Sarah Millican - Late Bloomer

Dags att se lite brittisk stand-up igen! Roliga Sarah Millican har jag sett diverse klipp av + att hon ofta är med i olika BBC-program och jag tycker hon är riktigt rolig, så jag har haft henne på bevakning inför nästa turné och högg till så fort ett Köpenhamnsdatum dök upp.

Vi tog oss ner till Köpenhamn så for Stefan hunnit göra sig klar efter jobbet och jag fått stopp på alla frågor från mitt eget jobb och vi hade flyt med tågen där förseningar för en gångs skull var på vår sida och gjorde att vi var nere strax efter fem, trots tågbyte i Malmö.

Vi checkade in på Mayfair och älgade sedan iväg de 2,5 kilometer det är till Falkoner allé där vi hade ett bord bokat på Halifax Burgers. Vi var framme tio minuter innan utsatt tid och åt två jättegoda burgare + drack varsin stor öl som satt som en smäck i värmen.

Därefter var det dags att ta sig in till Falkonersalen och vi sippade på varsitt glas cava innan vi satte oss i salen.

Evenemanget var slutsålt och vi hade bra platser, tyvärr hade jag en lång kvinna framför mig som skymde komikerna EXAKT och dessutom envisades med att inte sitta still så att jag hela tiden fick justera och sitta som en kratta. Efter pausen bytte jag plats med Stefan, men det gjorde även kvinnan och hennes man då platserna bredvid dem var tomma. Suck. 

Men utöver det var både Sarah och hennes sidekick Lou Conran riktigt roliga och bjöd på härlig underhållning med många skämt under bältet och som verkligen var riktade till kvinnor i min ålder (och vettiga män). 

Därefter hade vi först tänkt besöka ett craft beer ställe precis i närheten, men det var fullt och såg inte så intressant ut så vi tog metron in till centrum istället (fortfarande SÅ ovant att man kan göra det) och irrade runt ett tag utan att riktigt hitta ett ställe där vi ville spendera våra slantar. 

Till sist hamnade vi på lilla Mikkeller på Viktoriagade där vi inte varit på länge och där drack vi en riktigt god lager Iskold Classic och hade det lugnt och skönt tills de stängde. Därefter hann vi även med ett par öl på mysiga Dia'legd som hade öppet en timme till. Portern Porter's 7 seas  satt som en smäck. 

Vi avslutade sedan natten på hotellrummet med ett par Tuborg + musikvideos via Chromecast på TV:n. Riktigt trevligt!

Laibach - Opus Dei Tour

 

Laibach är ett av de band jag sett absolut flest gånger. Så man skulle kunna tro att det skulle vara lite tråkigt att se dem igen, men då vet man inte mycket om Laibach. 

Turnén den här gången kommer av att de precis släppt en remastrad version av albumet Opus Dei som släpptes för första gången 1987. 

Vi tog tåget ner runt lunchtid i strålande solsken och började klokt med att äta rejält med mat på Jensens Bøfhus.

Därefter checkade vi in på Hotell Mayfair och tog oss sedan till Warpigs, där vi satt en bra stund i gassande sol och drack en trevlig tjeckisk-inspirerad pilsner. Till sist var vi tvungna att flytta in då Stefan började få röda armar och jag själv kokade inifrån i mina helt onödiga strumpbyxor.

Så småningom var det dags att leta sig bort till Pumpehuset, ett ställe inte varit på innan och som påminde lite om Dürer Kert i Budapest med en utegård. När vi väl blev insläppta i lokalen vid åtta stod vi och gungade till till Brian som var DJ för kvällen, innan de öppnade upp till själva konsertsalen.

Väl på plats framför scen stod vi och skrattade åt att de körde trumsolot till Leben heisst leben om och om och om igen medan vi väntade på dem. Laibach har en egen slags humor - som jag älskar. 

Laibach är också kända för att vara i tid, så även idag. Kvart över nio klev de ut på scenen och öppnade med instrumentala låtar från  albumet som var riktigt bra! Ovanligt nog körde de INTE albumet från start rakt upp och ner som de brukar göra, utan de sparade det till efter pausen. Istället fick vi bland mycket annat njuta av Brat Moj och Alle Gegen Alle. Inte en död sekund och inte en chans att man går därifrån heller. Öl och toapaus får vackert vänta till efter spelningen. Redan här har kvällen seglat upp till årets konsert och vi är båda lyriska. 

Efter 15 min Intermission (som är brukligt när Laibach spelar) och mer trumintro kommer så Leben Heisst Leben och Opus Dei-låtarna radar upp sig. Fantastiskt bra! Dessutom är det faktiskt riktigt skönt att gå på en konsert där ingen står med mobilen i hand hela tiden. Alla vet i ryggmärgen att Laibach inte är bandet man står och filmar - jag önskar det var så oftare (även om jag själv bidrar till otyget emellanåt).

Eftersom Pumpehuset är en liten lokal och vi står nästan längst fram (bakom korta människor) får vi hela tiden ögonkontakt med de i bandet, vilket är en ny upplevelse när det gäller just Laibach. Det gör det hela ännu trevligare och när det är dags att ropa in dem igen och de först spelar vackra Engine of Survival och sedan blåser nytt liv i gamla Foreigner-dängan "I want to know what love is" MED allsång och filmning av publiken (där vi blir inzoomade mer än en gång) så står jag bara och skrattar till sist. Man vet aldrig vad som händer när man ser Laibach, den saken är klar. Allsång var inte vad jag hade väntat mig. Inte Foreigner heller. 

En av de bästa konserter jag sett med Laibach, de gör mig varken besviken eller uttråkad och jag ser redan fram emot att se dem igen. 

En smygbild på slutet

Set List

När konserten är slut rusar i princip hela publiken till merchen och handlar, det är ett tecken på en bra konsert. Jag är inte sämre, jag handlade ännu en kul tröja till samlingen (Think Negative) + en snygg poster som vi redan spanat in tidigare under kvällen. 

Vi stannar kvar ett tag också och dansar till Brians låtmix som är riktigt bra. Därefter tar vi oss till Old English Pub och sitter ett tag och landar in kvällen, innan vi tar oss till hotellet och väntar i en halv evighet på lite svindyr hämtmat. 

Länge Leve Laibach!

Page (support: Obsession of Time, Presence of Mind)

 

Dags att se Page igen, hurra! Eftersom vi suttit uppe halva natten innan och pratat hockey och sett på musikvideos så var vi kloka och åkte lagom sent till Helsingborg och checkade in på gamla hederliga Radisson Blu.

Vi tog en öl i baren, sedan var det dags att gå och äta på Thai Corner. Mycket god mat även denna gång och en bra start på kvällen.

Sedan strosade vi bort till Charles Dickens och korsade väg med Filip och Fredrik, där jag höll på att heja på Fredrik innan polletten trillade ner.

Först ut var Obsession of Time, bättre än jag hade räknat med och jag uppskattar framförallt att de sjunger i stämmor emellanåt, det hör inte till vanligheterna.

Därefter Presence of Mind som inte gett mig något större när jag kikat på Youtube och de vann mig inte över live heller, men de har säkert sina fans.

Sedan var det då dags för anledningen till att vi var på plats, underbara Eddie och Marina i Page som åter igen kommer ut på scenen fyllda av energi och jag tror inte jag stod still en sekund faktiskt. Jag petade till och med ner mitt tomma ölglas i kjollinningen för att inte behöva missa något.

Jag är för gammal för att minnas den exakta setlisten, men jag njöt t ex av att höra "Aska" och samtidigt se grabbarna i Cold Connection (som gjort en engelsk cover på den) dansa med i den ovanligt åldersstigna publiken (även med Dickensmått mätt). 

Jag gav även lite av onda ögat till några överförfriskade grabbar som började babbla sönder fantastiska "Blöder Du", Pages kanske mörkaste låt genom alla tider. Tror det var samma grabbar som tidigare undrade vilken låt jag ville höra mest och jag svarade något i stil med "de spelar mina låtar för fullt". Jag gissar att det var de typiska "spela Dansade Man"-männen. Det är en söt låtklassiker, men det är 2024 nu. Page har gjort VÄLDIGT mycket mer efter det (och bättre). 

Allsång hör också till en Page-spelning och publiken var med på noterna som alltid: "Ahahahahah, alla som väntar".

Eddie var också på väldigt bra humör och skojade non-stop, både med sig själv (när han sjöng lite fel) och med publiken och avslutningen med den skånska varianten på "Sover" har för ringt i mina öron sedan dess. 

Själv rusade jag på sluttampen och köpte en t-shirt av Per på Hot Stuff, vilket var prick midnatt så vi hade lite strul med Swisheriet först, men sedan gick det bra. 

Utöver en jäkla bra spelning var det också en riktigt kul utekväll och Stefan som var på extra socialt humör pratade med Eddie (och alla andra i lokalen) efteråt och fixade en signerad skiva vilket verkligen var på tiden. Eddie fick själv välja det album han var mest stolt över (det blev Glad).  :) 

Det blev sent innan vi väl tog oss tillbaka till hotellet och vi uppoffrade oss faktiskt med ett Max-besök, vilket inte ens en blöt utekväll på Dickens kan förklä som gott - men det må så vara. Vi åt bättre burgare dagen efter. :)