Duran Duran - Free to Love tour

Duran Duran är ett band som alltid funnits lite vid sidan om för min del. Oklart varför faktiskt, jag tror helt enkelt att jag var lite för ung då de var som störst (minns att de som var ett par år äldre hade dem på väggarna). 

När jag såg att de skulle ut och spela tänkte jag först inte så mycket på det, men när vi såg att det var i anknytning till vår årsdag och att det fanns intressanta premiumpaket på Avicii Arena blev vi mer motiverade. Så på biljettsläppet högg jag som en kobra och köpte två premiumbiljetter i baren 1989, utan att riktigt veta vad det innebar. 

När det sedan var dags att åka så tuffade vi upp med SJ och var i Stockholm runt halv fem. 

Vi tog sedan t-banan ut till arenan och hotellet. På hotellet var det långa köer till receptionen så jag försökte checka in via terminalerna, men det stod att rummet inte var redo än, trots att klockan var fem. Vi ställde oss i en av de långa köerna och när vi väl kom fram fick veta att de hade strul med överbokningar och låg efter med städningen och att vi tyvärr behövde vänta 30-45 minuter till. Lite irriterande då vi planerat att svida om i lugn och ro på rummet och sedan gå till vår ingång runt kl 18. Men det hjälper inte att gnälla, så vi satte oss i baren och tog en öl och jag fortsatte försöka logga in via appen lite då och då. 

Till sist gick det genom och jag rusade och ordnade ett fysiskt nyckelkort och vi tog oss till rummet - för att mötas av ett ostädat rum,. Jahupp. Bara att gilla läget, så jag svidade om lite snabbt och så gav vi oss i väg. I rummet bredvid höll städerskorna på, så jag pratade med dem och de skulle lösa det. De var helt slutkörda stackarna och man kan inte låta bli att undra om de alltid är så underbemannade. 

Vår entré var precis vid hotellet så det var inte långt att gå och vi var faktiskt där innan de öppnade + att de var lite sena även de. Men ganska snart fick vi gå in och blev välkomnade till 1989-baren. Där väntade bubbel, en plats i baren och lite tryffelpopcorn. Personalen var ung och förvirrad, men en äldre tjej dök upp efter ett tag och styrde upp alla efter bästa förmåga. Kort efter fick vi frågan vad vi ville ha att dricka + vår förrätt. Vi körde på öl kvällen genom, först Heineken, sedan Gotland.

Själva sittplatserna var oväntat bra och man såg över hela arenan utan problem. Efter huvudrätten satte vi oss där och tittade på förbandet Dina Ögon som vi kom på varit ett av husbanden i På Spåret. De var inte bra då, ej heller nu. Lite som en jobbig haschdröm om man vill vara sådan. Men det spelar ju ingen roll när man sitter bekvämt, kan hämta fri dricka när man vill och det bästa av allt - gå på toaletten när man vill! Väldigt bekvämt koncept!

Duran Duran drog sedan igång och det var toppenstämning i arenan från start. De var på finfint spelhumör och hela inramningen av showen var cool och gjorde sig extra bra på håll. Simon Le Bons röst håller fint än, emellanåt spricker den lite, men på ett bra sätt som gör att det känns live. Han verkar trivas på scen och skojade om att arenan är en stor testikel mer än en gång.

Setlisten innehöll alla hits som jag kan tänka på och där var även en del skojiga covers insprängda här och var (Superfreak, Psycho Killer osv). Det kändes inte alls mossigt eller tråkigt, för mig var det lite av samma glädjepiller som Indochine är live. 

När Duran Duran hade gått av scenen (Simon gick av sist av alla) stannade vi kvar ett tag i baren (en annan lyx med paketet) innan vi sedan gick tillbaka till hotellet och satt ett tag i hotellbaren och bubblade. 

Väl på rummet igen var det skönt nog städat och vi tittade på några av videorna som jag spelat in från kvällen, sedan somnade vi gott.

Dagen efter tog vi oss till T-centralen igen och funderade på varför vårt tåg inte syntes på tavlorna. Det visade sig att någon glömt(!) lägga till det, det dök upp lite senare och gick på utsatt tid skönt nog. 

En trevlig kväll i storstan med ett klassiskt band som var superkul att få uppleva live!

SET LIST:

1. Is There Something I Should Know?
2. The Wild Boys
3. A View to a Kill
4. Hungry Like the Wolf
5. INVISIBLE
6. Evil Woman (Electric Light Orchestra cover)
7. Lonely in Your Nightmare / Super Freak
8. The Reflex
9. Ordinary World
10. Come Undone
11. Notorious
12. New Moon on Monday
13. I Don't Want Your Love
14. Free to Love
15. Planet Earth
16. White Lines (Don't Don't Do It) (Grandmaster Melle Mel cover)
17. (Reach Up for the) Sunrise
18. Girls on Film / Psycho Killer
    
    Encore:
19. Save a Prayer
20. Rio

HippHipp Live!

Runt 2003 minns jag att det var det ett rejält hallå om HippHipp Paw Rihk-titt på mitt jobb. "Alla" skulle åka och se det och jag själv satt och muttrade lite i ett hörn eftersom jag inte sett serien och jag har det inbyggt i mig att sky saker som är väldigt populära. Men jag var ändå nyfiken och köpte DVD-boxen och sträcksåg hela serien med kommentatortext på (rekommenderas varmt) och även jag föll för humorn och många av karaktärerna. Vi är också väldigt förtjusta i Izthaks julevangelium som vi sett om och om igen runt jul. Så när det nu skulle komma en ny scenshow 23 år senare (och 25 år efter serien startade) så var jag med på tåget och bokade biljetter (med hjälp av en kollegas förköpslänk, tack för det Johanna!) 

Eftersom vi bokat en fredag i Lund så valde vi att ta tåget ner för att slippa parkeringsstressen innan och efter, vilket visade sig vara ett klokt val. 

Vi var nere i Lund i god tid och passade på att äta varsin pizza på Osteria Cucco. 

Därefter gick vi bort till Sparbanken Arena och lämnade våra jackor i garderoben (vilket visade sig vara onödigt) och letade upp våra platser. 

Showen drog igång på utsatt tid och leddes av Tiffany Persson, med lite hjälp av nyskilda Jolanta. Showen växlar mellan förinspelat material och händelser på scenen och det är snyggt ihopsytt för att de ska hinna med alla klädbyten. 

Bäst i mitt tycke är självklart min favoritkaraktär Kajan som bland mycket annat håller ett föredrag om säkerhet. Min andra favorit Izthak tar också över showen vid en tidpunkt och först är det lite oroande mycket fokus på Anders danske sidokaraktär som känns väl flamsig, men det vänder åt rätt håll och det kommer ett allsångsmoment som är extremt mycket Izthak och jäkligt kul.

Det som är mindre roligt är att man lagt in ett knippe nya karaktärer som inte är i samma kaliber som de gamla. Jag hör till skaran som himlar med ögonen när man plötsligt ska lägga till barn i mixen, och även om det inte är olidligt med Tiffanys barnbarn Rönn så är det heller inte jättekul och Kotte, hennes veganska miljömupp till far är ännu tråkigare. Det tar för stor del av showen i mitt tycke. 

Jag kan även tycka att några av karaktärerna har tappat stinget, t ex Morgan Pålsson känns inte alls som honom och Tiffany tappar extremskånskan emellanåt. Dessutom är det i mitt tycke lite för mycket Mike och "skojiga" svenska uttryck på video. Nu är det dock inte jag som är den primära målgruppen och alla verkar älska den delen, så jag fattar ju varför det är där.  

Hur som helst, summa summarum var det en trevlig show och jag hade kul. Jag skulle ge dem tre av fem giraffer i en rulltrappa.