åldrande Woody (skallighet + gubbmage). 

Jag ger filmen, utan tvekan, 4 Buzz Lightyears ridande på leksakshästar av varierande sort och storlek. 

Det Våras för Sheriffen + Rymden på Bio Spegeln

I samband med att Mel Brooks firar sitt hundrade år passade Bio Spegeln i Malmö på att köra några av hans filmklassiker och vi var inte sena med att boka in lördagens program som bestod av Det våras för Sheriffen (Blazing Saddles) och Det våras för rymden (Spaceballs). Det är mina egna två personliga favoriter av hans filmer och även om jag kan dem utan och innan så är de fortfarande roliga. 

Mindre roligt var att jag hade missat att det var sommartrafik på Skånetrafiken, så vi kunde inte ta tåget som tänkt eftersom det inte gick något till Hästveda på kvällen. Turligt nog var det inga problem at avboka flaskan cava som jag hade beställt. Planen var nämligen att bila in till Hässleholm och sedan ta tåget för att utnyttja våra sommarkort. Men tji fick vi, dagen till ära var årets varmaste dag i Sverige och tågtrafiken havererade fullkomligt i värmen. Så efter ett försök att komma med ett överfullt tåg, så gav vi upp och jag var redo att ge upp helt, men Stefan var inställd på att köra ner och så fick det bli efter en snabb tankning. 

Värmen i bilen var inte heller att leka med och AC:n gav upp så det var en svettig färd ner. Som tur var hade vi köpt varsin flaska vatten inne i Hässleholm.

Väl i Malmö behövde vi få mat i oss och det är inte ofta man ser Malmö så pass öde och uteserveringarna gapa tomma. Vi valde att besöka Mando Steakhouse, mycket för att vi inte orkade fundera så mycket mer och fick ett bord i skuggan där vi kunde andas ut och sörpla i oss kall dryck och äta en förvånansvärt god bit mat. 

Sedan var det dags att gå till Spegeln och vi handlade varsin iskall cola på glasflaska och satte oss i en varma salen. Tyvärr var även deras AC överbelamrad för dagen, så det var ett svettigt besök och vi blev faktiskt erbjudna att få pengarna tillbaka om vi inte ville stanna. Men när man nu släpat sig hela vägen till Malmö biter man såklart ihop!

Det våras för Sheriffen (Blazing saddles) var först ut och det var jättekul att få se den i bioformat. Vi hade även beställt varsin charktallrik som vi mumsade på i värmen och bortsett från svetten var det riktigt kul. 

Filmen i sig är en klassiker av rang, idag fascineras man av att de ens fick göra den. 2026 är den dessutom tragiskt nog nästan lika aktuell sett till rasism som den var då. Hur som haver är det en jäkligt kul film, med den galnaste slutfighten jag sett på film i mitt liv. Mel Brooks är ett galet geni.  

Efter en kort paus där vi skaffade ny cola + vatten var det så dags för Spaceballs (Det våras för rymden). Min personliga favorit genom tiderna som den scifinörd jag är, medan Stefan aldrig riktigt lyckats se den fullt ut förrän denna gång. 

Det känns lite fånigt att jag ska sitta här och recensera den då jag är en riktig fangirl, så jag nöjer mig med att säga att jag njöt av varje sekund. Tydligen pågår inspelningen av uppföljaren, vilket jag än så länge inte riktigt ved vad jag tycker om. Plus är att Rick Moranis ställer upp (han lämnade Hollywood för ett bra tag sedan för ett vettigare liv), minus är förstås att John Candy inte är med oss längre. Vi får helt enkelt se vad det blir av den. 

Det blev i alla fall en kväll av svett och skratt och efter en intressant biltur hem där vi passerade skånska orter man inte visste existerade kom vi hem och var nöjda med att vi trotsat vädrets makter och faktiskt fått se två kanonfilmer på bioformat. 

We brake for nobody. 

Zombiefilm på Bio Spegeln

Vi har länge varit nyfikna på Bio Spegeln i Malmö och när de skulle visa två klassiska zombierullar på midsommardagen passade vi på att boka in oss. Man kanske kan se det som vår midsommartradition att passa på att göra något skoj på annan ort? 

Så efter en lugn midsommarafton (utan sill och annat tråk) tog vi oss till Hässleholm station runt 12-snåret på midsommardagen och tuffade ner till Malmö. Behagligt lugnt och skönt, det är en bra dag att resa på. Vädret var dessutom jättefint. 

Väl framme traskade vi bort i solen till den italienska restaurangen Enoclub Osteria där vi hade bokat bord för säkerhets skull. Vi åt tre rätter och allt var mycket gott, i synnerhet hummer-risotton som vi hade som huvudrätt. Ett ställe vi absolut kan tänka oss att besöka igen, det såg dessutom jättemysigt ut invändigt (vi satt ute dagen till ära). 

Bruschetta med ricotta, mandel och honung

 Caprese di bufala mozzarella

Risotto con crema di aragosta

Citrongelato

Limoncello Cheesecake

Limoncello

Efter det passade vi på att ta ett par öl i solen på Lilla Torg, innan vi checkade in på hotellet Scandic Stortorget. 

Hotellet höll på att renovera hissen så de hade lagt oss så att vi skulle slippa trappor, vilket i sak är snällt, men skulle visa sig vara rätt jobbigt. Men det var vi lyckligt ovetandes om just då och vi tog oss till Bio Spegeln där vi tog varsin drink. Eftersom filmen Jaws precis firade 50 år så fick det bli en sådan, och den var estetiskt väldigt tilltalande, med ett litet blodstänk i vattnet. 

Kul med lite zombie-dekor här och var på bion också! 

Sedan var det dags att handla förnödenheter (kall cava + varma nötter) till första filmen och inta salongen. Riktigt bekväma fåtöljer!

Först ut var kultklassikern "Night of the Living Dead" (They're coming to get you Barbra!) och det var riktigt kul att få se den på bioduk i toppskick. 

Sedan var det dags att vänta in nästa film och då passade vi på att ta en zombiedrink. 

När vi sedan intog samma salong och plats igen för filmen "Day of the dead" blev vi varse att vi var de enda som köpt biljett, så vi hade salongen för oss själva. Inte oss emot, men synd att inte fler ville se den. 

Därefter gick vi som planerat bort till KFC för att handla mat till hotellrummet. Tanken var att mumsa på kycklingburgare och se trams på plattan och ha det soft på rummet. Vi var dock mer mosiga än vi hade tänkt efter att ha varit igång hela dagen och Stefan somnade ganska snart efter maten. Jag försökte göra honom sällskap, men oväsendet från nattklubbarna höll mig vaken + att jag var så oerhört törstig (den salta maten hjälpte inte) och kranvattnet var under all kritik. Så jag låg mest och snurrade till in på morgonen då klubbarna äntligen tystnade - för att direkt ersättas av väsnande sopmaskiner. 

Sömn- och vätskebrist till trots var jag ändå i förvånansvärt OK skick nästa dag (efter att ha handlat och pimplat vatten) och vi kuskade hemåt igen runt 9. Vi konstaterade att det varit en supertrevlig midsommardag i Malmö. Enda plumpen var hotellet som vi inte kommer boka igen. 

Indiana Jones and the Dial of Destiny

 

Jahapp, en femte Indy-film kom således i år och eftersom det var evigheter sedan vi var på bio åkte vi in till Kristianstad för att se den utan större förväntningar.

Dessvärre motsvarade den inte ens detta, utan det var en ganska sorglig och förvånansvärt urvattnad Indy-upplevelse.

• Action från start med CGI i överflöd för att få Harrison Ford att se ung ut igen. 
• Tågtak-scener in absurdum (som såg löjligt animerade ut).
• Ännu en ny karaktär från Indys mest aktiva år introduceras (för att få in hans dotter i "nutid") och även om jag i sak gillar Toby Jones så kändes hela hans karaktär malplacerad. När hann Indy bli bästis med alla dessa människor?
• Action-scener i stil med Mission Impossible känns bara trött, var är den sköna stämningen från 80-talet?
• Indy anklagas för berått mord på sina kollegor, det passar inte in i Indy-universet. Nog för att folk alltid dör, men detta var åter igen mer MI eller James Bond.
• Dottern till den gamle vännen vi aldrig hört talas om är naturligtvis expert på allt. Girl Power, baby. Snark. Varför ska vi bry oss om henne? Ärligt talat? Snacka om en spinoff jag inte vill se. 
• John Rhys-Davies sköna karaktär Sallah är med, men det känns bara oerhört malplacerat och sorgligt. I synnerhet när han av oklar anledning nu bor i USA. Däremot får han inte följa med till Marocko trots att han vill. Vi kan ju inte ha för många gamlingar ute på vift. 
• YTTERLIGARE en nygammal vän presenteras och spelas av Antonio Banderas. Han dör kort efter så man undrar ju vad poängen var med det. 
• Mads Mikkelsen spelar bad guy och nazist, men får egentligen inte mycket speltid då han har sina sidekicks som är totalt ointressanta. 
• Tidsresor. Nej.
• Var fasen är äventyret? Det är förvånansvärt platt och tråkigt och att de hittar andra delen av artefakten i en turistgrotta (!) genom att ösa i stenar för att tränga bort vatten (naturligtvis är det ju Arkimedes som byggt en tidsmaskin och ingen annan har tänkt på detta) är dagisnivå. 
• På slutet får vi förstås även se stackars Marion i en kort sekvens, hon var inte heller värdig en full roll då man som sagt inte kan ha för många gamlingar i bild för länge. 

Jag ska ärligt säga att jag (liksom mannen som satt bredvid Stefan) nickade till ett antal gånger då filmen trots tonvis av CGI och biljakter och annat trams var totalt o-engagerande. Det enda som hade gjort den ännu värre var om sonen från hemska fyran spelad av Shia LeBeouf hade dykt upp, men den karaktären hade de skönt nog tagit livet av (inte ett dugg förvånande då han inte är välkommen efter sina starka ord om förra filmen + andra skandaler). 

Sorgligt avslut.

Toy Story 4

Det är 24 år sedan första filmen dök upp och jag var såld från första sekund. Jag har även verkligen uppskattat båda uppföljarna. Den här gången  gick jag dock in i salongen utan att ha några direkta förväntningar eller någon koll på vad den handlade om. Jag visste egentligen bara att det skulle handla om en hemmagjord leksak och att vi hade gratisbiljetter som behövdes användas.

Så det är med ett leende jag säger att det var en söt och rolig film som dessutom är vansinnigt snyggt animerad. Det har hänt lite under åren, milt sagt.

Nu när jag läser mer om filmen på t ex IMDB ser jag att det är mycket grin och gnäll och klagomål på tråkig story och hemskt slut. Jag håller inte med. Kanske är det för att jag själv tycker att förändring och nya kapitel i livet är mer spännande än att återupprepa gammalt? Visst, det är en uppsjö nya karaktärer, men så brukar det vara och det är också en del av charmen för mig. Leksaker kommer och går trots allt. 

Med det sagt känner jag att den här filmen avslutade berättelsen och jag tror inte jag vill att de gör fler uppföljare. Samtidigt vet man aldrig, det är ett universum som är oerhört charmigt trots allt och det hade onekligen varit roligt att få se mer av Buzz Lightyear som mest var en sidokaraktär denna gång (av förklarliga skäl). 

Filmen får 4 sporks av 5, mycket för att den fick mig att le och återkoppla. 

Star Wars: The Force Awakens

Det finns filmer där jag hängt på låset, som första Sagan om Ringen som jag såg på premiärdagen. Sedan finns det filmer som jag gått omvägar runt, som Star Wars Episode VIII: The Force Awakens. Varför det kan man undra? Svaret är tredelat och går under namnen Episode I-III.

Jag minns fortfarande hur exalterad jag var inför premiären av Episode I - och hur luften gick ur lite efteråt. En film om en skitunge och en fult animerad hög Jamaicakanin. Men jag accepterade och Episode II kom och jag fick upp hoppet igen, nu kanske berättelsen skulle ta sig och det var ju ändå bra skådisar som jag normalt sett gillar (bortsett från Hayden Christensen). Men det blev inte så värst kul nu heller och jag levde nu egentligen mest på hoppet att film tre åtminstone måste bli helcool och inte så barnslig, man kan bara inte misslyckas med att bygga upp skapelsen av Darth Vader, det bästa med originalfilmerna. Men det kunde man - och det med besked, Redan i introt blev jag förbannad då det vem små pipande, barnsliga rymdsaker och jag insåg att det mörka skulle saknas här också + att kärlekshistorien mellan Amidala och Anakin var så tråkig, barnslig och sterotyp att jag nästan somnade. Och när Anakin förvandlas till Darth Vader och vrålar NOOOOOOO visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta av ilska. Efter det lade jag Star Wars på hyllan och placerade Episode I - III bredvid Highlander-uppföljarna i minnesbanken.

Så när jag hörde att Disney köpt rättigheterna och att det åter skulle göras nya filmer i serien var inte min första tanke positiv. Inte min andra eller tredje tanke heller och när hypen dessutom exploderade och folk omkring mig som aldrig sett en minut sci-fi nu lät som att frälsaren var här blev jag rätt anti.

Det faktum att J.J. Abrams stod som regissör gjorde mig dock lite kluven. Jag hör till de som gillar hans omstart av Star Trek och jag tyckte han gjorde det värdigt och ganska smart på det och jag har alltid varit betydligt mer Star Trek i hjärtat, så det säger ju en del. Samtidigt fick jag inte ihop hur han kan göra båda serierna rättvisa och jag var skeptisk.

Men hursomhelst, ett par företagsbiljetter höll på att bränna inne och nyfikenheten var ju ändå där + att sci-fi är inget man får i överflöd så vi bokade tidig föreställning i Kristianstad och tog en chans.

Tur var det, för det blev en positiv upplevelse. Jag älskade sättet den var filmad på, jag trivdes med de nya karaktärerna och precis som med Star Trek finns det en kärlek och vördnad till originalet utan att sno alldeles för mycket. Jag gillar att en av huvudkaraktärerna är en stormtrooper i exil och jag gillar att få se en liten tjej i huvudrollen som för en gångs skull känns trovärdig utan att bli tramsig "bad mama". När jag tänker på hur oerhört kasst Amidala utvecklades i film I-III (från prinsessa med skinn på näsan till barfota och gravid snyftare) värmer det mitt hjärta att se en tjej som tillåts vara teknikkunnig och full av Kraften, utan att vara Wonder Woman eller ha DD-kupa och avklippta shorts.

Gamlingarna var också roliga att se och filmens så kallade spoiler kändes vettig (om ön aningens förutsägbar, men Star Wars har heller aldrig varit av den tyngre berättarskolan).

Filmens Bad Guy då? Ja, Kylo Ren visste jag inte så mycket om innan och tur var nog det eftersom jag fick bilda mig en uppfattning om honom innan jag såg att det var Adam Driver från Girls. :) Det jag sett med honom har gett mig en ensidig bild av hur han är och han har alltid spelat karaktärer jag knappt ens tål att se (vilket inte är någon kritik mot hans skådespeleri, snarare tvärtom), så det var uppfriskande att få se honom spela Bad Guy på sättet jag gillar. :)

Det ska bli intressant att se hur detta kommer att förvaltas med nästa film, risken för haveri är såklart där, i synnerhet med ny regissör. Men det känns i alla fall skönt att inte behöva intala mig med att nästa bara kan bli bättre. :)

Och som en sidonot var jag tvungen att ta en snabb kik på Wikipedia för att minnas vad som faktiskt händer i Episode I - III så minnesbanken har verkligen gjort sitt. :)

Hobbit del tre: Femhäraslaget

Då var det dags för den avslutande delen i Hobbittrilogin. Filmen börjar direkt där förra slutade, vilket uppskattas och ger mer äventyrskänsla. I övrigt är det en trevlig film, vid det här laget vet vi ju ganska väl vad vi kan förvänta oss och det finns onekligen en charm här.

Åter igen märks det att budgeten inte varit lika hög och en del scener ser ganska taffliga och animerade ut, men det är väntat och stör inte så mycket.

Vissa delar är riktigt välgjorda (Thorins öde t ex), andra väcker intresse inför den förlängda versionen. T ex slutet där Beorn flashar förbi känns som att det borde finnas betydligt mer av. Jag vet att jag rynkade på näsan åt Persbrandt i del 2, men efter att ha sett den förlängda versionen med dvärgpresentationen fick hans karaktär mer liv och jag fortsätter att sura över att man inte släpper "rätt" versioner direkt.

Nåväl, det är ingen chockerande och nyskapande film men ett charmigt äventyr och ett trevligt avslut på serien + att jag uppskattar ihopknytandet med Sagan om Ringen.

Betyget blir tre stolta dvärgar!