Stockholm Music & Arts - Söndag

Tågresa till Stockholm Music & Arts vankades på söndag morgonen och X2000 brukar oftast strula till det för oss. Även denna gång var det vissa orosmoment i starten. Efter en halvtimmes väntan i Hässleholm på att tåget skulle kunna starta igen ("tekniska problem") och tuffa upp mot Stockholm, gick resten av denna söndag ovanligt smidigt. Frukost på tåget, cirka 20 min senare i Stockholm än vad som var utsatt och vi var där lagom till 12. För tidigt för att checka in på hotellet, så vi valde att gå till festivalområdet på Skeppsholmen.

I strålande solsken och med ett glatt humör hämtade vi ut våra armband och allting kändes väldigt välorganiserat och skyltat och det var ett gemytlig upplägg. Gott om sittplatser och ståbord, även om de snabbt tog slut allt eftersom dagen tickade på. Men det var aldrig något problem att hitta en plats när det behövdes. Det är något jag uppskattar väldigt, så kul är det inte att stå och äta utan att ens kunna lägga ifrån sig tallriken.

Lagom till vi anlänt började melankoliske Albin Lee Meldau spela på Stora Scenen och det var rätt skönt att sitta och sippa på en öl och bara känna av atmosfären och det sköna vädret.

Strax innan två var det så dags för första coola kvinnan för dagen, Suzanne Vega. Hon var på spelhumör och det var en ren fröjd att se henne och få höra valda delar av hennes repertoar. Inte helt oväntat avslutade hon med Luka och Tom's Diner, men hon är mycket mer än så. Hennes medgitarrist sjabblade dock till det lite på slutet, men det hör livespelningar till och Suzanne Vega lät det inte störa henne det minsta.

Därefter var det hög tid att få fast föda och vi hade riktigt svårt att välja bland alla roliga food trucks, men körde till sist på lite latinamerikanskt, burritos de carne mechada (burritos fyllda med välsmakande flankstek) - mycket smarrigt! Vi passade sedan på att ta en titt på den mindre Trädgårdsscenen för att se hur den såg ut.

På vägen tillbaka hade John Grant börjat spela på Stora scenen och det visade sig vara en ny bekantskap som föll oss båda i smaken. Jag snor beskrivningen av hans musik rakt från programbladet: "vild blandning av pianoballader och minimalistisk electrodisco" Väldigt underhållande och en stark röst till det. Det är alltid kul när man blir överraskad med något nytt på festivaler!

Sedan var det dags för huvudanledningen till att vi ens åkt dit, fantastiskt coola Joan Baez som med sina 75 år fortfarande har en drivkraft som heter duga. Att ha ett så starkt socialt patos genom ett helt liv är sannerligen få förunnat och jag bugar ödmjukt inför hennes oförtröttliga kamp mot orättvisor och förtryck.

 Det dröjde inte länge innan hon välkomnade Patti Smith upp på scenen för att sjunga Imagine med henne och det var mäktigt att se dem stå där sida vid sida. Det märktes att det inte var direkt inplanerat, och det är också festivalcharm för mig.

Joan hade även hjälp av bland annat sin son Gabriel Harris på percussion och den duktiga vokalisten Grace Stumberg som bidrog med vacker stämsång och det är svårt att inte ryckas med av budskapet som aldrig trycks ner i halsen, så många skulle behöva lära så mycket av Joan Baez.

Vi fick bland annat njuta av "Diamonds and Rust", "House of the Rising Sun", "The Boxer" och som avslutning "Gracias a la vida" där Joan förklarade att hennes tid började ta slut och att hon ville hinna se Patti spela.

Vi började själva dra oss till Trädgårdsscenen som hade begränsat antal och tur var det, kön var enorm. Vi lyckades skönt nog få en plats, något som vi verkligen hoppades på! Ska jag ge en liten känga till festivalen var det att de placerade dessa spelningar så nära inpå varandra, i synnerhet när Trädgårdscenen nu bara tar 1500 personer.

Men vi kom in och trångt var det - men utan att vara jobbigt, det märktes att det var en mogen publik och jag var glad att se en skön mix av åldrar och personligheter. Det må varit söndag, men öltappar och vinglas gick varma och alla verkade glada och bubbliga och jag såg inget tjafs på hela kvällen, inte ens en urinerande man - vilket är smått fantastiskt! :)

Nåväl, personalen gjorde sitt bästa för att få in så många som möjligt framför Trädgårdsscenen och jag slogs också av hur proffsigt de skötte det, inga översittarfasoner eller gapande, utan tydliga direktiv, vänliga tillrättavisningar och fokus på att så många som möjligt skulle få en chans att få plats.

Till sist kunde Patti Smith börja sin spelning och jag vågar påstå att hon hade kunnat få Stora Scenen att koka och folk omkring mig med tredagarsarmband pratade om att det är tredje dagen de ser henne nu (hon spelar alla dagar) och att hon är fantastisk. Det är hon sannerligen också. Hon må vara stöpt i en annan, stökigare form än t ex Joan Baez, men att de står för samma värderingar är tydligt och hon hyllarde Joan redan i första låten. Hennes version av Princes "When doves cry" är dessutom smått fantastisk!

Även Patti hade sin son på scenen, han spelade rivig gitarr och när Patti förklarade att hon skrev texten "Because the Night" till hans far är det härligt att se kärleken mellan dem.

Patti avslutade med "People have the Power" och bjöd in gitarristen som var med Suzanne Vega upp på scen och efter ett tag hördes ett öronbedövande jubel och in på scen kom även Joan Baez med ett stort leende på läpparna och det var svårt att inte ha lite hopp om mänskligheten just där och då med den låten ekandes - inte minst som allsång hos publiken. En fantastisk avslutning på en fantastisk spelning, jag hade gärna sett betydligt mer Patti Smith!

Eftersom det är en väldigt trång passage ut från Trädgårdscenen tog det sin lilla stund innan alla kom ut, men det var lugnt och sansat och ingen tryckte på eller trängde sig. Väl ute tog vi en runda ner till hamnen och hittade en bar där de faktiskt sålde Brooklyn Lager på fat. Mums! Vi passade även på att fixa lite mer mat, den här gången thainudlar med tofu som var så goda att jag kan smaka dem ännu... Frisk och härlig smak och förbaskat god tofu på det! Medan vi njöt av maten lyssnade vi på franska Air som börjat spela på Stora Scenen. Soft, elektronisk musik som jag mest känner igen från diverse reklamsnuttar om sanningen ska fram. Stort plus för att de faktiskt lirade banjo på scenen under en låt dock!

Slutligen var det dags för Kraftwerk och vi var skeptiska redan innan ärligt talat. Kraftwerk består sedan ett tag enbart av Ralf Hütter från originaluppsättningen och det är åratal sedan något nytt material släpptes. I bagaget har jag också den hemska spelningen i Malmö med Karl Bartos plus att jag såg Hütter/Flur-varianten i Köpenhamn för ett antal år sedan. Det enda "nya" här är att Hütter kör en 3D-show och det är ärligt talat inte vidare nytt det heller, showen har körts i Sverige flertalet gånger (och vi har inte vallfärdat dit någon av oss trots att vi båda älskar musiken i sig). Det är även något med den här "nya" hypen kring Kraftwerk inom kulturvärlden som irriterar oss och har irriterat oss ett tag nu.

Efter att ha sett de första låtarnas 3D-effekter känner jag inte helt förvånande att jag inte har något större behov av att se mer, hur 3D det än må vara. För mig är det lite som att sminka en gris om jag ska vara riktigt elak. Visst, ljudmässigt är det helt klanderfritt, annat är inte av vänta av perfektionisten Ralf Hütter. Men är det spännande? Nej. Setlisten känns som att den är exakt den samma som alltid, animationerna är de samma som alltid - hur mycket de än flyger runt i 3D. Dessutom är det ofta 3D-glasögonen bara verkar ge lite extra skärpa och djup och inget mer. Det är proppfullt av folk som står troget med sina 3D-glasögon på och det är nästan lite sektvarning, även om jag kan förstå själva tanken med att ha "Kraftwerk" där nu när de blivit så hippa för kultureliten. Men är det så sabla mycket konst att 3D-rendera gamla symboler egentligen? Nej, det blir lite kejsarens nya kläder för mig och Stefan (som sett dem i ännu äldre tappning + verkligen lyssnat på dem sedan barnsben) är ännu mer säker på sin sak och bryr sig inte ens om att titta genom glasögonen.  Jag tycker heller inte Kraftwerk gör sig på en utescen, 3D eller ej,  hur mycket andra nu vill övertyga om motsatsen. Efter fyra låtar av virvlande siffror och gamla datorer fick vi nog och gick därifrån och satte oss i hotellbaren tills de stängde och bubblade och pratade om dagens spelningar och gnölade lite mer över Kraftwerk.

Inte blev man direkt lyckligare av att läsa tidningen på vägen hem och se att de valt att recensera enbart Kleerup och Kraftwerk från hela dagens spelningar, med tanke på vilken kvinnokraft vi fick uppleva. Men tydligen är fyra korpulenta män med 3D-animationer från 80-talet det bästa som hänt sedan skivat bröd.

Nåväl, Kraftwerkhypen åsido var det en charmig, välorganiserad festival som aldrig kändes trång, jobbig eller obekväm. De enda köerna som uppkom var direkt efter en spelning tog slut, som allra värst då Patti Smith slutat och Kleerup på Stora scenen hann sluta ungefär samtidigt som publiken kom ut från Trädgårdsscenen. Det avtog dock rätt snabbt och det fanns gott om möjligheter att stroa omkring och softa. Vädret var helt fantastiskt och publiken kändes avslappnad och glad.

Sammantaget var det en riktigt trevlig söndag ute på Skeppsholmen med tre riktigt coola kvinnor, en kul rumpvickande snubbe med rejäl pipa, banjospelande scifi-fransmän och - för all del - en trött gammal tysk. Klart värt både resa och pengar!