Efter att ha anlänt i hyfsad tid till Köpenhamn (fordonsfel på tåget, så vi fick byta tåg i Malmö) gick vi direkt till Glyptoteket och tittade på deras utställning om Faraoer och deras makt + deras övriga verk. En trevlig start på dagen och mycket intressanta saker att titta på.
Därefter knorrade magarna betänkligt och vi orkade absolut inte kludda, så det fick bli ett besök på A Hereford Beefstouw och varsin rejäl köttmåltid. Mycket gott.
Sedan checkade vi in på hotellet, gamla hederliga Star som nu tillhör Goodmorning-kedjan. Smidigare incheckning utan deposition, det tackar vi för.
Vi tog ett par öl på rummet och laddade inför kvällens begivenheter. På biljetten stod det Dropkick Murphys + support och det var det senare som vi var där för. 2009 var vi på Sweden Rock och såg lite av Flogging Molly i regnet och tyckte väl att de var lite halvkul då, vilket så småningom utvecklades till att vi köpte skivor och tyckte det var riktigt rolig musik. Dropkick Murphys påstås höra till samma Genre (Celtic Punk) men där Flogging Molly känns som 80 % irländskt gemyt och 20 % amerikansk rock är Dropkick Murphys det motsatta och det är inget jag eller Stefan går igång på. Det är för mycket amerikansk bröl helt enkelt. Men vi var sugna på att se Flogging Molly, så vi köpte glatt biljetter ändå.
Strax innan kl 18 gav vi oss ut igen och högg en taxi ut till Valbyhallen. I taxin spelades "True" med Spandau Ballet och jag blev full i skratt eftersom vi precis talat om den då jag återgav ett avsnitt av Modern Family för Stefan med tanke på att Glen Matlock skulle inleda kvällen. Han var originalbasist i Sex Pistols (ersattes av Sid Vicious) och det lilla vi sett av honom på Youtube gav inte direkt mersmak. I Modern Family handlar ett avsnitt om att basisten i Spandau Ballet anlitas för att lira deras repertoar på sin bas i hemmet och det låter ungefär likadant.
Väl framme förvånades vi av den långa kön in, insläppet va ju i full gång trots allt. Det visade sig bero på att garderoben fanns i förtältet innan själva entrén, det var en ny upplevelse. Men all personal var trevlig och till sist fick vi kliva in i värmen och köpa oss varsin Tuborg. Gud förbjude att det skulle serveras öl från Boston eller Irland, men man får vara glad att slippa Royal åtminstone. :)
Vi hade tidigt båda klargjort att det inte var tal om att trängas med folk på denna tillställning och efter att ha studerat klientelet fanns det ingen större anledning att ändra på det beslutet. En nästan komiskt stor del medelålders, berusade män i typisk Oi!-mundering, en och annan punkare och även några (lite väl prydliga) hårdrockare på det. Men framförallt män överallt. Det är en av få konserter jag varit på där kön till damernas var kortare. Det ska också tilläggas att där fanns en hel del riktigt trevliga individer också, Stefan växlade ett par ord med några glada influgna finnar och fick en svängom med en trevlig tjej som snällt bad mig om lov. :)
Nåväl, stämningen var hög och Glen Matlock klev ut på scenen med sin gitarr och var mer pinsam än vi någonsin vågat tro. Om man tänker morbror Bertil som kommer med guran i högsta hugg på en grillkväll så är man ganska rätt på det. Glen Matlock är härmed officiellt det värsta förband vi sett och vinner även första priset i pinsamma återkopplingar till gamla band, något jag verkligen aldrig trott Karl Bartos skulle bli slagen på fingrarna på.
Tack och lov spelade han inte allt för länge och snart dök glada Flogging Molly upp och visade vad skåpet ska stå från start till slut. Ganska många av deras fans visade sig stå längre bak, antagligen av samma anledning som oss och och det var ett sjujäkla ös. Tyvärr insåg jag efter ett litet tag att det inte var tillrådligt att skutta allt för mycket, vi stod nämligen i ett hav av öl som stänkte upp på oss. De flesta köpte nämligen fempacks-väskor av öl och de spilldes ut till höger och till vänster och jag har aldrig sett maken till utspilld öl, det rann bokstavligen på golvet! Men det spelade ingen roll, man kan inte vara annat än glad när Flogging Molly röjer loss och när de väl tackat för sig tog vi ett nytt toabesök och inväntade Dropkick Murphys - för att komma åt souvenirståndet som alla trängdes vid.
Efter ett tag började det låta inne i hallen igen och folket rusade in. Vi stack in näsan och tittade lite grann och konstaterade att det inte magiskt blivit vår musik nu heller, så vi valde att lämna hallen med varsin Flogging Molly-tröja och ett glatt humör.
Jag hade kollat upp kollektivtrafiken innan eftersom jag inte ville ha ännu en repris av "Stefan och Teresa går i timmar" och insåg att det hade lönat sig att kolla upp var hållplatserna var medan det var ljust. Men vi såg skylten till S-tågen och följde den och hittade perrongen och missade precis ett tåg, men det var bara 20 minuter till nästa plus att vi ändå skulle lösa biljett. Jag hade så käckt förberett DSB-appen under veckan, men så krävdes ett lösenord till kortet och det kunde jag inte minnas för mitt liv, så jag fick vackert knappa in all kortinfo igen och naturligtvis krånglade det så att jag fick starta om. Men jag hann få fram varsin biljett i tid och naturligtvis var det ingen kontroll heller. Det var en ny upplevelse att komma in till centrum så smidigt - och så tidigt. Klockan var tio och vi var på hugget utan att vara särskilt berusade, så vi gick till Old English Pub och drack Guinness och lyssnade på trubadurerna och hade en fortsatt trevlig kväll.
Efter ett tag tyckte vi det kunde vara dags för lite mat och vi tackade för oss och plockade upp de obligatoriska burgarna och tog oss till hotellet igen. Där mumsade vi loss och blev proppmätta och sussade sött efter det.
Dagen efter sedan vaknade vi i bra tid och tog oss hemåt utan allt för mycket lidande och seghet, nöjda med ännu en riktigt trevlig upplevelse i Köpenhamn!
SET LIST
- The Hand of John L. Sullivan
- Swagger
- Selfish Man
- Drunken Lullabies
- The Days We’ve Yet to Meet
- Life in a Tenement Square
- Float
- Tobacco Island
- Devil's Dance Floor
- Crushed (Hostile Nations)
- If I Ever Leave This World Alive
- What's Left of the Flag
- The Seven Deadly Sins
