Så var det åter dags att besöka Charles Dickens! Agent Side Grinder såg vi tidigare i maj nere i Malmö och Emmon såg vi i mars i Köpenhamn, men de är så bra att det var rätt självklart att vi ville se dem igen.
Så vi tog tåget till Helsingborg och började dagen på Roadhouse Records.
Därefter checkade vi in på Radisson Blu och kollade upp restauranger hyfsat nära och föll för Ved. Vi knallade dit i sensommarsolen och det är ett trevligt ställe med riktigt god mat dessutom. Där hamnar vi säkert igen! Vi passade på att sitta ute (har inte blivit så mycket av den varan i år) och Stefan åt en god planka och jag en trevlig pasta rätt. Jag passade även på att mumsa loss i glass och maränger till efterrätt, medan Stefan tog en kaffedrink med rom.
Mätta och glada strosade vi tillbaka till hotellet för uppiffning i lugn och ro. Väl redo gick vi till Pitchers för lite öl.
Sedan var det dags att ta sig bort till Charles Dickens och när vi kom höll Emmon på att soundchecka som bäst.
Först ut för kvällen var Octolab, ett band som inte gav oss något alls för att vara brutalt ärlig, så vi satt kvar vid bordet och pratade om annat.
Därefter var det Emmons tur och jag skulle vilja säga att det på många sätt var hennes kväll. Hon levererade till fullo och verkade genuint glad över gensvaret, hon log nästan non-stop. Extra kul att få höra en duett mellan henne och Emanuel i ASG + att hon avslutade med en cover på Bronski Beats "Smalltown Boy". Så bra!
Sedan var det Agent Side Grinders tur att trängas på den lilla scenen och det började dessvärre inte så bra. Ljudet skar och skorrade och tjöt och var rent ut sagt bedrövligt och jag tyckte så synd om dem som tappert kämpade vidare trots allt. Det tog ett bra tag innan ljudkillen fått allt i fas igen, vilket är himla synd på dessa fantastiskt bra låtar. Sångaren Emanuel var nog också lite extra "glad i hatten" för kvällen, men han gav sitt allt ändå. Under "Jack Vegas" påminde han oss om spelmaskinerna som har en ganska synlig plats på Charles Dickens och det passade förstås in finfint till låten. Johan i bandet tyckte nog stämningen blev aningens mörk efter det, så han lättade upp stämningen, lite gulligt. De körde även ett extranummer, sedan flög Emanuel snabbt av scenen. Jag gissar att han sov gott den natten. :)
Summerat var det en bra kväll där jag som sagt tycker Emmon "stal" showen, en stor del på grund av ljudproblematiken som ASG fick slåss med. Det var mer än en gång som Emanuels mick dog, det är inte ok. Även under Emmons spelning var det tekniskt strul, fast med hennes backdrop och man ville liksom rusa till maskinen och trycka på fullskämsläget. Här har Charles Dickens något att ta itu med framöver.
Stefan är den som tagit de flesta av de bra bilderna, han stod längst fram medan jag höll mig några steg längre bak för att ha tillgång till toa och jag bad till och med om ett stort glas vatten då det var väldigt varmt därinne (stackars Emanuel såg kokt ut på slutet i sin skinnpaj). Jag har onekligen blivit gammal. Men Charles Dickens är så litet att man ser bra var man än står och det går finfint att dansa överallt, vilket flera av oss gjorde.
Som så ofta på Charles Dickens var det även en hel del "intressanta" och väldigt berusade människor som man undrar om de hamnat på rätt plats egentligen, men det hör till. Så länge de är trevliga och inte allt för påstridiga så har jag inga problem med dem (de är för övrigt nästan alltid kvinnor).
I alla fall, efter att ASG gått av scenen (cirka halv ett tror jag) gick vi till hotellet kort efter då vi inte tycker DJ:andet där är mycket att hurra för och jag lyckades övertala en hungrig Stefan att vi inte skulle beställa nattamat då det var rätt sent och lång väntetid. Vi får ta med ostmackor till nästa gång. :)
