Alternativ titel: Rumble in Royal Arena
I början på februari skulle vi ha sett Metallica på Royal Arena på söndagsspelningen. Till saken hör att Metallica på intet sätt är ett band som jag själv brinner för, faktum är att jag snarast propagerat för motsatsen och mitt tjugoåriga jag hade fått dåndimpen om hon visste. :) Men det kändes som en kul grej då biljetterna släpptes och de skulle ha premiären på den sprillans nya arenan i Danmark. Stefan har dessutom fått mig att inse att de har bra låtar också, bara man vet vad man ska lyssna på.
Dagen innan vi skulle åka dit kom ett meddelande att söndagens spelning hade ställts in och flyttats fram till 2 september på grund av att James Hatfield var sjuk och inte hade en röst som höll. Vi valde att åka till Köpenhamn ändå och ha en trevlig kväll eftersom vi hade hotell bokat som annars brunnit inne. Vi satt bland annat på HRC och åt gott och såg på Metallicavideos och tittade på sorgsna fans som flugit långväga i onödan. Den söndagkvällen var på alla sätt bättre än vad som kom att bli ersättarkvällen i september.
Men vi tar det från början. Vi började dagen med att ta Krösatåget till Hässleholm och kliva på X2000 till Köpenhamn. Vi hade bokat med SJ eftersom det naturligtvis var banarbete planerat i helgen. Skönt att slippa kuska buss mellan Lund och Hässleholm och jag kommenterade kaxigt att det var skönt att inte behöva hitta var de temporärt satt ersättningsbusshållplatsen, något jag skulle få äta upp... Tåget gick som det skulle, men det var seeeeeeeegt att åka via Helsingborg.
När vi äntligen var framme testade vi Boston Grill som hör till First Hotel Mayfair som vi skulle bo på. Vi hade tänkt äta rejält eftersom vi inte skulle hinna med något senare, men lunchmenyn var rätt begränsad så vi nöjde oss med öl och burgare. Inget magiskt, men helt ok.
Väl på hotellrummet piffade vi till oss och laddade upp för kvällen och vi valde att åter stanna på rummet och ta det lugnt och sedan tog vi faktiskt ett taxi ut till arenan för att slippa mecka med kollektivtrafiken.
Ute på området utanför arenan sken solen och det var ganska skönt att stå där och softa och dricka öl och Stefan handlade några tröjor och vi kände ingen stress.
Vi tog oss så småningom in utan bekymmer och jag blev paff över att man fick en gratis tröja i entrén som plåster på såren för att konserten i februari ställts in. Jag passade även på att hämta ett batteri öl som vi kunde ha under spelningen och när barkillen frågade om det skulle vara stora öl tänkte jag på 50 cl och sa ja, men han menade 75 cl, så det var en rejäl vikt på det. :)
Så långt allt väl! Vi letade upp våra platser och förbandet började ganska snart spela och folk började så sakteliga strömma in och vi satt och drack öl och hade det trevligt. Jag upptäckte att jag råkat lägga konsertprogrammet som Stefan köpt i en ölpöl och kände mig lite dum och lovade att fixa ett nytt på vägen ut sedan. Det var då vad jag trodde skulle vara smolket i glädjebägaren. Istället var det bara början...
Lagom till Metallica började spela kom de som skulle sitta på vår rad till vänster om mig och bland dem var en riktig jubelidiot som betedde sig som ett arsle från det att han kom och lyckades med konststycket att trycka på precis varenda knapp på Stefan som det nu är möjligt för att reta upp honom. Under mina 16 år med Stefan har jag inte sett något liknande, och jag försökte lugna ner det hela och få jubelidioten att lägga ner sin attityd, men jag visste ganska snart att det inte skulle gå. Allra minst när även killen till höger blandade sig i det hela och hade fått för sig att allt var Stefans fel (han var helt enkelt rädd för Stefan).
Till slut var också kalabaliken ett faktum och jag bara stod och suckade. Kort därefter kände jag två barska vakthänder på min axel och jag förstod att det var dags att gå. Jag undrar visserligen fortfarande varför även jag fick äran att lämna arenan, jag var lugnet själv hela kvällen och den ende av alla där som inte var i känslomässig kaos eller i bråk. Men de kanske drog alla över samma kam eller ville att jag skulle ta hand om Stefan. Oavsett vilket följde jag snällt med (de höll inte i mig längre) och fortsatte vara lugn och trevlig. Jag ville själv bara ta hem Stefan och glömma det hela och jag var precis på väg att göra så när jag tittar på Stefan och inser att han inte har sina tröjor. Jag hade dem i min väska, men lyfte ut dem när vi passerade säkerhetskontrollen och efter det bar vi på dem in i arenan. Så jag sade åt Stefan att stå kvar där han står och gick och pratade med vakterna och förklarade vänligt men bestämt att jag hade alla intentioner att ta oss därifrån, men inte utan våra saker. Så antingen fick de hämta dem åt mig eller ledsaga mig in igen. De var inte alls omöjliga utan tog mig till ingången där personalen konstaterade att jag ju hade biljett så det var bara att gå in igen. "Eh jaha?" tänkte jag, men ifrågasatte inte beslutet, utan gick in på arenan igen. Lite märkligt dock, med tanke på terroristtider och allt, de sökte inte ens genom mig!
I alla fall, jag försökte snabbt hitta tillbaka till vår plats, men missade sidotrappan vi gick upp på (= enda vägen dit) och i mörkret lyckades jag bara nå raden under, där det var en glasskärm i vägen för att komma till vår plats. Så efter ett tag gav jag upp och satte mig i trappan för att vänta ut det hela. Stefan sökte mig hela tiden på mobilen och det var omöjligt att göra sig hörd, men jag kände mig lugn över att han var kvar och textade till honom. Han var för övrigt själv inne på arenan igen ett tag och letade efter mig, så mycket för den säkerheten som sagt!
Till sist tog konserten slut och jag noterade med viss ironi att de slutade med Enter Sandman, precis vad vi hade tidigare hade pratat om att hoppas slippa. :) Överlag var faktiskt setlisten precis så som vi inte ville ha den, vilket nu kan kvitta i sammanhanget. Jag hittade i alla fall till platserna och såg mig omkring och såg att det låg något framför våra platser som hamnat på golvet på nästa rad. Killen till höger som var den enda som var kvar såg mig och fick panik i blicken och jag försökte lugna honom och påpekade att jag bara letade våra tröjor. Jag började gräva efter kläderna och det första jag fick tag på var Stefans jacka! Den hade jag inte ens tänkt på. Sedan hittade jag tröja efter tröja och det hade gått betydligt snabbare om jag inte hade trott att Stefan också hade fått en tröja i entrén och att jag därför räknade med att hitta fyra stycken. Killen hjälpte till lite först, men så fick han plötsligt frispel och skrek åt de som satt framför att de måste kolla så att jag inte snodde deras saker. Jag bara suckade och släppte allt som jag hade i händerna och bad dem vänligt att kolla igenom så att de inte blivit "bestulna". De valde att lita på mig, de såg väldigt förvirrade ut och det måste sett rätt konstigt ut med tanke på att jag var lugn och städad och han såg hysterisk ut och såg på mig som om jag var Satan. :)
Sedan kunde jag ÄNTLIGEN lämna arenan och leta upp Stefan och vi ville förstås hem så fort det bara gick och vi älgade iväg och pratade oavbrutet om allt som hänt och ingen av oss tänkte i det läget på att vi inte var i centrala Köpenhamn som vi brukar, vi var ju i Örestad... Efter en stunds marscherande trillade den polletten ner hos båda två och jag blev full i skratt. För säkerhets skull halade jag upp mobilen och såg att vi åtminstone gick åt rätt håll, vilket vi gjorde. Vi försökte fånga en taxi, men det är som vanligt svårt och det slutade med att vi gick HELA vägen tillbaka längs med vägen, ofta utan trottoar. Till på köpet vek vi inte av vid vattnet så vi hamnade dessutom i Nyhavn och fick gå genom hela Ströget halv tre på morgonen. Där var det för övrigt värsta partyt, mängder av cykeltaxis med hög musik och blinkande ljus som kidsen satt i och partade loss. Lite bisarr syn.
Till sist nådde vi i alla fall vårt hotell efter cirka 2,5 timmars nattvandring och somnade hårt. Enligt appen gick vi åtminstone en dryg mil och det kändes! Stefan hade dessutom sina boots på sig!
Dagen efter klev vi på X2000 hemåt och jag insåg efter ett tags tråkskumpande att Krösatåget vi skulle byta till är inställt så där fick jag äta upp min kaxiga attityd om att slippa leta upp ersättningsbusshållplatsen... Men bussen kom i alla fall på utsatt tid och efter att ha vandrat hem från stationen i Hästveda hade det tagit oss drygt fyra timmar från att tåget gick tills vi äntligen var hemma och kunde vila ut. SEEEEEEEEGT!
Av naturliga skäl är det svårt att bedöma Metallica och Royal Arena på ett rättvist sätt. Visserligen såg jag en stor del av konserten och jag kan väl summera det med att för de invigda var det säkert en jättebra spelning. Själv har jag som sagt aldrig varit ett fan av Metallica och det gör ju att det blir lite trist för mig personligen, showen går ju naturligtvis mest ut på att flirta med fansen. Scenshowen bestod av coola ljusshower och att de röjde på mitt i arenan på en upphöjd scen och lirade publikfavoriterna. Även utan allt tjafs och elände hade jag nog tyckt att det är lite tråkigt och opersonligt att se ett band på det här sättet, jag är ingen arenamänniska helt enkelt. Sedan hade det naturligtvis varit helt annat om jag hade fått se dem i lugn och ro med stabila människor bredvid mig, men nu blev det inte så den här gången.
Arenan i sig får en ny chans framöver, även om det samlade intrycket är gott. Då hoppas jag också slippa störiga personer och faktiskt få ha en soft konsertupplevelse utan drama och nattlig power walk in till centrum.
Avslutningvis, för sakens skull:
SETLIST
------------
Hardwired
Atlas, Rise!
Seek & Destroy
Through the Never
The Day That Never Comes
Now That We're Dead
Dream No More
For Whom the Bell Tolls
Halo on Fire
Breadfan
Fuel
Moth Into Flame
Sad but True
One
Master of Puppets
Encore:
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman
