Faktum är att vi köpte biljetter rätt sent till denna turné. När första vågen gick var jag ointresserad då jag inte tyckte jag ville se Pet Shop Boys på en arena efter att ha sett dem två gånger innan (2009 på Pandemonium Tour och 2016 Super tour) i mer klubbmiljö där de gör sig så förbaskat bra. Jag ville också inte förminska PSB till ett Greatest Hits-band antar jag, då jag verkligen gillar alla album de släppte senaste åren. Men jag missade inte alla hyllningar till denna turné och när så våg 2 av Dreamworld var igång svor jag lite över att Köpenhamns-spelningen var på Royal Arena (vi är inte vänner). Så plötsligt när vi sitter och tar en öl på Lustans Lakejer i Malmö och jag nämner detta säger Stefan att vi ju kan se dem på Scandinavium? Jag kikade på mobilen och det fanns VIP-biljetter kvar och innan vi visste ordet av hade vi bokat in oss.
Sedan dess var det ärligt talat mer än en gång som jag nästan ångrade att vi skulle dit, inte minst då jag såg de skogstokiga hotellpriserna i Göteborg. Det fanns inget under 5500, oavsett sort. Efter rejält letande hittade jag ett rum på Gothia Towers för "bara" 4200 kronor, men det kändes förstås ändå svettigt bara för att få sova. Och när det blev klart att Göteborg C skulle vara stängt för renovering och det visade sig vara riktigt meckigt att resa med tåg, tänkte vi helt om och avbokade hotellet och letade i Mölndal istället och planerade för att ta bilen dit. Något vi faktiskt funderat på från start, men då fanns det inga rum alls i Mölndal (eller så sökte jag tokigt). Nu fanns det rum för ungefär halva priset mot Gothia Towers, fortfarande rätt dyrt sett till vad man får, men i alla fall mer överkomligt.
Nåväl, när det väl var dags att köra dit var vi ändå taggade och förväntansfulla och glädjande nog var VIP-insläppet inte lika skitnödigt som på Parken och DM (vi var heller inte lika många) utan det var insläpp mellan 17:15-17:45 och konserten beräknades dra igång 20:00. Klart överlevbart och dessutom bra för oss så vi hann checka in.
Vi bilade till Mölndal och svor över andelen idioter i semestertrafiken. Med lite hjälp av Google Maps var vi på plats på Hotell Mölndals Bro runt tjugo i två och vi fick checka in, men rummet var inte klart än. Vi väntade lite då städerskan höll på, men efter 30 minuter (!) gav vi upp och lade väskorna i bilen och gick och åt på restaurangen/baren Roy bredvid som har öppet dygnet runt. Jag åt pepparpasta som var helt ok, medan Stefan fick en inte så spännande burgare (rekommenderas ej).
Hotellet ligger verkligen bredvid stationen, så det var väldigt smidigt och i dagens app-värld var det enkelt att hitta spårvagn + lösa biljett i god tid och vi var snart på väg till hållplats Scandinavium i sommarhettan.
Väl där var det inte svårt att hitta VIP-entrén och vi var lite tidiga, men behövde inte vänta allt för länge innan de släppte in oss. Vi fick varsitt rosa glitterarmband + en VIP-bricka om halsen + hämta ut en nyckelring och en poster i merchen och sedan var det bara att vänta tills de skulle släppa in oss. Jag kunde inte motstå att köpa två t-shirts, roligt nog väldigt rejäla storlekar (vilket jag inte kollade dumt nog) så de lär inte sitta åt. Jag band merchpåsarna i väskan som sist och skakade åter på huvudet åt varför de envisas med posters som VIP-gåva när man ska in på ståplats och hänga.
Vår värdinna försökte förklara att vi inte behövde ställa oss i kö och att hon skulle samla oss strax innan 18, men det fanns ju inte så mycket annat att göra. Jag häller inte i mig vare sig öl eller vatten när jag ska stå på samma plats i ett antal timmar.
När vi väl släpptes in roades vi båda åt att de som var före oss (och som var de som envisats köa) valde lite konstiga platser för att nu vara så ivriga och inte minst ha sett dem dagen innan. Vi valde platsen framför keyboarden och det visade sig vara där man skulle stå om man ville se mest av Neil (och Chris).
Kort därefter släpptes övriga in och man såg att de första var lite besvikna över att se folk på plats redan, men hey - det är dagens värld. Det kostar att stå längst fram.
Sedan fylldes sakteliga Scandinavium på med folk och det var nog inte helt slutsålt, men inte heller långt därifrån och strax efter åtta drog musiken igång (tack Pet Shop Boys för att vi alltid slipper förband!) och efter ett intro stod de där framför oss, Neil Tennant och Chris Lowe - i sina senaste masker och jag kände mig förvånansvärt rörd över hur nära jag var dem. Pet Shop Boys är det band jag följt från dag ett i princip så de har en stor plats i mitt musikhjärta och när tonerna till "Suburbia" brassade ut över Scandinavium var det en härlig känsla att stå där och jag såg i ögonvrån att Stefan var minst lika taggad. När sången tonade ut drog Neil av sig masken och hälsade på publiken med ett leende och Scandinavium var i ren extas.
Scenografin tycker jag personligen var riktigt cool, de hade två "gatlyktor" som flyttades på nu och då av ett crew iklädda vita byggjobbarkläder med silverdetaljer (såklart). Mitt in på scenen och utöver hela längden av den var ett slags nät som fungerade som skärm där diverse animeringar eller videoklipp syntes, och ibland var det genomskinligt så att man kunde se de tre medlemmarna i bandet bakom. De förtjänar ett omnämnande direkt då deras slagverk (oftast var de två som trummade) och deras galna silverfladderkostymer verkligen lyfte spelningen från start. Jag har alltid älskat att Pet Shop Boys vet hur man gör show av sin musik och inte skäms för att mixa om, göra medleyn etc - allt för att underhållningen ska vara på topp.
De första sju låtarna körde de direkt framför oss, iklädda vita överrockar och vita skor. Sedan följde de båda de animerade streckgubbarna på skärmen till sluttonerna till "So Hard" och gick bakom scen. Där drog de upp nätskärmen för ett tag, flyttade gatlyktorna till sidan och drog bort Chris keyboard då han nu stod i mitten på scenen med bandet på var sin sida bakom en annan keyboard med ljusskärmar framför sig. Som alltid är ju Chris Lowe inte den som tänkt visa upp sig i onödan. Han är också lite för gammal nu för att dansa till "Paninaro", men vi fick i alla fall en animering!
Det gällde sannerligen inte Neil (som för övrigt fyllde 69 dagen efter), som jag nog aldrig sett så glad och på G som denna spelning. Han log konstant, trampade runt, poserade, gjorde signaler till publiken och åtskilliga gånger fick vi ögonkontakt med honom och han sto faktiskt väldigt ofta direkt framför oss (Stefan och en annan man bredvid honom skuttade och dansade och hoppade oavbrutet så det är inte ett dugg konstigt att han trivdes där). Jag skojade med Stefan efteråt att Neil emellanåt såg ut att flirta med honom.
Publiken överlag var också på G för dagen och det var ofta högljudd allsång som Neil såg ut att njuta av en hel del.
Neil pratade även en del och berättade t ex att "Domino Dancing" kom till under en semester då de inte hade annat att göra på kvällen än att spela domino och han som vann hela tiden brukade segerdansa runt bordet. Vi fick veta att "Jealousy" faktiskt skrevs redan 1982 och att idén till "Monkey Business" kom då de var i Texas och en fan i full cowboymundering kom fram till dem och undrade om de var PSB och när de frågade honom vad han gjorde där svarade han 'I'm here on monkey business, just playing around.'
Naturligtvis ingick även ett antal klädbyten under kvällens gång och det som gjorde mig mest lycklig var avslutningen då de spelade "West End Girls" med Neil iförd lång överrock och Chris i sin klassiska BOY-keps + bruna skinnjacka + luvtröja. Dessutom stod de åter igen längst fram och nu kunde jag till och med se Chris en hel del, vilket inte hör till vanligheterna.
Sista låten för kvällen var inte helt oväntat "Being Boring", hitten som bara blir bättre ju äldre jag blir. Därefter tackade de för sig och minsann om inte Chris Lowe till och med log åt oss när de gick ut.
Man kan inte annat än le åt en förbaskat bra spelning från start till mål. Jag älskade scenografin, spelglädjen, valet av låtar (de har ju en del Greatest Hits men det var inte en död minut) och sättet de fick Scandinavium att kännas mer som en klubb än en sportarena. Jag kan verkligen inte klaga på något alls, möjligen bara lite på ljudet under en kortare period mot slutet som var lite wonky, men det rättades upp snabbt.
Efter spelningen var vi på topphumör och till bådas förvåning var det ganska enkelt att ta sig ut från Scandinavium i sommarnatten direkt till spårvagnsstationen och tåget till Mölndal kom omgående OCH vi kom på det utan problem och fick till och med sittplats utan bekymmer och var tillbaka i Mölndal i oväntat bra tid. Vi tog två öl ute i den varma sommarnatten på Roy och njöt och pratade om konserten och hur bra den var. Sedan köpte vi varsin GIGANTISK pannbiffsbaguette som vi åt på rummet innan det var sovdags.
SET LIST
- Suburbia
- Can You Forgive Her?
- Opportunities (Let's Make Lots of Money)
- Where the Streets Have No Name (I Can't Take My Eyes Off You)
- Rent
- I Don't Know What You Want but I Can't Give It Any More
- So Hard
- Left to My Own Devices
- Single-Bilingual / Se a vida é (That's the Way Life Is)
- Domino Dancing
- Monkey Business
- New York City Boy
- Jealousy
- Love Comes Quickly
- Paninaro
- You Were Always on My Mind
- Dreamland
- Heart
- What Have I Done to Deserve This?
- It's Alright
- Vocal
- Go West
- It's a Sin
Encore: - West End Girls
- Being Boring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar