lördag 30 april 2016

Johnny Cash Roadshow


På valborgsmässoafton passade vi på att besöka Karlskrona för första gången på mycket, mycket länge. Mina föräldrar bjöd nämligen oss generöst på Johnny Cash Roadshow, en hyllningsshow till en av de största legenderna och en man vars musik berör oss alla.

Innan konserten passade vi även på att besöka restaurangen Nivå som ligger precis bredvid Konserthuset. Matmässigt var det inte så spännande som vi hade hoppats, köttet var lite segt för de som valde det och de lider av samma syndrom som många andra svenska Steakhouse - maten är helt enkelt inte varm nog när den serveras + att det var en bränd ton som inte var så skoj. Men den lokala ölen var smarrig, liksom den oerhört goda desserten! Kanske det bästa jag ätit på den fronten!



När vi väl tog oss till Konserthusteatern hann vi hänga in våra jackor, gå på toa och leta upp våra platser, sedan släcktes salsbelysningen och showen drog igång till vår stora förvåning. Vi hade läst 19:30 på nätet och det var vi inte ensamma om, det strömmade till flertalet människor när konserten redan var i full gång. Ganska taffligt av arrangören att inte vara tydlig nog med starttiden, men jag är inte förvånad, eventet de skapat på FB var inte ens på rätt dag...

Tyvärr hade vi även oturen att ha ett par överförfriskade, gapiga damer framför oss, i synnerhet mina föräldrar fick lida extra där eftersom de överröstade det mesta (och klappade i otakt till pappas stora irritation).

Men nog med negativitet - konserten i sig var SUVERÄN: Det var fullt ös från början till slut och de fyra herrarna (Clive John på sång, Nick Davis på gitarr, Martin Bentley på ståbas/bas, Darren Bazzoni på trummor  + vackra damen  Jill Schoonjans som June Carter var helt makalöst tajta och det var mycket mer än ett coverband, det var verkligen genuin musikkärlek. Dessutom är faktiskt Clive John en bättre sångare än den gode Johnny Cash, något som jag är säker på att herr Cash hade hållit med om själv, han brukade hävda att han inte var en sångare överhuvudtaget. :)

Det handlar inte om något tramsigt imitationsband heller, Clive John försöker inte låta som Cash och det är jag väldigt tacksam för. Det hade bara blivit konstigt. Det är inga Elvisimtatörer i Vegas det här - även om han bjuder på ett par toner som just Elvis på skoj. :)

De rev av låt efter låt efter låt och det var verkligen något för alla. Låtar som jag kommer på nu så här på rak arm, i helt fel ordning:

Man in Black, Walk the Line, Hey Porter, Cocaine Blues, Orange Blossom Special, 25 Minutes To Go, Daddy Sang Bass, Jackson, Get Rhythm, Ballad of a Teenage Queen, Folsom Prison Blues, I've Been Everywhere, I Got Stripes, One Piece at a Time, Sunday Morning Coming Down, Long Legged Guitar Pickin' Man, Ghost Riders in the Sky osv...


 


Dessutom hyllade de Johnny Cashs "förband" The Statler Brothers och körde sköna "Flowers on the Wall" (känd från Pulp Fiction om man hör till min generation :) ). Även "The Carter Family" fick naturligtvis en fin hyllning i form av "Wildwood Flower" med "June Carter" vid micken.

Jag blev även väldigt glad och förvånad att få höra "Hurt" och det riktigt tårades i ögonen på mig eftersom det är en sådan favorit. Det var också verkligen en hyllningscover av Johnny Cashs cover av Nine Inch Nails gamla depplåt, smått bisarr känsla, men väldigt bra. :)

En annan skön låt under kvällen var klassiska San Quentin där publiken fick agera fängelsepublik. :)



Naturligtvis avslutades kvällen med en riktigt topphit också, ingen mindre än "Ring of Fire" där det blev allsång med hela publiken ståendes på slutet.

En extra eloge också att de alla kom ut i foajen direkt efteråt och skev autografer  + gärna pratade med de som ville. Själv fick jag vackra poser av "June Carter" (Jill Schoonjans) och basisten Martin Bentley, tyvärr hade jag ingen vettig kamera med mig dock + att vi hade bråttom till taxin.


En riktigt härlig upplevelse om man gillar Johnny Cash:s musik och vi var lika nöjda alla fyra!

tisdag 12 april 2016

SNACK med Adde Malmberg

Dags igen för lite stand up comedy på hemmaplan, så att säga. Restaurang Farozon i Hässleholm höll vårens sista SNACK-kväll och hedersgästen för kvällen var ingen mindre än Adde Malmberg, lite av Sveriges svar på John Cleese.

Kvällen började med en buffé som var ett snäpp bättre än förra gången vi var på besök. Även stolarna och framförallt placeringen av dem var riktigt vettig jämfört med förra året, kan nästan tro de läst min blogg. :)

Vi tog plats längst fram, mot sidan för att vara snälla, men ingen vågade sätta sig där ändå så vi slapp trängas.

Ett skåp på scenen!

Hässleholmskändisen Biggan Lowén var konferencier för kvällen och startade upp kvällen med att skoja om ett riktigt skåp på scenen och att hon lovat att inte vara roligare än komikerna. Det misslyckades hon med ganska rejält, de inledande två komikerna var ganska ljumma och fick inte igång publiken. Efter dem följde ett komikerpar, där frun körde innan paus och hennes amerikanske man direkt efter. Lite mer charm och en del småkul skämt - i synnerhet från amerikanen och hans anekdoter om att ha bott tio år i Sverige, men de största skratten innan Adde dök upp var det onekligen Biggan som fixade med hennes reflektioner på sitt äktenskap och (obefintliga) sexliv.

Men vi var ju ändå alla där för Adde och när han väl kom upp på scenen var det fullt ös från start och många tårar av skratt. Adde är som allra roligast när han jagar upp sig och saliven nästan sprutar och det var mycket som han störde sig på denna kväll till allas förtjusning. Nötter som inte är riktiga nötter och som lurar nötallergiker (Du tål inte jordnötter? Då är du baljväxtallergiker, inte nötallergiker!), eller bananer och tomater som egentligen är bär samtidigt som jordgubbarna inte är det?! Vad är det för ordning?!

Han drev med det typiskt svenska som våra väldigt utförliga vägskyltar (vad betyder en gigantisk skylt som det står vattenskyddsområde på och vad förväntas jag göra?!) och det faktum att vi låtsas som det regnar om vi råkar halka på gatan och gör allt för att låtsas som inget hänt, medan samma händelse i Rom orsakar en mindre gatufestival.

Han drev även återkommande med medelålders män som ljudlöst rycker på axlarna upp och ner istället för att skratta högt och hur svårt det är att uppträda för den typen av män när de dessutom bär mörk kostym.

En hel del slängar åt Malmö (de enda som måste ha en skylt att motorvägen upphör) och Stockholm (Två lediga parkeringsplatser bredvid varandra är så osannolikt att han var tvungen att parkera, trots att han inte skulle stanna där + att han önskade att han haft en bil till, bara för att!) också. Han påpekade även att varken malmöiter eller stockholmare kan klä sig inför vintern, malmöiter cyklar i 10 minus med paraply medan stockholmarna tar på sig ett enda vinterplagg - en halsduk - där längden baseras på kylan.

Även Stefan fick vara en liten del av skämten som mannen med tramporgeln (eftersom han satt intryckt i hörnet framför ett piano). Naturligtvis fick Donald Trump och hans galna frisyr sig en välförtjänt omgång också. :)

Han var helt enkelt jädrans rolig och vi fnissade hela vägen hem, vilket är ett gott tecken på att man sett något riktigt kul!


söndag 10 april 2016

John Cleese - Last Time to See Me Before I Die


Jag kan börja direkt med att säga att jag är uppvuxen med John Cleese och hans humor och jag har i princip älskat det mesta han gjort. Så att åka och se denna komikerlegend live för första (och sista?) gången i mitt liv är det rätt väntat att han inte kan göra mig besviken, även om jag läst småljumma recensioner under veckan.

Det börjar redan lite halvkomiskt när vi äntrar salen och inser att rad fem som vi har plats på i själva verket är rad två. Löjligt bra platser! Introt är också lite kul, en speakerröst talar om för oss att om vi inte låter bli mobiler och inspelningsutrustning så får vi komma upp på scenen och få jakmjölk över oss, varpå en av hans hjälpredor kommer ut med en överfylld hink med vit vätska som han påpassligt spiller ut lite av på själva scenen innan han placerar den längst fram. Därefter får vi en kort videosummering av hans karriär, sedan uppmanas vi att av eget plötsligt infall ge en stående ovation och då svassar han i på scenen, tackar och bugar för den "oväntade" ovationen och går sedan av scenen igen, varpå speakern avkunnar att akt ett är klar och att herr Cleese nu måste genomgå medicinsk undersökning för att få fortsätta eftersom han är så gammal. En av hjälpredorna kommer ut i kilt och jonglerar lite, en annan rusar förbi i banandräkt och sedan är det dags på allvar för herr Cleese att äntra scenen.

Allvar och allvar, det är hela tiden små underfundiga skämt - ofta på hans egen bekostnad där han inte skäms för att framställa sig som en pompös, egoistisk besserwisser. Något vi alla vet att han bemästrar till fullo. Vi får till exempel läsa högt från en skärm och tala om för honom att vi är hans största fan och hur mycket vi uppskattar det han gjort och vad det betytt för oss (något han hört till leda genom livet) och naturligtvis går det fel på slutet och vi kallar honom för en pompous bastard och att det egentligen bara var för att få se sexige Michael Palin som vi tittade på Monty Python. :)

Han berättar om sina många hotellvistelser och de märkligheter som finns när det gäller hotellrum, han berättar om Pang i Bygget och om hotellägaren han baserade Basil Fawlty på och att han fick mängder av material  rakt av från att beskåda honom, förutom längden (original-mannen var kort). Han visar även lite klassiska klipp som vi så klart kan utantill, men garvar åt ändå.

Han visar sig vara väldigt bra på publiknärvaro, det känns som att man har ögonkontakt med honom hela tiden och det känns ofta som att man lyssnar på en intressant äldre man man råkat sätta sig bredvid på puben än att han står i en stor sal och mässar.

Han fortsätter att berätta små anekdoter från sin karriär, hur Monty Python kom till och att de alla egentligen var författare mer än skådisar och att de i början inte hade en aning om vad de gjorde. Han hyllar framförallt Graham Chapman och påpekar flera gånger att han var den "värste" av dem, men att de andra inte var några skolpojkar de heller. Vi får se de tre klipp han själv klassar som de tramsigaste och inte helt oväntat är Fiskdängarvalsen nummer ett:


Efter pausen inleds akt två med låten Eric the Half-a-bee, en personlig liten favorit som visar sig även vara en favorit hos honom och han berättar hur den kom till (han och Eric Idle satt i kvinnokläder och komponerade lite förstrött).


Det är mycket fokus på hans förkärlek till svart humor och han berättar om sitt första möte med den under universitetstiden då han på en fest hör skämtet "Vad är det som är svart och vitt och kryper omkring? En skadad nunna." och även om vi numer är vana att dagligen höra allsköns skit och snuskerier på TV på bästa sändningstid kommer man ju inte ifrån att det Monty Python och liknande komiker gjorde var extremt uppseendeväckande (och jäkligt roligt emellanåt).

Han visar även en ny video där han spelar en stereotypisk svensk som propagerar för Fun Week, som lite senare i en ny videosnutt blir inställd pg av att alla i kommittén tagit livet av sig.

Det är även naturligtvis en hel del fokus på döden och han delade in publiken i sektioner efter vad vi kommer att dö av rent statistiskt (hjärtproblem för vår del) och han berättar om sin mor som var deprimerad större delen av sitt liv och hur han hanterade det. När hon talade om att hon inte ville leva längre påpekade han att han visste om en man i Fulham som kunde "fixa det" och han undrade om han skulle ringa honom? Mamman frustade till av skratt och därefter kunde han dra upp det varje gång det behövdes och det var alltid något hon hade på G så att det inte behövdes just då. :) Likaså när hon beklagar sig över att ha minsann kommer att sakna henne när hon dött, kontrar han med att han inte alls kommer att göra det eftersom han tänkt stoppa upp henne och ha henne i hallen så att han kan heja på henne varje morgon. :) Hon blev för övrigt visst över hundra år gammal.

Han berättar även om Graham Chapman och spelar upp det berömda talet från begravningen som han gav + visar klippet då de "råkar" sparka ut hans aska i amerikansk TV.


Avslutningsvis svarar han på några publikfrågor innan han tackar för sig och de här gången får han stående ovationer utan att behöva tala om det innan. :)

Att jag skulle uppskatta den här kvällen var självklar långt innan, han hade kunnat sitta på en stol och läsa tidningen i två timmar och jag hade myst ändå. Jag är med andra ord lättflirtad, samtidigt som jag tycker en del recensioner är lite tramsiga i sin kritik, det är en 76-årig John Cleese vi betalat för att få se, inte någon ung, ny komisk talang som ska visa upp sig och ta mark. John Cleese har förtjänat sin respekt och sina pengar och jag kan räkna upp flertalet medelålders komiker som mjölkar pengar på betydligt värre sätt idag och utan att ha en bråkdel av liknande framgång som herr Cleese men som ändå aldrig sägs ett ont ord om...

Nåväl, thank you mr Cleese for a very nice evening - you pompous bastard! Your mother was a hamster and your father smelt of elderberries!

;)


fredag 8 april 2016

She Past Away


Turkiska bandet She Past Away blev jag först bekant med förra året, kort innan de spelade i Malmö på Witches of Easter och den spelningen var så pass bra att det kändes inte direkt svårt att hitta motivering till att åka och se dem som huvudakt i Köpenhamn.

Vi tog tåget ner kort efter att Stefan slutat jobbet och det var en sådan där dag då tågen inte alls ville vara på vår sida så vi missade det Köpenhamnståg vi tänkt pg av försenat Krösatåg och fick vackert vänta i Hässleholm. Som tur var är mitt 40-åriga jag mer förberedd och ordentlig än mitt tjugoåriga jag någonsin var, så jag hade fixat färdkost som vi passade på att äta på stationen. Vi insåg att det skulle bli ståplats på tåget, efter fyra en fredag är sittplatser en klar bristvara. Mycket riktigt fick vi stå fram till Lund, sedan lyckades vi få sätta oss och se på när tåget fylldes till absoluta bristningsgränsen och syret i princip tog slut. Det är inte kul med tågtrafiken mellan Malmö och Köpenhamn nu för tiden och jag lider med de som pendlar sträckan dagligen.

Nåväl, till sist var vi i alla fall framme i Köpenhamn och kunde checka in på vårt hotell och efter en snabb piff och lite klassisk hotellrumsöl begav vi oss till trevliga Mikkeller Bar för att se om vi kunde hitta Nina med vän och ta någon öl ihop innan spelningen. Vi drack en väldigt trevlig IPA i trängseln och värmen och kort därefter stod Nina och Pauline bakom oss och Nina och jag konstaterade att det måste varit någonstans kring 16 år sedan sist vi sågs! Hur nu det är möjligt eftersom ingen av oss åldrats. :-)




Efter ett par goda öl, trevligt samkväm och en hel del gamla minnen var det så småningom dags att ta sig till spellokalen.  Med hjälp av mobilkartor tog vi oss så småningom till Spillestedet Stengade och konstaterade att det var som en liten flashback till svunna tiders små klubbspelningar, även inkluderat den hemska fulölen i baren. :) En rejäl kontrast mot den goda ölen på Mikkeller om man säger så.


Nåväl, vid tiosnåret gick förbandet upp på scen, danska Private Pact som inte alls lät så tokigt. Sångaren var väldigt influerad av Ian Curtis, både röstmässigt och rörelsemässigt.



Sedan var det så dags för de små turkarna att inta scenen och det var slutsålt för kvällen och en hel del folk på plats. De var precis så bra som jag upplevde dem sist och det var en sådan spelning där tiden stod stilla och innan man visste ordet av kom de in för ett extranummer. Det häftiga med She Past Away är att de lyckas förmedla så fantastiskt mycket med sin musik på scen. Märk väl att de bara är två personer och att man egentligen inte har en susning om vad de sjunger - det är få förunnat att få till ett sådant sound och en sådan skön stämning. Jag är också fascinerad av att denna lilla gitarrspelande spretlugg (han är verkligen kort!) kan låta som han gör.






 

Det som jag uppskattar med deras musik är att de har tagit det bästa av gammal hederlig darkwave och gjort en egen version av det. Många liknande band tenderar att mest låta som ett Sisters of Mercy-coverband, men dit hör verkligen inte She Past Away.

Som extra bonus fick Stefan även tag på deras två album till en spottstyver jämfört med vad de kostar på nätet och när vi skulle lämna stället såg vi att de satt på övervåningen och signerade skivor så det var bara att hala fram dem och få dem signerade + att vi fick skaka tass med dem. Verkligen trevliga killar!

Summa summarum var det en underbar spelning och en riktigt kul kväll med många härliga minnen från förr kryddat med livet nu och jag kan inte tänka mig ett mer passande soundtrack till det än just She Past Away.