Laibach - Opus Dei Tour

 

Laibach är ett av de band jag sett absolut flest gånger. Så man skulle kunna tro att det skulle vara lite tråkigt att se dem igen, men då vet man inte mycket om Laibach. 

Turnén den här gången kommer av att de precis släppt en remastrad version av albumet Opus Dei som släpptes för första gången 1987. 

Vi tog tåget ner runt lunchtid i strålande solsken och började klokt med att äta rejält med mat på Jensens Bøfhus.

Därefter checkade vi in på Hotell Mayfair och tog oss sedan till Warpigs, där vi satt en bra stund i gassande sol och drack en trevlig tjeckisk-inspirerad pilsner. Till sist var vi tvungna att flytta in då Stefan började få röda armar och jag själv kokade inifrån i mina helt onödiga strumpbyxor.

Så småningom var det dags att leta sig bort till Pumpehuset, ett ställe inte varit på innan och som påminde lite om Dürer Kert i Budapest med en utegård. När vi väl blev insläppta i lokalen vid åtta stod vi och gungade till till Brian som var DJ för kvällen, innan de öppnade upp till själva konsertsalen.

Väl på plats framför scen stod vi och skrattade åt att de körde trumsolot till Leben heisst leben om och om och om igen medan vi väntade på dem. Laibach har en egen slags humor - som jag älskar. 

Laibach är också kända för att vara i tid, så även idag. Kvart över nio klev de ut på scenen och öppnade med instrumentala låtar från  albumet som var riktigt bra! Ovanligt nog körde de INTE albumet från start rakt upp och ner som de brukar göra, utan de sparade det till efter pausen. Istället fick vi bland mycket annat njuta av Brat Moj och Alle Gegen Alle. Inte en död sekund och inte en chans att man går därifrån heller. Öl och toapaus får vackert vänta till efter spelningen. Redan här har kvällen seglat upp till årets konsert och vi är båda lyriska. 

Efter 15 min Intermission (som är brukligt när Laibach spelar) och mer trumintro kommer så Leben Heisst Leben och Opus Dei-låtarna radar upp sig. Fantastiskt bra! Dessutom är det faktiskt riktigt skönt att gå på en konsert där ingen står med mobilen i hand hela tiden. Alla vet i ryggmärgen att Laibach inte är bandet man står och filmar - jag önskar det var så oftare (även om jag själv bidrar till otyget emellanåt).

Eftersom Pumpehuset är en liten lokal och vi står nästan längst fram (bakom korta människor) får vi hela tiden ögonkontakt med de i bandet, vilket är en ny upplevelse när det gäller just Laibach. Det gör det hela ännu trevligare och när det är dags att ropa in dem igen och de först spelar vackra Engine of Survival och sedan blåser nytt liv i gamla Foreigner-dängan "I want to know what love is" MED allsång och filmning av publiken (där vi blir inzoomade mer än en gång) så står jag bara och skrattar till sist. Man vet aldrig vad som händer när man ser Laibach, den saken är klar. Allsång var inte vad jag hade väntat mig. Inte Foreigner heller. 

En av de bästa konserter jag sett med Laibach, de gör mig varken besviken eller uttråkad och jag ser redan fram emot att se dem igen. 

En smygbild på slutet

Set List

När konserten är slut rusar i princip hela publiken till merchen och handlar, det är ett tecken på en bra konsert. Jag är inte sämre, jag handlade ännu en kul tröja till samlingen (Think Negative) + en snygg poster som vi redan spanat in tidigare under kvällen. 

Vi stannar kvar ett tag också och dansar till Brians låtmix som är riktigt bra. Därefter tar vi oss till Old English Pub och sitter ett tag och landar in kvällen, innan vi tar oss till hotellet och väntar i en halv evighet på lite svindyr hämtmat. 

Länge Leve Laibach!