Sweden Rock 2009 (torsdag)

För första gången besökte jag och sambon Sweden Rock Festival i Norje Boke.
Med en liten känsla av att vara en ulv i fårakläder (eller kanske tvärtom?) så hade jag gått med på att åka ner en av dagarna, trots att mitt hårdrocksintresse kanske inte är det största. Jag har dock en förkärlek för 70-talsgunget och när det visade sig att både ZZ Top och Over the Rainbow skulle spela på torsdagen så var jag riktigt laddad.

Vi åkte bil ner och efter lite kryssande lyckades vi få parkera bilen för dyra pengar. Bilen bredvid befolkades av en samling ganska onyktra grabbar och av naturliga skäl ville sambon inte stå alltför nära dem, till parkeringsvaktens irritation.

Efter att ha fixat armbandet var det då dags att äntra festivalområdet. Min första tanke var "Vad trångt!" och jag fick nästan lite panik av att inte kunna gå åt sidan. Just då vi kom in spelade danska Volbeat som uppenbarligen drog en hel del folk så pass tidigt. Efter att ha stått och trängts ett litet tag och försökt få kläm på området, så var det dags att byta scen och titta på Candlemass. Film-Orvar presenterade dem glatt och påpekade att de satt nytt rekord i antal Marshallhögtalare på scen (48 st). Själv var jag mest fascinerad över att sångaren var så lik Paul Giamatti. Jag vet inte om det var minspelet eller plufsigheten i första hand, men de är helt klart lika. :) Musikmässigt vet jag inte ett smack om Candlemass så det lämnar jag åt andra att avgöra.

Därefter var det ett lite längre uppehåll tills det var dags att se ZZ Top så vi gick runt och skrattade åt all skit som såldes (jag väntade bara på att hitta en städmedelsförsäljare) och hur folk såg ut. Jag vet, jag kastar miljoner stenar i glashus med en sådan kommentar, men det är ändå berättigat. Jag tänker då i synnerhet på alla dessa som handlat cowboyhatt och kilt av samma marknadsknalle på utsidan. :-) Annars var det en salig blandning människor, allt från barnfamiljer och gamla trofasta rockers till illaluktande fyllon. Solen sken, men det var inte den där omtalade värmen som det brukar vara, något man blev ännu mer varse ju senare dagen blev...

Vi såg ett par låtar med Flogging Molly, käck irländsk musik som mamma hade älskat. Tyvärr började det regna lite och vi tog skydd inne i ett av öltälten. Doften därinne var hemsk, det är helt klart en "intressant" upplevelse att gå på rockfestival och vara nykter.

Därefter drack vi lite cola, och jag besökte bajamajorna, vilket alltid är en skräckupplevlse på festival. Så även den här gången även om själva toadelen var oväntat fräsch. Medan jag köade såg jag en kille som var så full att hans snorre hängde utanför brallorna och han pissade helt sonika ner sig. Efter ett tag insåg han att han kanske skulle rikta strålen och han siktade på en papperskorg. Myspys. :) När det väl var min tur försökte en annan överförfriskad grabb tränga sig, men det lyckades han inte med utan jag motade bort honom framför dörren.

Till sist var det dags för ZZ Top och det började bli väldigt trångt framför scenen och trots att vi stod en bra bit ifrån så var det lika trångt där. Vi blev ganska irriterade på dessa människor som envisas att springa fram och tillbaka i folkmassorna. Antingen vet man väl om man ska se bandet eller inte?! ZZ Top i sig var i alla fall bra, coola gubbar med skägg och skön musik, men trängslen förtog stämningen lite. Emellanåt såg jag inte ett skvatt eftersom folk höll på att vingla fram och tillbaka. Som gammal rökare har jag sällan hatat rökare så mycket som här för den delen. FIMPA era jävla cigg om ni nu ska pressa er mellan folk!

Därefter var det dags att byta till en mindre scen och se Over The Rainbow. De lockade väldigt mycket folk och jag hade tyckt att de förtjänade en större scen. Regnet ville störa oss lite igen, men det blev inte så farligt i slutändan. Spelningen var suverän från början till slut och sonen Blackmore är minst lika bra som pappan! Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket hits Rainbow har haft. Det enda negativa var att scenen var lite för liten så vi såg inte så mycket + att folk hade dille på att vingla runt även här. Dessutom började det bli kallt och jag var ganska mosig vid det här laget och hade svårt att inte gäspa käkarna ur led.

Slutligen var det dags för "paradnumret" Twisted Sisters och det var en ganska komisk syn att se folkmassorna vagga till stora scenen. Sambon skämtade om att vi var som pingviner och det låg mycket i det. Dels var det trångt som tusan och dels vaggade alla av köld och trängsel. :)

Inför Twisted Sisters ställde vi oss ännu lite längre bak för att slippa den värsta trängseln. Det gick sisådär, och ljudet led även en del av det. Dee Snider var i alla fall pratglad, kanske lite FÖR pratglad om sanningen ska fram. Själv har jag lite svårt att se dem som de stora rockikoner de vill utge sig för att vara och jag kan inte Stay Hungry-albumet utan och innan så jag stod mest och frös och gäspade. Men de var ändå underhållande (Dees utläggning om hur icke-metal orientalisk mattförsäljning är roade mig enormt) och när Lemmy + kollega dök upp på scenen var det lite kul. Vi valde dock att ge oss av lite innan spelningen slutade eftersom min sambo skakade som ett asplöv (temperaturen var riktigt obehagligt LÅG nu) och jag hade ont i varenda muskel av kylan och att ha stått still så länge.
Hela kvällen hade vi oroat oss för om vi skulle hitta tillbaka till bilen i mörkret, men det gick över förväntan. Jag trodde visserligen ryggen skulle gå av när jag satte mig (och böjde ryggen för första gången på MÅNGA timmar). Klockan 02.00 ganska så exakt var vi hemma igen och kunde ta ett par efterlängtade öl och en värmande whisky och titta på Stanley Cup final fyra (och svära som borstbindare men det är en annan historia).

Summa summarum var det en kul kväll på många sätt. Jag tyckte inte om trängseln, det märks att området är lite för litet för så mycket folk. Jag saknade platser där man kunde sitta och softa, jag antar folk gör det på campingen. Det var även lite segt att gå omkring spiknykter och frysa i så många timmar, men å andra sidan hade jag ALDRIG velat krypa in i ett tält på natten. Den varma bilen var underbar. :)

Änglar och Demoner

Jag tillhör den där skaran som INTE läst DaVinci-koden och som tyckte filmen var ganska småtrevlig. Därför såg jag fram emot att se uppföljaren på bio. Tyvärr höll den inte måttet på något sätt.

Snabb genomgång av handlingen: Påven har trillat av pinnen och ska ersättas, men fyra av de främsta kandidaterna har blivit kidnappade av hemska Illuminati och hotas att avrättas på olika platser i Rom med en timmes mellanrum. Samtidigt har de även lyckats sno åt sig en behållare med anti-materia på CERN-institetet som hotar att spränga hela Vatikanen åt fanders som grande finale vid midnatt. Vatikanen tillkallar experthjälp i form av Dr Robert Langdon (lösa klurigheterna) och Dr Vittoria Vetra (byta batterier på antimateriabehållaren).

1. Fem minuter in i filmen anade jag oråd och var rädd att jag redan genomskådat hela handlingen. Det visade sig vara helt rätt.
2. Tom Hanks karaktär var helt menlös och trist. Han behövde antagligen inte anstränga sig nämnvärt för den här rollen.
3. För en gångs skull har man en kvinnlig karaktär som framstår som relativt trovärdig, cool och smart utan att vara superhjälte. Av detta gör man INGENTING och hon försvinner in i glömskan ungefär som Queen Amidala i Star Wars 3.
4. Trovärdigheten är emellanåt skrattretande låg. Att det är en timme mellan varje avrättning är ett rent skämt. Langdon lyckas naturligtvis BÅDE klura ut var de befinner sig + åka bil genom trånga gator i Rom på exakt en timme varje gång. Gäsp. Ännu värre, antimateriahistorien är så fånig att jag saknar ord. Om man nu har behållare med livsfarligheter på CERN-institutet, VARFÖR låter man en gammal prälle vara den enda som håller koll på dem?!

Jag kan tolerera mycket överdrivenhet i sådana här filmer om de i övrigt är charmiga och lite finurliga, men här blir det bara platt fall.

betyg: 1,5 / 5 där det halva steget enbart ges av skämtet i biblioteket som fick mig att flina lite.