Alison Moyet - Songs of Yazoo, the minutes, Other

 

2008 hade vi den stora lyckan att knipa biljetter till Yazoos spelning (Falconersalen i Köpenhamn i maj). Det är en konsert som jag verkligen är glad att jag fick chansen att gå på, då det var en tillfällig återförening i samband med 25-årsfirandet av bandet och det lär aldrig ske igen. Den kvällen var Alison ganska ringrostig och nervös till tusen, men hela publiken backade henne och det är et av de finare konsertminnena jag har. 

Alison Moyet som soloartist har alltid funnits lite vid sidan av för mig, även om hon har en hel del riktigt bra hits och en röst som få. Så när jag hade ordnat med biljetter till hennes turné passade jag på att skaffa skivorna "the minutes" och "Other" som ju skulle utgöra delar av spelningen. För övrigt ovanligt svåra att få tag på fysiskt i dagens tråkdigitala värld. Som alltid hann livet emellan så jag hann inte lyssna in mig så som jag hade tänkt, men jag kunde i alla fall avgöra så mycket att de var bra. 

2026 har hittills varit ett intensivt åt och det har tagit ut sin rätt på vår lust att åka på saker i kombination med att det börjar kännas som lite slentrian dessvärre, så planen har varit att låta hösten vara relativt lugn. Med det i åtanke valde vi att åka ner senare än vanligt. Också för att vi denna gång hade hotellrum i Malmö pg av att det var femtioelva olika evenemang i Köpenhamn som drog upp priserna in absurdum.  

Naturligtvis innebar detta att vi hade oceaner av tid hela dagen då alla tåg och alla tider klaffade perfekt... 

Nåväl, efter att ha checkat in (i förtid) på Comfort i Malmö tog vi tåget över sundet och tog oss mot Nyhavn och landade på Dubliners där vi drack två Kilkenny Red i väntan på att vår bokade tid på restaurangen Fuego skulle kicka in. 

Fuego är en argentinsk restaurang och hade gott om folk redan då de öppnade vid 17, vilket tyder på att det är populärt. 

Av maten att döma förstår jag det, jag åt en underbar carpaccio på fisk som förrätt som var som att korsa det bäste med riktigt bra sill och riktigt bra nigiri. Stefan tog en sparrisrisotto som inte heller såg dum ut. Till det drack vi argentinsk öl - såklart. :) 

Till huvudrätt var det dags för deras paradnummer, fantastisk tillagat kött som fullkomligen smälte i munnen. Stefan åt en 400 g entrecote och lämnade inte ens en smula, själv åt jag 180 g ryggbiff och njöt av varje tugga. Perfekt stekgrad, perfekt kryddning, perfekt värme. Så bra!

Köket sett utifrån

Därefter var det dags att ge sig ut i regnet och gå över broarna till Operahuset. Lite synd att det var så risigt väder, det är ganska mysiga vyer och broarna har vi inte gått på innan då de inte fanns sist vi var där.

Väl inne skakade vi av oss regnet och tog varsin prosecco innan spelningen.

Spelningen i sig startade på exakt utsatt tid (och inget tramsigt förband), vilket är klart plus i min bok. Alisons röst har hållit fantastiskt bra genom åren (hon är 65 nu) och hon var betydligt mer bekväm på scen än sist vi såg henne. Mycket mellansnack om livet som äldre kvinna (vilket passar mig bra) och konserten i sig är en jämförelse mellan de tidiga åren i Yazoo och de senaste årens två skivor som ör mer elektroniska än hennes tidigare.

Jag inser efteråt att jag troligen var den enda personen i salen som hade önskat mindre Yazoo-låtar, helt enkelt för att jag vill veta mer om Alison (och jag är rätt mätt på nostalgigungande). Jag förstår att folk går bananas över att få höra tonerna av Yazoos hits - de är geniala. Men när man har sett och hört dem 18 år tidigare tillsammans med Vince Clarke bakom synthen blir det bara en blek kopia - hur bra Alison än sjunger. 

Jag vill inte ta ifrån henne Yazoo, hon var inte bara ett kuttersmycke i bandet och Vince är helt ok med att hon gör sina versioner. Det säljer dessutom som smör - såklart. Nostalgi är en guldgruva idag. Men JAG hade gärna suttit ner och tagit en ale med Alison och lärt känna henne i det hela.  

Efter konserten marscherade vi till tågstationen och hann naturligtvis med ett tåg som hade tagit oss hela vägen till Hässleholm, men det kunde man inte planera för. Så vi klev av i Malmö och störtdök ner i vår säg och somnade på tre röda. På söndagen vaknade vi ovanligt utvilade och tog oss hemåt runt tiosnåret och firade en trevlig helg med ett par burgare i soffan.    

Set list:

1. Alive
2. Bad Connection
3. Ode to Boy
4. Nobody's Diary
5. Mr. Blue
6. Changeling
7. Midnight
8. Lover, Go
9. Winter Kills
10. Filigree
11. Anyone
12. Other
13. I Germinate
14. State Farm
15. Beautiful Gun
16. Right as Rain
17. Only You
18. In My Room
    
    Encore:
19. Goodbye 70's
20. Situation
21. Don't Go

Electronic Equinox Gathering: Die Selektion + support Heinz Beauvaix

Sista fredagen i juli och sista riktiga semesterdagen. Vad passar då bättre än att gå på konsert i Köpenhamn?

Nu var faktiskt vi inte så laddade som det låter, faktum är att vi nästan fick övertala oss själva om att bemöda oss om att åka iväg. Dessutom hade vi rätt dålig koll på banden som skulle spela och när Stefan lyssnade in lite på Die Selektion insåg han att det inte var det bandet han trodde.

Men vi åkte i alla fall iväg till sist och tog bilen in till Hässleholm för enkelhetens skull och klev på ett ganska fullsatt Öresundståg till Köpenhamn. Vi hade medvetet valt att ta ett tåg så pass sent att vi kunde gå direkt och checka in, vilket visade sig vara ett smart val.

Väl framme pressade vi oss genom folkhavet på stationen och tog oss till Comfort Hotel där vi checkade in och fick ett rum högst upp, ovanligt nog. 

Vi knallade sedan direkt iväg mot Norrebro med siktet inställt på bryggeriet Alefarm som låg strategiskt nära kvällens valda restaurang. Vi testade deras tjeckiska öl + deras Vienna lager och satt inomhus, fast med ett fönster öppet ut mot gatan och vattnet som fläktade skönt (nästan så man frös till sist). Vi tittade på alla galna cyklister och deras lika galna cyklar, mycket underhållande.

Sedan var det dags att äta och vi hade valt ut att testa en afrikansk restaurang den här gången, Sasaa som öppnade kl 17. Vi satte oss ner och valde deras avsmakningsmeny + en dryck med ingefära, humle och lime (de serverar inte alkohol). Det tog sin lilla tid innan något serverades, men när det väl kom var det goda, fräscha smaker och vi åt oss rejält mätta. Påminde oss om tiden då vi kunde köpa afrikanska chilisåser på nätet som var just så här fräscha och fruktiga i smaken. 

Därefter var det dags att gå mot Rust, lokalen där spelningen skulle äga rum och som jag för ett knappt år sedan hävdat vi aldrig skulle besöka igen. Innan de öppnade dörrarna passade vi på att ta en öl på baren Conga som hör ihop med Rust. 

Väl inne på Rust fascinerades jag av hur litet det var, jag mindes det som större och mer avlångt. Det var inte mycket folk på plats heller och av naturlig anledning var de allra flesta danskar. Första timmen spelade de musik av Martin Hall som gått bort veckan innan, fint initiativ (även om han är obekant för just mig). Vi fick även sällskap av en svensk som vi glömde fråga vad han hette, men som var på besök från Stockholm och passade på att göra Köpenhamn. Vi verkar redan ha varit på en hel del spelningar samtidigt i Stockholm, får se om vi ser honom igen. 

Danska förbandet Heinz Beauvaix började spela på utsatt tid runt 20.00 och det var en trevlig bekantskap. Den ene mannen har vi sett innan i publiken på spelningar, som det brukar vara. De kör instrumental musik med sköna ljudmattor som doftar cyberpunk och tidiga Delerium och de var riktigt bra. 

Sedan var det dags för Die Selektion och herre jösses vilket ös från första till sista sekund! Här snackar vi skön trumpetbody på ett sätt som gör mig jätteglad och sångaren ska ha en stor eloge för sin scennärvaro och vansinniga energi (nästan omöjligt att fånga honom på bild!). Dessutom är det briljant att ha en live trumpet, det var ett instrument jag inte visste fungerade så pass bra med dansant body. Så uppfriskande att se ett band som inte bara kör de gamla hoppa-upp-och-ner-och-vråla-klyschorna som så många EBM-band pysslar med annars. 

Extra skönt att det inte var trångt framför scen, det var precis lagom med folk sett till lokalens utforming och gör att jag inte alls är lika negativ till Rust som sist då det knappt gick att röra sig. 

Efter spelningen handlade Stefan skivor av Die Selektion och efter att ha bett Brian om hjälp fick han även danska bandet att sälja sina skivor till honom och betala med svenska pengar. Väldigt snällt av dem, i synnerhet då de antagligen inte fick riktigt så mycket som de borde (Stefan erbjöd dem naturligtvis mer ska sägas). 

Därefter flyttades allt ner en våning till ett litet dansgolv där Brian var DJ och vi satt faktiskt där ett bra tag, men eftersom man var tvungen att gå upp till nattklubben (som nu befolkades av betydligt yngre människor) för att handla öl och det faktum att vi var i Norrebro valde vi att lämna Rust och dra vidare mot centrum med taxi. 

Vi hamnade så småningom på gamla hederliga Old English där de skönt nog hade en trubadur som vi inte sett innan och som var riktigt bra och inte lika förutsägbar som de kan vara. Han var ganska bestämd också med vad han ville spela, det uppskattar jag. :) 

När han tackade för sig (hans sista tåg hem skulle gå snart) valde vi också att gå och vi kollade på nattöppna restauranger som låg hyfsat nära hotellet och hamnade åter på Doro Döner där vi beställde varsin kebabtallrik som vi åt med god aptit på rummet innan det var dags att sova. 

Eftersom vi åkt så pass sent ner kunde vi unna oss en sovmorgon och vi tog tåget hem 10.42 (hade varit 10.12 om folk kunnat röra på sig) och vi var hemma igen runt 12, till katternas glädje.  

Kul kväll och ett bra avslut med trumpetfanfar på semestern!