sateku on the road: juni 2023

Det var hela 13 år sedan jag senast såg Depeche Mode live, på Tour of the Universe 2010 inne på Malmö Arena och det var en kväll jag helst hade sluppit. Innan dess hade jag sett dem ytterligare två gånger, Devotional tour 1993 på Globen och Exciter tour 2001 på Parken. Jag brukar säga att jag önskat att de två kunnat byta plats med varandra då jag 1993 satt långt upp på sittplats bland kostymnissar och inte fick riktigt den magiska upplevelse jag hade hoppats på som det stora fan jag var då. 2001 stod jag i princip vid scen, men minns ändå mest förbandet Fad Gadget - vilket till stor del beror på att jag precis hade träffat Stefan och han var någonstans på sittplats - det var vår första dejt och vi stod nykära ute och väntade med att gå in till allra sista sekund (oklart hur jag ändå tog mig längst fram, men det var tiderna innan Golden Circle).

Jag ska vara ärlig, efter katastrofen 2010 + skivor som pendlat mellan suck och nåja trodde jag inte jag skulle vilja se dem igen. Men så kom de in i mitt liv igen på allvar. Andrew Fletcher gick plötsligt ur tiden förra året, vilket blev en käftsmäll och påminnelse om ens egen dödlighet. Och när jag hörde första singeln "Ghost Again" från nya skivan "Memento Mori" blev jag för första gången på mycket, mycket länge berörd igen som förr.

Skivan i sig verkar dela upp Depeche-lägret som det brukar vara, själv tycker jag det är deras bästa album på mycket länge och det delar jag inte helt oväntat med Stefan - vi har rätt lika smak när det gäller DM. Så när turnén kom på tal OCH det visade sig att de ska spela på Parken (och inte Royal Arena som vi helst slipper) såg vi det som ett tecken.

Av lika delar slump och "för att jag kan" bokade jag oss två snordyra VIP-biljetter på förköpet. Jag blir lite trött på varför man inte kan tala om INNAN släppet vad som faktiskt gäller. Det fanns hursomhelst inga Golden Circle-biljetter att tillgå, undrar om det fanns alls på förköpet. Jag hade ingen lust att vänta en dag till och gå miste om allt, så VIP med GC-ståplats fick det bli.

När det väl var dags var vi båda förväntansfulla och på gott humör och det behövdes eftersom vi visste att vi hade många timmars väntan framför oss. Det var ett tag sedan vi var på konsert av denna kalibern - vi går ju numer mest på klubbspelningar där man kan komma 10 minuter innan, beställa en öl och ändå se bandet rakt i ögonen (och ofta prata med dem efter).

Vi tog tåget ner och tog en öl på Old English Pub, innan det var dags att äta och ladda upp batterierna för dagen.

Varsin rejäl köttbit på Jensens fick sätta grunden, sedan gick vi till Comfort Hotel och hoppades kunna checka in tidigt, men det fanns inga rum klara så vi tog en öl till och väntade.

Snällt nog fick vi tillgång till ett rum 30 min innan incheckning utan extra kostnad, så vi piffade till det sista och bokade taxi ut till Parken som kom omgående. Smidigt!

Väl framme strax innan tre gick vi till platsen för VIP och fick varsin påse med diverse merch (varför de valt att ha en liten poster i paketet fattar jag inte, lite meckigt att bära på hela dagen, även om vi löste det snyggt genom att rulla ihop dem i ett rör och binda fast påsen i min handväska), Sedan frågade de om vi ville vara med i kön för Early Entry och vi hade ju inget annat att göra, så det gjorde vi.

Det var sagt att vi skulle kunna få börja komma in på arenan efter fyra, så det var bara att härda ut i den för årstiden kalla vinden. Tack och lov kom det bara något regnstänk, hade det ösregnat hade det blivit riktigt jobbigt.

Sedan vallades vi in på arenan, bara för att genast fållas in i ett för litet område för nästa väntan. Vi hann i alla fall med ett sista toabesök. Som gamla konserträvar vet vi båda att man undviker dryck i den mån det går om man inte vill ha det väldigt jobbigt under kvällen. Det är inte roligt att pressa sig genom publikhav för att gå på toa och det är inte angenämt att vara nödig heller.

Överlag var det inte den bästa strukturen på köandet, det var flera som hade lägre nummer än oss som hamnat bakom oss i vänteområdet av oklar anledning och när det väl var dags att gå in så gick vi in som vi stod nu. Men i ärlighetens namn var det gott om plats (tror det var kring drygt 200 VIP eller så), så det var inget större bekymmer. Däremot fascinerades jag av hur respektlösa vissa är, fyra längre danskar satte sig på golvet i en ring med sina prylar och tilltugg i mitten och tog upp plats för säkert 12-16 personer och de sprang dessutom hela tiden och handlade mer öl och snacks som om det var deras vardagsrum. Inte för att det bekom oss dock, jag hade en plats vid staketet och Stefan stod bredvid mig. Runt oss var alla minst huvudet kortare än oss. Två danska tjejer/damer frågade snällt Stefan om de fick stå framför honom, vilket han inte hade något problem med, men de ändrade sig - antagligen för att den ytan var upptagen av sittande egoister. De fick dock ny chans under själva konserten sedan.

Så nu var det bara att vänta. Vi visste att förbandet skulle gå på kring 19:45, så det var nu ytterligare fyra timmar av väntan framför oss. Men det var bara att gilla läget och det gick faktiskt utan större problem. Jag var väldigt glad över att ha ett räcke att luta mig mot - ren lyx.

Förbandet Jehnny Beth kom på scen enligt utsatt tid och som brukligt då det är Depeche Mode var det inte mycket att ha. Dessutom måste det låtit katastrofalt för de som inte stod direkt vid scenen, det var inte arenamusik för fem öre. Man kan väl säga som så att det var mer attityd än musik. Men jämfört med tidigare förband kvalar de ändå in på en mycket oförtjänt andraplats - vilket säger mest om kvaliteten på förband genom åren (Fad Gadget 2001 var fantastiskt, förbandet 1993 minns jag inte ett smack av mer än att det var riktigt malplacerat och 2010 var Nitzer Ebb bara sorgligt patetiska).

Förväntansfulla!

Nåväl, när det var över dröjde det inte allt för länge innan kameramännen var på plats och skynket föll.

Jag vill till att börja med påstå att vi hade en riktigt bra plats där vi stod. Vi såg det mesta av den höga scenen (tack mina långa ben), jag hade tre korta spanska fans framför mig som inte ens skymde mig med sina mobiler (som de använde frekvent) och vi hade en högtalare rätt mot oss som gjorde att ljudet blev bra. Dessutom rörde sig Martin och Dave rätt ofta, så vi såg dem hur bra som helst och kunde följa deras ansiktsuttryck genom hela spelningen mer eller mindre. Varje gång någon av dem gick ut på den utstickande scendelen kunde vi följa dem steg för steg och det var helt klart värt timmarna av köande. Själv är jag av den åsikten att om jag nu ska se arenaband så ska jag stå långt fram, annars är det bortkastade pengar. Jag har suttit/stått långt bort på flera större konserter och jag förstår inte meningen med det. Om jag måste stirra på en skärm kan jag lika gärna sitta hemma i soffan och titta på det där. Men det är jag.

Konserten inleddes med den suggestiva låten "My Cosmos is Mine" följt av "Wagging Tongue" - båda från senaste plattan och jag var således såld från start. Som tredje låt kom "Walking in my shoes", en låt jag direkt avskydde live då jag såg dem 2010. Till min stora glädje hade de gjort om livemixen rätt rejält sedan dess och det var nu en riktigt bra liveversion som framfördes och Dave var nästan manisk i sitt framträdande.

Sedan kom "It's No Good", en klar favorit hos mig trots att den är efter Violator (haha). Här välldes jag över av känslor och minnen från förr och jag började ana att detta kunde bli en magisk kväll och att jag äntligen var i synk med Depeche Mode.

Det gjorde också att jag hade mer överseende med "Sister of Night" som kom härnäst, även om det är en låt jag personligen hade klarat mig utan.

"In your room" kom därefter. Jag älskar den dystra, enkla albumversionen av den och har alltid sörjt att de lade till gitarrspåret i en ny version - vilket jag i sak förstår då det gör sig bättre live för de stora massorna. Om det nu var en bättre variant även där eller om jag bara var på bättre humör för dagen låter jag vara osagt.

Med samma disclaimer kan jag säga att nästa låt "Everything Counts" kan vara den bästa liveversionen av den gamla klassikern som jag sett. Där jag stod överröstade nästan publiken Dave och det var riktigt mysigt att för en gångs skull helhjärtat vara en del av masspsykosen och skråla i det oändliga om "Grabbing hands". Roligt också att verkligen se hur de log åt gensvaret.

"Precious" följde härnäst, vilket är en söt sång, men ingen jag har större känslor för.

Därefter var det dags för en låt till från nya skivan, närmare bestämt "My Favourite Stranger". Dave förkroppsligade den med sitt smygande, sitt galna leende - ett nästan demoniskt framträdande på scenen. Det var en härlig upplevelse och dessutom uppiggande att se något man inte sett innan.

Efter det var det förståeligt nog dags för Dave att få vila lite igen (han var som sagt MANISK på scen!) och dags för Martin att visa upp sig. 1993 hade jag kunnat se en hel konsert med Martin-solon, 2010 hade jag betalat för att slippa, så det var spännande att se vart det skulle barka hän den här gången. Till min stora glädje öppnade han med "A Question of Lust" och så fort jag hörde "Fragile..." andades jag ut. Han följde upp den med "Soul With Me" från nya skivan, fast i en akustisk version med bara piano som ackompanjemang. Personligen tyckte jag det gjorde låten mycket bättre/mer begriplig, det är annars den låt jag haft svårast för på skivan. Ska bli intressant att se vad jag tycker om den nästa gång jag lyssnar på skivan.

Nu var det dags för paradnumret från "Memento Mori", naturligtvis den fantastiska "Ghosts Again". Jag tycker den är så bra att den hamnar bland de absoluta topplåtarna genom tiderna med dem, men det är min åsikt.

Publiken var nog lite mer taggade för nästa låt, "I Feel You", en sång som jag aldrig vet var jag har för dagen. Men denna kvällen var den spot on, riktigt röjig och härligt live-ös.

Den följdes upp av en riktigt bra mix av "A Pain That I'm Used To" och mer röj och Dave-mani.

Sedan dök det upp en bild av Andrew Fletcher på videoskärmarna till tonerna av "World in My Eyes". Dave gjorde ögontecken till publiken, som snabbt följde order Bilden ändrades gradvis så att Fletch hade glasögon på sig och blundade till sist - en bra och värdig hyllning till den för tidigt bortgångne originalmedlemmen.

"Wrong" var nästa nummer, också röjig och rockig som Depeche brukar vilja ha det. Den följdes av ännu en publiklåt i form av "Stripped", där Dave gladeligen visade upp sig och lät publiken sjunga refrängen åt honom.

Sedan var det mer röj som gällde med "John the Revelator", en låt som är betydligt roligare live än på skiva enligt mig.

Den följdes av publikvrål då tonerna till "Enjoy the Silence" hördes och det är antagligen den låt jag själv gillar allra bäst, så vem bryr sig om Martin råkade riffa loss lite galet på gitarren när de har sina mellanspel. Det är charmen med livespelningar och visar att det faktiskt är live och han fick chansen att rätta till det och strosa ut på utstickaren och riffa loss. Publiken sjöng naturligtvis refrängen åt Dave och man ville inte det skulle ta slut.

Här syns jag!

Där tackade de för sig för stunden, vilket var väldigt passande. Naturligtvis var det inte slut där, de kom in igen efter lagom väntan till publikens begäran. Sektionen där jag stod nynnade Just Can't Get Enough när de kom in igen och det hörde de roligt nog och de log.

Som första "extranummer" vandrade Dave OCH Martin ut på utstickaren enbart med varsin mick, tonerna till finstämda "Waiting for the Night" hördes och Parken var med i matchen och mobillamporna tändes över hela arenan. Här tog till sist mina känslor över och jag var glad att jag var helt nykter för annars hade jag hulkat besinningslöst. Istället stod jag tårögd och tog även in hur mycket folk det faktiskt var på plats, någon man alltid glömmer då man står vid scen. Jag läste efteråt att det rörde sig om 47 000 personer (vissa källor säger 48 000) och att det är den största publiken de haft i Danmark. När sången väl tonat ut kramade de dessutom om varandra hjärtligt.

Nu var vi inne i slutskedet och då dundrade de givetvis på med de givna publikfavoriterna. Först ut var "Just Can't Get Enough", ackompanjerad av neonlogga på video och publiken var lyrisk - och emellanåt lite förvirrad då Dave vill ha allsång, men folk var för glada för att göra annat än att vråla. Åtminstone upplevde jag det så där jag stod.

Sedan kom "Never Let Me Down Again" och jajamen, alla armar var genast uppe och viftade från sida till sida vilket också kunde skymtas på videoskärmen emellanåt. 2010 kallade jag det klyschbingo, 2023 viftade jag själv som en elvisp. We're flying high!

Och som sista låt för kvällen kom naturligtvis hittarnas hit "Personal Jesus", en perfekt avslutning på dagens konsert och temat de lagt upp. Reach Out and Touch Faith!

Därefter tackade de och bugade en längre stund innan de gick av scenen och lamporna tändes.

Blandade bilder:

Som alltid på större konserter började nu det spännande uttåget. Jag skrockade lite åt att precis innan konserten startade så visade de en video om ett samarbete med DM och Hublot för miljön och återvinning. Golvet var täckt av plastglas, kartonger, shotsrör och öl och det var inte det lättaste att navigera, dessutom var man ju stel som en pinne av att ha stått upp sedan klockan 15.

Sakta, sakta stapplade vi ut ur arenan för att mötas av en flodvåg av människor som skulle åt andra hållet till parkeringen. Till sist startade en ström även åt andra hållet som vi kunde haka på, men det gick i slowmotion och när folkmassan vällde ut över hela bilvägen och trottoarerna fick jag vibbar av Walking Dead och zombiehorder. En galenpanna försökte få ut sin bil och tutade ilsket och trodde att folk magiskt skulle kunna flytta på sig, det gick naturligtvis inte.

Kroppen skrek nu efter mer rörelse och tack och lov tunnades massan av lite steg för steg och när vi väl nådde vattnet kunde vi börja ta ut stegen och vi gick väl om ett hundratal personer åtminstone på vår väg till centrum. Taxi var rätt lönlöst, så vi gick hela vägen tillbaka, drygt 3 km. Skönt att röra på sig och få lite svalka.

Drygt en timme efter att spelningen slutat gick vi in på Old English Pub strax efter midnatt och kunde njuta av en riktigt god, kall öl. Vi var inte de enda som valt att gå dit heller, vilket märktes då baren spelade Personal Jesus i högtalarna och ett litet jubel uppstod. Vi satt där och summerade dagen fram till de stängde, sedan gick vi till hotellet som underbart nog hade både goda mackor + öl till salu i receptionen, de börjar bli mitt favorithotell på allvar. Det fick avsluta upplevelsen för denna gång.

För att summera allt var vi båda väldigt nöjda med spelningen, för mig är det den bästa DM-spelningen jag varit på. Naturligtvis mycket för att jag var på rätt plats i livet för just den här spelningen och skivan, men också för att DM själva såg ut att trivas och ha det roligt på scenen och som Stefan påpekade hade de ett tydligt tema för en gångs skull.

Jag har sett klagomål på ljudet och publikengagemanget, för min egen del håller jag inte med då vi hade högtalare på rätt plats och jag var själv omringad av tokglada, skuttande fans. Jag valde själv att hålla en lugnare ton då jag som sagt var huvudet längre än de flesta runt mig och jag tyvärr allt oftare upplever att man får onda ögat om man dansar eller hoppar. Inte för att jag tror att dessa fans hade brytt sig det minsta, men jag var på snällt humör.

VIP-arrangemanget i sig var lite märkligt, det man rent krasst får för pengarna är att komma in i arenan strax före de andra (och det fanns ingen som helst anledning att börja VIP-köa redan kl 13). Det hade varit en bättre benämning att kalla det Early Entry för det är vad det är. Sedan fick jag förstås lite merch på köpet också. En scarf, en ask med kortlek + tärningar, en liten poster, ett VIP-halsband och några kort.

Vad vi också reagerade på var hur gigantiskt Golden Circle-området var. Att ha vanlig ståplats måste varit rätt poänglöst, man hade bättre sikt från de bättre sittplatserna. Jag vet inte vad jag tycker om detta egentligen, å ena sidan är det skönt att kunna betala för att slippa trängas när man ska in (även om det innebär att man får vänta ännu mer), å andra sidan är det sniket som fan av arrangörerna.

Nu har vi en till arenaupplevelse att ta oss genom, sedan tror jag det ska väldigt mycket till om vi ger oss på det igen. Men Depeche Mode var absolut väl värt det! Bra jobbat grabbar!