Johnny Cash Roadshow

På valborgsmässoafton passade vi på att besöka Karlskrona för första gången på mycket, mycket länge. Mina föräldrar bjöd nämligen oss generöst på Johnny Cash Roadshow, en hyllningsshow till en av de största legenderna och en man vars musik berör oss alla.

Innan konserten passade vi även på att besöka restaurangen Nivå som ligger precis bredvid Konserthuset. Matmässigt var det inte så spännande som vi hade hoppats, köttet var lite segt för de som valde det och de lider av samma syndrom som många andra svenska Steakhouse - maten är helt enkelt inte varm nog när den serveras + att det var en bränd ton som inte var så skoj. Men den lokala ölen var smarrig, liksom den oerhört goda desserten! Kanske det bästa jag ätit på den fronten!

När vi väl tog oss till Konserthusteatern hann vi hänga in våra jackor, gå på toa och leta upp våra platser, sedan släcktes salsbelysningen och showen drog igång till vår stora förvåning. Vi hade läst 19:30 på nätet och det var vi inte ensamma om, det strömmade till flertalet människor när konserten redan var i full gång. Ganska taffligt av arrangören att inte vara tydlig nog med starttiden, men jag är inte förvånad, eventet de skapat på FB var inte ens på rätt dag...

Tyvärr hade vi även oturen att ha ett par överförfriskade, gapiga damer framför oss, i synnerhet mina föräldrar fick lida extra där eftersom de överröstade det mesta (och klappade i otakt till pappas stora irritation).

Men nog med negativitet - konserten i sig var SUVERÄN: Det var fullt ös från början till slut och de fyra herrarna (Clive John på sång, Nick Davis på gitarr, Martin Bentley på ståbas/bas, Darren Bazzoni på trummor  + vackra damen  Jill Schoonjans som June Carter var helt makalöst tajta och det var mycket mer än ett coverband, det var verkligen genuin musikkärlek. Dessutom är faktiskt Clive John en bättre sångare än den gode Johnny Cash, något som jag är säker på att herr Cash hade hållit med om själv, han brukade hävda att han inte var en sångare överhuvudtaget. :)

Det handlar inte om något tramsigt imitationsband heller, Clive John försöker inte låta som Cash och det är jag väldigt tacksam för. Det hade bara blivit konstigt. Det är inga Elvisimtatörer i Vegas det här - även om han bjuder på ett par toner som just Elvis på skoj. :)

De rev av låt efter låt efter låt och det var verkligen något för alla. Låtar som jag kommer på nu så här på rak arm, i helt fel ordning:

Man in Black, Walk the Line, Hey Porter, Cocaine Blues, Orange Blossom Special, 25 Minutes To Go, Daddy Sang Bass, Jackson, Get Rhythm, Ballad of a Teenage Queen, Folsom Prison Blues, I've Been Everywhere, I Got Stripes, One Piece at a Time, Sunday Morning Coming Down, Long Legged Guitar Pickin' Man, Ghost Riders in the Sky osv...

 

Dessutom hyllade de Johnny Cashs "förband" The Statler Brothers och körde sköna "Flowers on the Wall" (känd från Pulp Fiction om man hör till min generation :) ). Även "The Carter Family" fick naturligtvis en fin hyllning i form av "Wildwood Flower" med "June Carter" vid micken.

Jag blev även väldigt glad och förvånad att få höra "Hurt" och det riktigt tårades i ögonen på mig eftersom det är en sådan favorit. Det var också verkligen en hyllningscover av Johnny Cashs cover av Nine Inch Nails gamla depplåt, smått bisarr känsla, men väldigt bra. :)

En annan skön låt under kvällen var klassiska San Quentin där publiken fick agera fängelsepublik. :)

Naturligtvis avslutades kvällen med en riktigt topphit också, ingen mindre än "Ring of Fire" där det blev allsång med hela publiken ståendes på slutet.

En extra eloge också att de alla kom ut i foajen direkt efteråt och skev autografer  + gärna pratade med de som ville. Själv fick jag vackra poser av "June Carter" (Jill Schoonjans) och basisten Martin Bentley, tyvärr hade jag ingen vettig kamera med mig dock + att vi hade bråttom till taxin.

En riktigt härlig upplevelse om man gillar Johnny Cash:s musik och vi var lika nöjda alla fyra!