Eddie Izzard - Force Majeure reloaded

När jag såg att Eddie Izzard skulle ut på en omladdad version av Force Majeure var det inte mycket som kunde hindra mig från att skaffa biljett. Eddie är en av mina absoluta favoritkomiket, han är inte bara rolig, han är smart också.

Så det var med ett leende på läpparna vi gav oss iväg i höstsolen, även om jag nu råkat virra till tågtider i mitt huvud så att vi stod på Hästveda station en halvtimme för tidigt... Men annars gick allt väldigt smidigt och vi kom till Köpenhamn lagom för att se en parad av tennsoldater i olika storlekar.

Vi satte oss på Vesterbro Bryghus och testade deras förrädiska julbrygd och beställde varsin club sandwich.

Efter det förflyttade vi oss till The Scottish Pub där vi satt en bra stund och följde dart, fascinerades över ett gäng väldigt berusade skotska grabbar i golfmunderingar och drack god öl.

Som alltid riktigt trevligt och som tur var kollade jag klockslaget på biljetten efter ett tag som var en timme tidigare än vad jag sett på Facebook! Det hade ju just varit snyggt att missa en timme!

Vi tog en taxi till Falconersalen, som ligger inne i ett hotell. Vi såg Yazoo där maj 2008 och hade ett rent helsike att hitta dit den gången eftersom vi inte visste att det var en sal i ett hotell. Den här gången gick det smidigt och taxin var inte dyr heller.

Eddie intog scenen på utsatt tid och det var lika bra som alltid, hans speciella stil är underbar i mitt tycke. Den politiska rådgivarkycklingen var med idag igen och dök upp när man minst anade det. Han körde en ny variant av Darth Vader at the cantina strax innan paus och som extranummer fick vi en Lord of the rings. Även Trump fick en känga här och var, men tro inte han fick något fokus, Eddie är för bra för det. Religionen fick desto mer, inte helt oväntat är han emot. 😀

Men det bästa med Eddie är hans intelligenta humor, han är aldrig elak eller gapig, allt är formulerat med både hjärta och hjärna, kryddat med precis lagom dos trams emellanåt.

Kort sagt en mycket underhållande kväll och det enda negativa var min egen blåsa som krävde att jag rusade ut på slutet och fick skämmas över att tvinga folk att resa sig. Men alla var trevliga och på vägen ut hade någon hängt upp min scarf som jag tappat på vägen tillbaka. Det är trevliga människor på Eddie Izzard, inte helt förvånande.

Vi fortsatte kvällen med att hugga en taxi tillbaka till julutsmyckade Tivoliområdet och svinga ett gäng bägare på Old English Pub där vår favvistrubadur var i full gång.

Sedan avslutade vi som sig bör med det obligatoriska besöket på Burger King och vi tuggade i oss våra burgare på hotellet innan vi sussade gott.

Elton John - Wonderful crazy night tour

Det var tre förkylda hjältar som samlades upp på ett Öresundståg mot Malmö för att se sir Elton John tillsamans. Jag, Stefan och mamma klev av i Hyllie i hopp om att få en bit mat innan spelningen och vi insåg ganska snart att vi inte var ensamma om den planen, så vi gav upp Vapiano och beställde varsin god burgare + kall öl på Se7en Sins Burger inne på Emporia där de såklart spelade Elton John som bakgrundsmusik. Inte alls så dumt det heller, det måste inte alltid vara snofsigt.

Därefter tog vi oss över gatan till arenan och ställde oss i kön och väntade på insläpp och kom in bland de första, så vi hängde in jackorna och satte oss i baren och drack några plast-Heineken innan det var dags att leta upp våra platser.

Vi satt på rad 6, höger parkett och såg scenen väldigt tydligt, men tyvärr var pianot på vänster sida. Men när sir Elton och bandet klev ut (på utsatt tid) såg vi ändå honom tydligt, även om våra kameror är för dåliga för att återge det. Åter igen (se Nick Cave) slogs mina fördomar om pianomän sönder i små smulor, för den lille brittiske tantfarbrorn tokröjde baske mig från start till mål. Han spelade piano med rejäl frenesi och reste sig upp och tog emot publikens jubel efter VARJE sång och tackade och bockade och under "The bitch is back" slängde han sig upp på pianot som om han vore tjugo år gammal. Han sparade inte på pipan heller, det var rejält riv i rösten.

Bandet som backade upp sir Elton gick inte heller av för hackor, Nigel Olsson bakom trummorna slutade inte le en gång under den 2,5 timmar långa spelningen och alla verkade ha genuint roligt på scenen och det var musikaliskt läckert att både höra och se.

Mamma (som för övrigt råkar vara i samma ålder som Elton John) var också nöjd med att ho fick höra sina absoluta favoriter, även om hon gärna hade haft någon meräldre låt på repertoaren. Annars var det ett ganska bra mix mellan hans olika epoker, han har ju hållit på sedan 1969 som Elton John, så det finns att ta av.

Det enda som var lite tråkigt var att de som satt på raderna framför oss emellanåt stod upp under låtarna (och "dansade" på ett sätt som jag borde ha hånfullt förevigat på Youtube om jag inte vore så snäll). De skymde scenen fullkomligt för alla som satt bakom, i synnerhet när de också envisades att filma och fotografera. Jag måste säga att det var riktigt ohyfsat, det är många som köper sittplats för att de inte orkar stå (i synnerhet på sådana här evenemang där medelåldern är hög) och att betala tusen spänn för att se en kass dansörs rumpa är inte så kul. Som tur var eskalerade det först på slutet, men det var många runt mig som suckade irriterat. Tyvärr ser man allt oftare tecken på en utbredd egoism - i synnerhet på den här typen av tillställningar,

Men oavsett vilket så förmedlade sir Elton och hans band oceaner av energi och glädje, och med tanke på kallduschen i amerikanska presidentvalet dagen innan kändes det extra kul att få vara med om!

The bitch is back!

Vi avslutade kvällen med att sucka över Malmö taxi som åter vägrade köra korta sträckor, istället såg jag äntligen till att fixa så att jag kunde betala i Skånetrafikens app så att vi slapp köerna till automaterna. Sedan checkade vi in på hotellet och trängde oss in på Bishop Arms där vi avslutade en trevlig kväll med ett par öl.


Låtlista
----------
1. Funeral for a friend/Love lies bleeding
2. The bitch is back
3. Bennie and the jets
4. I guess that’s why they call it the blues
5. Daniel
6. Someone saved my life tonight
7. Looking up
8. A good heart
9. Philadelphia freedom
10. Rocket man (I think it’s going to be a long, long time)
11. Tiny dancer
12. Levon
13. Goodbye Yellow Brick Road
14. Have mercy on the criminal
15. Sorry seems to be the hardest word
16. Your song
17. Burn down the mission
18. Sad songs (say so much)
19. Don’t let the sun go down on me
20. All the girls love Alice
21. I’m still standing
22. Your sister can’t twist (but she can rock’n’roll)
23. Saturday night’s alright for fighting

Extranummer:
24. Candle in the wind
25. Crocodile rock

SNACK med Jan Bylund

Tredje gången vi besöker SNACK som huserar på restaurang Farozon i Hässleholm.

Middagen innan bestod av skinkstek med rödkål, brysselkål och potatis som tyvärr var stenhård och drog ner betyget. Men vi åt oss väl mätta och hade ingen som helst plats för efterrätten som faktiskt denna gång ingick i priset, istället sippade vi på varsin kopp dyrt kaffe. Jag fortsätter tycka att det är  sniket att kaffe inte ingår, 22 kr för en kopp är lite väl magstarkt.

Men vi går inte dit för matens skull, det är komikerna vi vill åt och vi satte oss längst fram och fick njuta av sex komiker, tre kvinnor och tre män i olika åldrar. Förutom huvudattraktionen Jan Bylund fick vi skratta med Katarina Alfredsson, David Lundgren, Sandra Westin Blomberg, Filip Hjelmér och Birgita Klepke. Överlag en riktigt rolig mix, där mina tre favoriter var David (Leif GW Persson som Robocop!), Sandra och Birgita. Extra kul att se Birgita Klepke utmana fördomar om äldre kvinnor, det var emellanåt rejält under bältet och riktigt roligt. :)

Med andra ord var vi väl uppvärmda i skrattmusklerna när Jan Bylund intog scenen och han började direkt med att hoppa på Stefans frisyr, eftersom han sett den på håll när han väntade, något som den här bilden (snodd från SNACK:s FB-sida) bevisar:

Hitta Stefan!

Jan laddar upp, snodd från SNACK:s FB-sida

Stefan fick vara ett av "offren" för kvällen och spelade med och mös trots in envisa förkylning. På andra sidan satt ett större sällskap av ljudliga damer i övre medelåldern som också fick sin släng av sleven och det var en gemytlig stämning och högljudda skratt.

När Jan inte skojade om att synthen är död eller att han inte fick ihop kombinationen synthfrissa/sportjacka (du måste ju spöa dig själv!) häcklade han stockholmare och skämtade mycket om att bli äldre och dagens teknik vs den teknik vi 60-70-talister växte upp med. Han påpekade att dagens ungdom får allt serverat och tog porrletande som ett exempel, när han var tonåring fick man leta i skogen, i containrar etc för att lyckas få tag på lite snusk, idag räcker det att skiva in "Porr" på Google. Han skojade även om att dagens unga inte förstår ironi och tog som exempel där han gått in i en telefonbutik och begärt att få snurrplatta så hade expediten googlat på det och påpekat att det blir väldigt jobbigt att sms:a. Han pratade även en hel del om sockiplast och att man inte ska googla på det idag eftersom porrindustrin snott även det. Vi fick även skratta åt hans målande beskrivning av en prostatakontroll.

Han pushade även lite för sin bok "Stockholmsjävlar" och berättade bland annat att Bonnier givit ut den på deras faktaavdelning, något som han tyckte var väldigt roligt. :)

Han körde på i ett rasande tempo, Stefan liknade honom vid en Duracellkanin, och det var mycket skratt för pengarna. Stefan passade även på att köpa boken efteråt och få den signerad och vi var väldigt nöjda med kvällen.

Close-Up Made Us Do It 2016

Tidningen Close-Up Magazine fyller 25 år 2016 och det firas med turnén Close-Up Made Us Do It med Dia Psalma, Asta Kask och De Lyckliga Kompisarna. Med andra ord en riktig punkkväll att se fram emot i Malmö på KB och det blev faktiskt även en liten hyllning till yngre år på gott och på ont. :)

Vi började kvällen på puben Moosehead som har tjeckiska ölen Konrad på fat. Egentligen var det tänkt att vi skulle äta innan spelningen, men i sann ungdomlig anda mättade ölen så pass att vi lade ner det och satt och bubblade på puben istället - jättetrevligt!

Lagom till insläpp traskade vi bort till KB och tog plats framför scen där Stefan sprang på en jeppe som följt Asta Kask sedan de återförenades.

Lite efter utsatt tid kom så De Lyckliga Kompisarna upp på scen och de var på glatt humör och spelade en skön mix av gammalt och nytt.

Stefans omdöme: Det var jävligt bra. När de spelar gamla låtar tas man tillbaka 20 år i tiden! De spelade alla guldkorn som man ville, till och med "Dit kuken pekar". 

Andra guldkorn: "Ishockeyfrisyr", "Troll och Häxor", "Egon", "Vi är de lyckliga kompisarna", "Tänk om jag vore", "Le som en fotomodell", "Smet", "Hallucinationer i himlen", "Dricka sprit och hålla käften" med flera.

Sedan var det ett kort paus medan de ställde i ordning för Asta Kask och jag valde att backa in i baren eftersom jag inte ville knuffas med medelålders män höga på punk. :) Stefan höll istället ställningarna, vilket har har gott om blåmärken som bevis på.

Stefans omdöme: Asta Kask var så in i helvete satans bra! Jag fick hälsa på alla och de uppskattade väldigt mycket vårat röj framför scenen. Att jag sedan höll på att skrika sönder rösten är en annan sak. De spelade också alla sina gamla godingar, alla mina favvislåtar. Några exempel: "Ringhals brinner", "Psykopaten", "Välkommen hem", "Lasse, Lasse liten", "Det sista klivet", "Inget ljus", "Välfärdens pris", "Teven", "Psykiskt instabil", "De får aldrig mig" + några från senaste skivan. Det var värt varenda blåmärke och krämpa jag har!

Till sist var det dags för Dia Psalma, som nog fick lite mindre tid på sig än vad som var tänkt.

Stefans omdöme: Typiskt Dia Psalma, som de varit innan jag sett dem spela. Cred åt att de spelade mer gamla Streberslåtar än sist jag såg dem. De spelade bland annat "Elsa", "Vi är betongens kungar" och det mesta från sin första platta som Dia Psalma. Nu var jag mör och hade ingen ork att röja mer, och det var aldrig tanken heller, jag var inte där för deras skull. Man fick dem på köpet.

I samma veva hade jag ledsnat på att stå i baren där man aldrig fick beställa, även om jag babblade massor med en hel drös trevliga tjejer (vi hade visst alla dragits till samma hörn). Jag gjorde ett tappert försök att ta mig till den andra sidan och den andra baren, men det hjälpte inte mycket.

Överlag var det lite väl trångt på KB, det kändes som att de tagit in lite väl mycket folk. Det gick inte ens att ta sig till toaletten utan att knuffas och puffas och det gick åt mycket utspilld öl under kvällen. Men det hör väl till och när jag och Stefan väl lyckats möta upp varandra igen utanför KB var vi nöjda med kvällen och avslutade med att handla ett skrovmål på BK och dra till hotellet. För en gångs skull i vettig tid också, vilket gjorde att vi till och med åt hotellfrukost i lugn och ro. Allt var inte som i unga år som tur är. :)