Vi velade faktiskt fram och tillbaka ganska länge gällande om vi skulle åka på Bodyfest 2026. Det som blev det avgörande i slutändan var antagligen Bruno Kramms alldeles för tidiga bortgång som fick oss att känna att man behöver leva nu + sponsra de små banden.
Trots att vi bokade sent hittade vi ett billigt Snälltåg som tog oss upp till Stockholm i beskedligt tempo. Som alltid var det något planerat spårarbete som fick tågen att köra via Nyköping, men det var inget som direkt påverkade oss, mer än att man fick lite mer träsmak i gumpen.
Väl uppe i storstan gled vi bort till Hard Rock Café och smaskade i oss varsin burgare. Därefter checkade vi in på Comfort Hotel Express och bytte om lite snabbt.
Spelplatsen för kvällen var på Kollektivet Livet, en ny bekantskap för oss (och de flesta andra vi pratade med). Det är gamla båtterminalen som man gjort om till diverse nöjeslokaler som hänger ihop, så vi valde att ta oss till baren där och vänta där till dörrarna öppnade vid 18. Första bandet skulle upp på scen redan vid 18:20, så det var onödigt att kladda till det.
Vädret i Stockholm för dagen var inte välkomnande, så vi gav upp planerna på att hitta dit med kollektivtrafik och beställde en taxi via Taxi Stockholm-appen. Mycket smidigt och inte så farligt dyrt.
Det var gott om folk i baren och det verkar vara ganska populärt. Vi var väldigt fascinerade av att alla gick med en varm ostmacka i handen, med tanke på att den billigaste varianten kostade 120:-., vilket ju känns rätt dyrt. Bra affärsidé dock. :)
När det var dags tog vi oss till entrén för stora scen och var strax inne i lokalen, som gav gott hopp inför kvällen. Vi ordnade varsin öl (såklart) och gick till Lilla scenen där kvällens första band, tyska Aktion: Fiasko var på gång att preppa. De startade faktiskt lite tidigare än planerat och röjde på fram till nästa band började på den stora scenen. Kul att de hade gott om tid på sig och jädrar i min lilla låda så de levererade! Jag skojade med Stefan efteråt att vi kunde åka hem igen, för det här var riktigt svinbra. Röjigt och politiskt med kloka budskap på tyska och en sångerska med fantastisk scennärvaro och go.
Därefter kom engelska Promenade Cinema på den lilla scenen och de var trevliga att lyssna en stund på, typisk pop-synth och en duktig sångerska + en energisk grabb bakom synthen som såg ut som Dave Stewart i Eurythmics när det begav sig.
Som alltid på den här typen av mini-festivaler så kommer en punkt då man fastnar i baren, och det var ett faktum även här. Kvällen till ära stötte vi på åtskilliga gamla bekanta, Jenny och Mattias, Torny och så Martin på det. Högst oväntat att springa på båda av de sistnämnda och Martin hade vi inte sett sedan FLA-spelningen i Göteborg. Det kändes som en återträff. :)
Fjärde bandet ut (Brides of the Black Room) tror jag därför inte att jag såg alls av förklarliga skäl och jag kommer fortfarande inte ihåg vad de heter utan att kolla på flyern. Så det gjorde mig inte jättemycket heller. :) Säkert bra, men inte riktigt min tekopp. Som det brukar vara på festival. Men de kom i alla fall med här kort i bakgrunden när jag filmade inne på diskotoan:
Huvudattraktionen för vår del var inte helt oväntat A Split-Second - som intressant nog ersatte Spark! och inte alls var tilltänkta först. Vi såg dem när de kom in lite tidigare under kvällen och jag hälsade glatt på Marc Heyndrickx.
Vi såg till att ställa oss längst fram i bra tid (vi kan rytmen på den här typen av evenemang rätt bra nu efter alla år) och idag är det ganska ovanligt att man behöver fajtas om sin plats, till skillnad från då man var ung och majoriteten av männen i salen inte var helt flintskalliga.
I ärlighetens namn var jag till en början lite skeptisk till att se dem i år, det jag sett på Youtube gav lite karaoke-vibbar som många av de äldre banden gör idag tyvärr. Men det är ändå ett legendariskt band och om jag ska ta in allt så tycker jag det var värt det nu i efterhand. Det är ju alltid kul att stå längst fram om man orkar och det här var nog det närmaste jag stått, det var nästan så jag fick böja mig bakåt emellanåt. Det var också kul att stå och gunga till gamla klassiker som Rigor Mortis, Mambo Witch, Colosseum Crash och inte minst Flesh som jag har min stenåldersanekdot om när den kupp-spelades på Kårallen och alla synthare kastade det de gjorde (i mitt fall en cigg) och rusade till dansgolvet. Det behövde jag inte göra nu, då jag stod 50 centimeter ifrån Marc.
Publiken bad om en extra sång och Marc frågade vilken och fick avstå första förslaget då det krävde en basist som inte var med, och då ropar någon Rigor Mortis, så då fick vi den - igen. Kanske inte jättenödvändigt med en repris, även om det är en bra låt.
Betyget är två nya totebags till Stefan + två blåslagna knän, så går det när 50-plussare ska leka unga igen. :)
