Elton John - Wonderful crazy night tour

Det var tre förkylda hjältar som samlades upp på ett Öresundståg mot Malmö för att se sir Elton John tillsamans. Jag, Stefan och mamma klev av i Hyllie i hopp om att få en bit mat innan spelningen och vi insåg ganska snart att vi inte var ensamma om den planen, så vi gav upp Vapiano och beställde varsin god burgare + kall öl på Se7en Sins Burger inne på Emporia där de såklart spelade Elton John som bakgrundsmusik. Inte alls så dumt det heller, det måste inte alltid vara snofsigt.

Därefter tog vi oss över gatan till arenan och ställde oss i kön och väntade på insläpp och kom in bland de första, så vi hängde in jackorna och satte oss i baren och drack några plast-Heineken innan det var dags att leta upp våra platser.

Vi satt på rad 6, höger parkett och såg scenen väldigt tydligt, men tyvärr var pianot på vänster sida. Men när sir Elton och bandet klev ut (på utsatt tid) såg vi ändå honom tydligt, även om våra kameror är för dåliga för att återge det. Åter igen (se Nick Cave) slogs mina fördomar om pianomän sönder i små smulor, för den lille brittiske tantfarbrorn tokröjde baske mig från start till mål. Han spelade piano med rejäl frenesi och reste sig upp och tog emot publikens jubel efter VARJE sång och tackade och bockade och under "The bitch is back" slängde han sig upp på pianot som om han vore tjugo år gammal. Han sparade inte på pipan heller, det var rejält riv i rösten.

Bandet som backade upp sir Elton gick inte heller av för hackor, Nigel Olsson bakom trummorna slutade inte le en gång under den 2,5 timmar långa spelningen och alla verkade ha genuint roligt på scenen och det var musikaliskt läckert att både höra och se.

Mamma (som för övrigt råkar vara i samma ålder som Elton John) var också nöjd med att ho fick höra sina absoluta favoriter, även om hon gärna hade haft någon meräldre låt på repertoaren. Annars var det ett ganska bra mix mellan hans olika epoker, han har ju hållit på sedan 1969 som Elton John, så det finns att ta av.

Det enda som var lite tråkigt var att de som satt på raderna framför oss emellanåt stod upp under låtarna (och "dansade" på ett sätt som jag borde ha hånfullt förevigat på Youtube om jag inte vore så snäll). De skymde scenen fullkomligt för alla som satt bakom, i synnerhet när de också envisades att filma och fotografera. Jag måste säga att det var riktigt ohyfsat, det är många som köper sittplats för att de inte orkar stå (i synnerhet på sådana här evenemang där medelåldern är hög) och att betala tusen spänn för att se en kass dansörs rumpa är inte så kul. Som tur var eskalerade det först på slutet, men det var många runt mig som suckade irriterat. Tyvärr ser man allt oftare tecken på en utbredd egoism - i synnerhet på den här typen av tillställningar,

Men oavsett vilket så förmedlade sir Elton och hans band oceaner av energi och glädje, och med tanke på kallduschen i amerikanska presidentvalet dagen innan kändes det extra kul att få vara med om!

The bitch is back!

Vi avslutade kvällen med att sucka över Malmö taxi som åter vägrade köra korta sträckor, istället såg jag äntligen till att fixa så att jag kunde betala i Skånetrafikens app så att vi slapp köerna till automaterna. Sedan checkade vi in på hotellet och trängde oss in på Bishop Arms där vi avslutade en trevlig kväll med ett par öl.


Låtlista
----------
1. Funeral for a friend/Love lies bleeding
2. The bitch is back
3. Bennie and the jets
4. I guess that’s why they call it the blues
5. Daniel
6. Someone saved my life tonight
7. Looking up
8. A good heart
9. Philadelphia freedom
10. Rocket man (I think it’s going to be a long, long time)
11. Tiny dancer
12. Levon
13. Goodbye Yellow Brick Road
14. Have mercy on the criminal
15. Sorry seems to be the hardest word
16. Your song
17. Burn down the mission
18. Sad songs (say so much)
19. Don’t let the sun go down on me
20. All the girls love Alice
21. I’m still standing
22. Your sister can’t twist (but she can rock’n’roll)
23. Saturday night’s alright for fighting

Extranummer:
24. Candle in the wind
25. Crocodile rock

SNACK med Jan Bylund

Tredje gången vi besöker SNACK som huserar på restaurang Farozon i Hässleholm.

Middagen innan bestod av skinkstek med rödkål, brysselkål och potatis som tyvärr var stenhård och drog ner betyget. Men vi åt oss väl mätta och hade ingen som helst plats för efterrätten som faktiskt denna gång ingick i priset, istället sippade vi på varsin kopp dyrt kaffe. Jag fortsätter tycka att det är  sniket att kaffe inte ingår, 22 kr för en kopp är lite väl magstarkt.

Men vi går inte dit för matens skull, det är komikerna vi vill åt och vi satte oss längst fram och fick njuta av sex komiker, tre kvinnor och tre män i olika åldrar. Förutom huvudattraktionen Jan Bylund fick vi skratta med Katarina Alfredsson, David Lundgren, Sandra Westin Blomberg, Filip Hjelmér och Birgita Klepke. Överlag en riktigt rolig mix, där mina tre favoriter var David (Leif GW Persson som Robocop!), Sandra och Birgita. Extra kul att se Birgita Klepke utmana fördomar om äldre kvinnor, det var emellanåt rejält under bältet och riktigt roligt. :)

Med andra ord var vi väl uppvärmda i skrattmusklerna när Jan Bylund intog scenen och han började direkt med att hoppa på Stefans frisyr, eftersom han sett den på håll när han väntade, något som den här bilden (snodd från SNACK:s FB-sida) bevisar:

Hitta Stefan!

Jan laddar upp, snodd från SNACK:s FB-sida

Stefan fick vara ett av "offren" för kvällen och spelade med och mös trots in envisa förkylning. På andra sidan satt ett större sällskap av ljudliga damer i övre medelåldern som också fick sin släng av sleven och det var en gemytlig stämning och högljudda skratt.

När Jan inte skojade om att synthen är död eller att han inte fick ihop kombinationen synthfrissa/sportjacka (du måste ju spöa dig själv!) häcklade han stockholmare och skämtade mycket om att bli äldre och dagens teknik vs den teknik vi 60-70-talister växte upp med. Han påpekade att dagens ungdom får allt serverat och tog porrletande som ett exempel, när han var tonåring fick man leta i skogen, i containrar etc för att lyckas få tag på lite snusk, idag räcker det att skiva in "Porr" på Google. Han skojade även om att dagens unga inte förstår ironi och tog som exempel där han gått in i en telefonbutik och begärt att få snurrplatta så hade expediten googlat på det och påpekat att det blir väldigt jobbigt att sms:a. Han pratade även en hel del om sockiplast och att man inte ska googla på det idag eftersom porrindustrin snott även det. Vi fick även skratta åt hans målande beskrivning av en prostatakontroll.

Han pushade även lite för sin bok "Stockholmsjävlar" och berättade bland annat att Bonnier givit ut den på deras faktaavdelning, något som han tyckte var väldigt roligt. :)

Han körde på i ett rasande tempo, Stefan liknade honom vid en Duracellkanin, och det var mycket skratt för pengarna. Stefan passade även på att köpa boken efteråt och få den signerad och vi var väldigt nöjda med kvällen.

Close-Up Made Us Do It 2016

Tidningen Close-Up Magazine fyller 25 år 2016 och det firas med turnén Close-Up Made Us Do It med Dia Psalma, Asta Kask och De Lyckliga Kompisarna. Med andra ord en riktig punkkväll att se fram emot i Malmö på KB och det blev faktiskt även en liten hyllning till yngre år på gott och på ont. :)

Vi började kvällen på puben Moosehead som har tjeckiska ölen Konrad på fat. Egentligen var det tänkt att vi skulle äta innan spelningen, men i sann ungdomlig anda mättade ölen så pass att vi lade ner det och satt och bubblade på puben istället - jättetrevligt!

Lagom till insläpp traskade vi bort till KB och tog plats framför scen där Stefan sprang på en jeppe som följt Asta Kask sedan de återförenades.

Lite efter utsatt tid kom så De Lyckliga Kompisarna upp på scen och de var på glatt humör och spelade en skön mix av gammalt och nytt.

Stefans omdöme: Det var jävligt bra. När de spelar gamla låtar tas man tillbaka 20 år i tiden! De spelade alla guldkorn som man ville, till och med "Dit kuken pekar". 

Andra guldkorn: "Ishockeyfrisyr", "Troll och Häxor", "Egon", "Vi är de lyckliga kompisarna", "Tänk om jag vore", "Le som en fotomodell", "Smet", "Hallucinationer i himlen", "Dricka sprit och hålla käften" med flera.

Sedan var det ett kort paus medan de ställde i ordning för Asta Kask och jag valde att backa in i baren eftersom jag inte ville knuffas med medelålders män höga på punk. :) Stefan höll istället ställningarna, vilket har har gott om blåmärken som bevis på.

Stefans omdöme: Asta Kask var så in i helvete satans bra! Jag fick hälsa på alla och de uppskattade väldigt mycket vårat röj framför scenen. Att jag sedan höll på att skrika sönder rösten är en annan sak. De spelade också alla sina gamla godingar, alla mina favvislåtar. Några exempel: "Ringhals brinner", "Psykopaten", "Välkommen hem", "Lasse, Lasse liten", "Det sista klivet", "Inget ljus", "Välfärdens pris", "Teven", "Psykiskt instabil", "De får aldrig mig" + några från senaste skivan. Det var värt varenda blåmärke och krämpa jag har!

Till sist var det dags för Dia Psalma, som nog fick lite mindre tid på sig än vad som var tänkt.

Stefans omdöme: Typiskt Dia Psalma, som de varit innan jag sett dem spela. Cred åt att de spelade mer gamla Streberslåtar än sist jag såg dem. De spelade bland annat "Elsa", "Vi är betongens kungar" och det mesta från sin första platta som Dia Psalma. Nu var jag mör och hade ingen ork att röja mer, och det var aldrig tanken heller, jag var inte där för deras skull. Man fick dem på köpet.

I samma veva hade jag ledsnat på att stå i baren där man aldrig fick beställa, även om jag babblade massor med en hel drös trevliga tjejer (vi hade visst alla dragits till samma hörn). Jag gjorde ett tappert försök att ta mig till den andra sidan och den andra baren, men det hjälpte inte mycket.

Överlag var det lite väl trångt på KB, det kändes som att de tagit in lite väl mycket folk. Det gick inte ens att ta sig till toaletten utan att knuffas och puffas och det gick åt mycket utspilld öl under kvällen. Men det hör väl till och när jag och Stefan väl lyckats möta upp varandra igen utanför KB var vi nöjda med kvällen och avslutade med att handla ett skrovmål på BK och dra till hotellet. För en gångs skull i vettig tid också, vilket gjorde att vi till och med åt hotellfrukost i lugn och ro. Allt var inte som i unga år som tur är. :)

The Cure - Tour 2016

Senast The Cure spelade i Köpenhamn (2008?) råkade jag ut för den mest skitnödiga ordningsvakt jag träffat i mitt liv och det slutade med att jag fick planka in när konserten redan var igång. Kortfattat lyckades jag och en tjej hamna utanför spärren på väg till toa, och trots att vi insåg misstaget direkt vägrade vakten låta mig backa tillbaka och jag hade varken biljett eller plånbok med mig.Vakten var så pass oförskämd att jag till sist valde att planka in genom att haka på några eftersläntrare och springa in i vimlet medan han jagade efter mig. Sedan dess har vi fnissat åt det varje gång någon har uppträtt på Forum i Köpenhamn och det stående skämtet är att jag inte ska gå på toa där.

Så det var naturligtvis med ett extra stort leende vi (efter en snabb öl på hotellet + två på Scottish Pub) så småningom beträdde arenan för att just få uppleva The Cure på Forum igen.

Jag ska ärligt erkänna att ingen av oss hade så stora förväntningar, minnet av förra konserten (förutom mitt lilla äventyr) var en ganska dryg Robert Smith som mest ville posera + ett trist förband på det. Tji fick vi, det här var en helt annan spelning! Ingen utdragen estrad för posering, däremot en spelglad 57-årig Robert Smith med en röst som verkligen övertygade!

The Cure är ju inte kända för att snåla med låtantalet heller och kvällen bjöd på tre timmars mix av gamla pärlor, eller 32 låtar för den som nu vill räkna (en del av de riktigt långa låtarna bjöds vi på). Det var riktigt, riktigt bra! Visserligen som alltid några störmoment i publiken, men inget värt att gnöla om (naturligtvis landsmän). Inte så farligt med mobilfilmande heller skönt nog. Min egen mobilkamera sög för övrigt, trots att vi stod väldigt bra till för att få till åtminstone en vettig livebild.

Hitta Stefan!

Friday I'm i love

Jag fick höra de allra flesta av mina personliga favoriter och redan introt med Plainsong hade mig egentligen fast i ett järngrepp, den skivan är smått magisk, man blir alltid lika glad. Det är sannerligen inte heller ofta jag klarar av att stå på ståplats nära scen utan att bli lite mör i fossingarna, men det här var nästan en barnlek (kanske lite tack vare en stillasittande vecka i Indien).

Förbandet Twilight Sad från Skottland var ganska trevliga de också, men faller förstås i glömska efter att ha upplevt The Cure's låtskatt live på det här sättet. Det finns inte mycket att klaga på, till och med ordningsvakterna var trevliga. :)

Ska jag gnöla om något är det i så fall att Forums garderob som alltid är hopplös, det borde verkligen gå att göra mer effektivt. Men vem bryr sig när man är hög på bra musik?

Några av de drygt 10000 på plats

Och Stefan! :)

Vi passade även på att besöka Zeppelin Bar där det var efterfest inbokad och vid första anblicken såg det hopplöst ut att ens ta sig in, det var verkligen inte stort! Men vi pressade oss in och alla var trevliga och snälla och vi lyckades till och med frakta varsin plastmugg med öl i trängseln. Däremot kändes golvet oroväckande svajig ett tag. :) DJ:n hade också problem med att säkringen gick hela tiden och musiken tystnade. Men det var riktigt trevligt ändå och efter ett tag mattades det av lite så att vi faktiskt kunde sitta ner och vi pratade en hel del med trevliga människor, bland annat med en danska i vår ålder, vars fru inte var med (hon passade deras barn). Det är så avkopplande att vara med folk som är som de är utan att förställa sig och i synnerhet när de är i ens egen ålder, jag vågar påstå att medelåldern var rätt hög. Man känner sig som en del av en småhemlig gemenskap. 

Visserligen var tjejen i baren av yngre modell, men hon var en riktigt gladlynt donna som lärde mig att det bara är svenskar som ens kommer på idén att dricka ananas-shots (jag ville ju bara prova, haha) och när jag senare beställde två Fisk istället med ett leende och kommentarer "jag har lärt mig" ville hon genast att jag, hon och hennes kompis skulle ta en ihop också. :)

När klockan började vara oroväckande nära fyra ansåg vi att vi behövde få mat i oss innan vi gav upp för natten och vi skuttade bort till Burger King för det obligatoriska småtimme-frossandet. Till vårt försvar var det första riktiga målet för dagen, vi hann inte äta annat än medhavd macka på tåget ner innan konserten. Efter det somnade vi som två stockar och kunde konstatera att vi fått ännu en gemytlig kväll/natt i Köpenhamn och att de gamle kan än oavsett om det handlar om band eller festprissar. :)


Set list
1. Plainsong
2. Pictures of You
3. Closedown
4. High
5. The Walk
6. Push
7. In Between Days
8. Sinking
9. All I Want
10. The End of the World
11. Lovesong
12. The Last Day of Summer
13. Charlotte Sometimes
14. Just Like Heaven
15. From the Edge of the Deep Green Sea
16. Prayers for Rain
17. Disintegration

Encore:
18. Step Into the Light
19. Want
20. Burn
21. A Forest

Encore 2:
22. Dressing Up
23. Shake Dog Shake
24. Fascination Street
25. Never Enough
26. Wrong Number

Encore 3:
27. Lullaby
28. Friday I'm in Love
29. Doing the Unstuck
30. Boys Don't Cry
31. Close to Me
32. Why Can't I Be You?

Thomas Petersson - Tillbaka i verkligheten

Det här är ett lite annorlunda inlägg, eftersom jag själv inte kunde närvara på detta evenemang pg av tjänsteresa. Min stand-in för kvällen var istället Inger som kom med mamma med tåget till Hässleholm och gjorde Stefan sällskap för dagen.

Sällskapet började dagen med öl på Bishops Arms, sedan satt de på första parkett i Röda Salongen och kunde avnjuta Thomas P så nära som det bara går.

Öl som väntar på damerna!

Titta vilka som sitter längst fram!

Enligt Stefan och damerna var han åter igen riktigt rolig och han drog några av skämten som vi hörde på Lund Comedy Festival förra året (Absolutflaskan + geggaklykan! :-D).

Sällskapet fick även chansen att få sina nyinköpta DVD:er köpta i pausen signerade av Thomas efter showen, samt posera på bild med honom. 

Kvällen avslutades på Harrys med god mat och dryck och det var glada damer som tog tåget hem igen och en nöjd Stefan som tuffade åt sitt håll. 

Således verkar det som att alla hade en riktigt trevlig och rolig kväll, och jag är inte ett dugg överraskad, Thomas är riktigt rolig och uppenbarligen riktigt trevlig också, vilket sällskapet verkligen kan intyga. Jag är onekligen avis! Själv befann jag mig någonstans mellan Frankfurt och Delhi och fick nöja mig med Inflight entertainment-systemet...