Det finns musikgrupper som betyder mer än andra och Pet Shop Boys är ett sådant för min del. Det var den första "riktiga" popgruppen som jag valde att lyssna på helt på eget bevåg och länge, länge var jag ensam om att inse storheten hos Neil och Chris. Även om de hade megahits på 80-talet med klassiker som It's a Sin och Always on My Mind var det som att de aldrig riktigt räknades som riktiga musiker i min stelbenta bekantskapskrets. De var ju heller knappast kända för att göra något väsen av sig och de framstod som både buttra och introverta för de som inte var intresserade. Det gjorde mig naturligtvis än mer förtjust i dem.
Det gällde fram till albumet Behaviour kom på 90-talet och slog som tusan och plötsligt flockades folket omkring mig och ville förklara för mig att de nog var rätt så bra ändå. Det gjorde att jag länge hade ambivalenta känslor till just det albumet, något jag med åren kommit över tack och lov (det är ett väldigt bra album trots allt). Men när sedan uppföljaralbumet Very kom var det som att folk omkring mig inte klarade av övergången från gråbleka Behaviour till den helgalna estetiken med spetsiga konhattar och galna mönster och de föll åter i glömska och varje gång jag talar om dem idag får jag höra att de är ett åttiotalsband. Det är i sig lite komiskt eftersom Very är deras femte studioalbum och Super som släpptes i år är deras trettonde.
Men så är det när intresset saknas och de har själva skojat om att ingen bryr sig om två medelålders män som gör elektronisk popmusik. Det är naturligtvis en lögn, de sålde ut två nätter på Operan i Köpenhamn, vi är många som hängt med dem genom åren.
Nåväl, Super kom tidigare i år och jag har börjat ranka det som ett av deras bästa album, kanske för att jag vuxit upp med dem och följt dem hela vägen men också för att det finns en hel del flirtar med tidigare album, subtilt gömda lite här och där, samtidigt som det är dansant på bästa PSB-manér. Så det var naturligtvis med spänning jag såg fram emot att få se dem live, blott andra gången i mitt liv sorgligt nog.
Resan i sig startade på söndag morgon där vi faktiskt tog oss mot Helsingborg/Helsingör istället för Malmö/Köpenhamn eftersom Skånetrafiken bygger spår mellan Hässleholm och Lund och det är urtradigt att åka ersättningsbuss. Efter en räkmacka och en öl på båten + en tågtur genom Danmark var vi i Köpenhamn innan incheckningstid, så vi valde att leta upp puben Warpigs som vi länge tänkt besöka och vi tog ett par goda öl där innan. Riktigt trevligt, och även om vi inte testade maten misstänker jag att den är smarrig, doften gick inte att ta miste på och det är ju Köpenhamns Meatpacking District trots allt.
Därefter checkade vi in och knallade ner mot Nyhavn eftersom vi skulle ut till Operahuset och vi lärt oss den hårda vägen (
Erasurekonserten 2011 hoppade jag på ett fungerande ben hela vägen längs med vattnet och svor en och annan gång över avsaknaden av taxibilar) att det går hamnbussar mellan hamnarna som bara tar ett par minuter. Som alltid med Nyhavn är det en halv vetenskap att hitta ett bra ställe att käka på och även denna gång sket det sig, givet att man inte uppskattar dyr, trist och kall mat då. :) Men de hade goda Irish Coffee och Tuborg Julebrygd smakar likadant på en tråkig restaurang så vi var på gott humör.
När vi väl tagit oss över till Operaen var det först obligatorisk shopping i merchandisehörnet och sedan drack vi smarriga drinkar och bubblade ganska glatt och fick faktiskt besök av en "kändis" och hans kompis. Kompisen hade väldigt roligt åt att vi inte kände igen honom och försökte hjälpa till med små hintar och till sist trillade polletten ner hos mig och jag var rätt nöjd med det, samtidigt som jag var lite förvånad att han var ett PSB-fan. Jag lämnar till läsaren att klura ut vem det är. Stefan som inte är känd för att kissa på sig över "kändisar" körde på som han brukar och det roade kompisen ännu mer. Det var lite absurt och väldigt roligt. :)
 |
| Kändisbesök! |
Till sist var det dags att inta salongen och vi hade kanonplatser långt fram och jag fick både en och två gånger vända mig om för att verkligen fatta hur mycket folk som var där, det kändes som en intim klubbspelning.
De kom ut på scen på utsatt tid i sina bollmasker och körde underbara Inner Sanctum (första singeln på Super). Så här långt var det en skön och lugn stämning och alla verkade glada, sedan tog klubbandet vid när de rev av In the night och alla ställde sig upp och dansade och efter det var partyt baske mig igång tills de gick av scenen.
Här följer bildbonanza!
Jag har roat mig med att googla lite på vad danska rescencenter har att säga och vi är alla rörande överens om att det var en riktig klubbspelning på Operan:
Recension 1
Recension 2
Recension 3
Tro inte heller att Pet Shop Boys är ute på någon slags "minns ni oss"-turné, ser man på setlisten är det 7 låtar från 1980-1989, 3 låtar från 1990-1999, 3 låtar från 2000-2009 och 9 låtar från 2010-2016 (då räknar jag inte Pop Kids två ggr).
Eller om man så vill så har de låtar från samtliga fulllängdsalbum - förutom Behaviour komiskt nog! :) Jämför jag med förra gången jag såg dem (
2009) är det bara nio låtar som matchar, det är också ett trevligt tecken. Se och lär, Kraftwerk... Det var dessutom en helt annan konsert med mycket dansare och en helt annan estetik. Ingen risk att röra ihop tillfällena direkt och det är det jag alltid gillat med Pet Shop Boys.
De senaste albumen har varit för klubbscenen, med något typiskt underfundigt långsamt spår inklämt mellan dansbeaten och det har jag personligen aboslut inget emot, vem säger att man inte får dansa bara för att man passerat fyrtio/femtio/sextio osv? (Neil är 61 och Chris 56). Oavsett vad folk säger om det bevisar de i alla fall att de inte bryr sig den här gången heller och att publiken är med på noterna. Faktum är att jag nog aldrig sett Neil dansa och röra sig så mycket utan stöd av bakgrundsdansare och det är hur charmigt som helst. Dessutom log han
ofta och när Domino Dancing förvandlades till allsångsnummer log hela Operan med honom och skakar medelålders rumpa som bara den. Den har heller aldrig låtit så bra som då.
Jag kan inte säga annat än att jag är helnöjd, jag älskar att de lyckas göra en fet klubbspelning i ett operahus på en söndag, att de kan leverera även utan storsvulstig scenshow och att de har cool ljusshow som inte kräver 3D-brillor för att häpna. Dessutom kan jag inte sluta nynna på deras låtar, vilket i sig är ett tecken på en bra spelning. Och det är inte It's a Sin jag nynnar på, även om det är och förblir ett fantastiskt spår...
Kvällen avslutade vi sedan på den irländska puben Bellman och förstås det obligatoriska BK-besöket + ölinköp på seveneleven som ingen rörde - som sig brukar. Men det var två glada festprissar som somnade som två stenar och sedan kuskade hemåt på en måndag förmiddag med ett glatt humör. :)
Set list:
- Inner Sanctum
- West End Girls
- The Pop Kids
- In the Night
- Burn
- Love Is a Bourgeois Construct
- New York City Boy
- Se A Vida É (That's The Way Life Is)
- Love Comes Quickly
- Love Etc.
- The Dictator Decides
- Inside a Dream
- Winner
- Home and Dry
- The Enigma
- Vocal
- The Sodom and Gomorrah Show
- It's a Sin
- Left to My Own Devices
- Go West (Village People cover)
Encore:
- Domino Dancing
- Always on My Mind (Brenda Lee cover)
- The Pop Kids
