Jag kan börja direkt med att säga att jag är uppvuxen med John Cleese och hans humor och jag har i princip älskat det mesta han gjort. Så att åka och se denna komikerlegend live för första (och sista?) gången i mitt liv är det rätt väntat att han inte kan göra mig besviken, även om jag läst småljumma recensioner under veckan.
Det börjar redan lite halvkomiskt när vi äntrar salen och inser att rad fem som vi har plats på i själva verket är rad två. Löjligt bra platser! Introt är också lite kul, en speakerröst talar om för oss att om vi inte låter bli mobiler och inspelningsutrustning så får vi komma upp på scenen och få jakmjölk över oss, varpå en av hans hjälpredor kommer ut med en överfylld hink med vit vätska som han påpassligt spiller ut lite av på själva scenen innan han placerar den längst fram. Därefter får vi en kort videosummering av hans karriär, sedan uppmanas vi att av eget plötsligt infall ge en stående ovation och då svassar han i på scenen, tackar och bugar för den "oväntade" ovationen och går sedan av scenen igen, varpå speakern avkunnar att akt ett är klar och att herr Cleese nu måste genomgå medicinsk undersökning för att få fortsätta eftersom han är så gammal. En av hjälpredorna kommer ut i kilt och jonglerar lite, en annan rusar förbi i banandräkt och sedan är det dags på allvar för herr Cleese att äntra scenen.
Allvar och allvar, det är hela tiden små underfundiga skämt - ofta på hans egen bekostnad där han inte skäms för att framställa sig som en pompös, egoistisk besserwisser. Något vi alla vet att han bemästrar till fullo. Vi får till exempel läsa högt från en skärm och tala om för honom att vi är hans största fan och hur mycket vi uppskattar det han gjort och vad det betytt för oss (något han hört till leda genom livet) och naturligtvis går det fel på slutet och vi kallar honom för en pompous bastard och att det egentligen bara var för att få se sexige Michael Palin som vi tittade på Monty Python. :)
Han berättar om sina många hotellvistelser och de märkligheter som finns när det gäller hotellrum, han berättar om Pang i Bygget och om hotellägaren han baserade Basil Fawlty på och att han fick mängder av material rakt av från att beskåda honom, förutom längden (original-mannen var kort). Han visar även lite klassiska klipp som vi så klart kan utantill, men garvar åt ändå.
Han visar sig vara väldigt bra på publiknärvaro, det känns som att man har ögonkontakt med honom hela tiden och det känns ofta som att man lyssnar på en intressant äldre man man råkat sätta sig bredvid på puben än att han står i en stor sal och mässar.
Han fortsätter att berätta små anekdoter från sin karriär, hur Monty Python kom till och att de alla egentligen var författare mer än skådisar och att de i början inte hade en aning om vad de gjorde. Han hyllar framförallt Graham Chapman och påpekar flera gånger att han var den "värste" av dem, men att de andra inte var några skolpojkar de heller. Vi får se de tre klipp han själv klassar som de tramsigaste och inte helt oväntat är Fiskdängarvalsen nummer ett:
Efter pausen inleds akt två med låten Eric the Half-a-bee, en personlig liten favorit som visar sig även vara en favorit hos honom och han berättar hur den kom till (han och Eric Idle satt i kvinnokläder och komponerade lite förstrött).
Det är mycket fokus på hans förkärlek till svart humor och han berättar om sitt första möte med den under universitetstiden då han på en fest hör skämtet "Vad är det som är svart och vitt och kryper omkring? En skadad nunna." och även om vi numer är vana att dagligen höra allsköns skit och snuskerier på TV på bästa sändningstid kommer man ju inte ifrån att det Monty Python och liknande komiker gjorde var extremt uppseendeväckande (och jäkligt roligt emellanåt).
Han visar även en ny video där han spelar en stereotypisk svensk som propagerar för Fun Week, som lite senare i en ny videosnutt blir inställd pg av att alla i kommittén tagit livet av sig.
Det är även naturligtvis en hel del fokus på döden och han delade in publiken i sektioner efter vad vi kommer att dö av rent statistiskt (hjärtproblem för vår del) och han berättar om sin mor som var deprimerad större delen av sitt liv och hur han hanterade det. När hon talade om att hon inte ville leva längre påpekade han att han visste om en man i Fulham som kunde "fixa det" och han undrade om han skulle ringa honom? Mamman frustade till av skratt och därefter kunde han dra upp det varje gång det behövdes och det var alltid något hon hade på G så att det inte behövdes just då. :) Likaså när hon beklagar sig över att ha minsann kommer att sakna henne när hon dött, kontrar han med att han inte alls kommer att göra det eftersom han tänkt stoppa upp henne och ha henne i hallen så att han kan heja på henne varje morgon. :) Hon blev för övrigt visst över hundra år gammal.
Han berättar även om Graham Chapman och spelar upp det berömda talet från begravningen som han gav + visar klippet då de "råkar" sparka ut hans aska i amerikansk TV.
Avslutningsvis svarar han på några publikfrågor innan han tackar för sig och de här gången får han stående ovationer utan att behöva tala om det innan. :)
Att jag skulle uppskatta den här kvällen var självklar långt innan, han hade kunnat sitta på en stol och läsa tidningen i två timmar och jag hade myst ändå. Jag är med andra ord lättflirtad, samtidigt som jag tycker en del recensioner är lite tramsiga i sin kritik, det är en 76-årig John Cleese vi betalat för att få se, inte någon ung, ny komisk talang som ska visa upp sig och ta mark. John Cleese har förtjänat sin respekt och sina pengar och jag kan räkna upp flertalet medelålders komiker som mjölkar pengar på betydligt värre sätt idag och utan att ha en bråkdel av liknande framgång som herr Cleese men som ändå aldrig sägs ett ont ord om...
Nåväl, thank you mr Cleese for a very nice evening - you pompous bastard! Your mother was a hamster and your father smelt of elderberries!
;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar