Laibach - Sound of Music Tour

Det är något speciellt över Laibach. Jag har sett dem ett antal gånger (detta är min femte gång) och det är aldrig samma konsert - skönt nog. Laibach är ett av få band som varierar låtlistan REJÄLT (ofta från dag till dag) och som aldrig riktigt spelar de låtar man tror. Denna konsert var inget undantag, den enda stora så kallade "hitten" var avslutningsnumret Life is Life som övergick till tyska versionen Leben Heisst Leben. Det betyder naturligtvis inte att vi inte bjöds på låtskatter, Laibach har ständigt förmågan att förnya sig och jag är personligen förtjust i senaste albumet "Spectre" där Mina Spiler fått ta rejält med plats och jag tycker hennes röst ger en skön kontrast till Milan Fras avgrundsmuller. Det är också något befriande med band som inte räds att ta upp andra låtar än de mest spelade.

Första gången jag såg Laibach live var under Nato-turnen och då var det militärism på hög nivå med två manliga trummare på var sida scen och det var aggressivt och galet på samma gång (typiskt Laibach om man så vill). Nästa gång jag såg dem var WAT-turnen och de manliga trummisarna hade bytts ut mot två kvinnor och tonen hade -  om än fortfarande aggressiv - ändrats något och så där har det fortgått genom åren och inget album är det andra likt. Min personliga favorit är nog tredje konserten jag såg, vilket var trettioårsjubileumet, för att de spelade ovanligt mycket från de allra första alstren och att de faktiskt log på slutet och bugade. Laibach är ju annars mer av ett coolt scenframträdande än ett typiskt konsertband, vilket onekligen passar dem som hand i handske. Förra året såg vi Spectre tour, och åter igen hade tonen ändrats en hel del och eftersom jag gillar albumet var det var en skön upplevelse (bortsett från den trista publiken).

Konserten brassar igång på utsatt tid med den maffiga "Olav Tryggvason Poem" liksom på Spctre Tour och fortsätter sedan trevligt nog med några spår från WAT, bland annat "Now you will Pay" (Barbarians are coming) som jag inte tror vi hört live sedan den turnen? Tyvärr har jag ingen exakt setlist och var själv för upptagen med att njuta för att komma igång exakt vad som spelades när. :)

Den här turnen är annars kallad efter Sound of Music, och efter den obligatoriska pausen släppte de loss fyra covers från musikalen: Do Re Mi, Edelweiss, Sound of Music och My Favourite Things. Det är svårt att beskriva dem - jag kan egentligen bara benämna dem som "Laibach".

Överlag är hela konserten väldigt mycket "Laibach", det är en salig blandning av skärmbilder som flimrar förbi, den elektroniska rösten är så klart där och talar om att den älskar oss som publik, Milan och Mila sjunger som om de mässar till oss och som vanligt är det upp till oss själva att tolka allt. Men det känns genomtänkt, trots att jag egentligen inte riktigt vet hur de menar med allt. Ta bara slutet då de gått av scenen och skärmarna visar några klipp från Nordkoreakonserten, väldigt roligt och galet i sig, men vad de riktigt ville med det vete katten. :) Roligt var det i alla fall, i synnerhet nordkoreanerna som höll för öronen. :)

Jag vill slutligen lyfta fram en väldigt bra dansk recension av konserten som faktiskt beskriver den nästan prick på hur jag själv upplevde den och som är betydligt bättre än den här texten. Det är svårt att skriva eget när jag redan läst det jag ville säga. :) Något som jag t ex verkligen håller med om är hur aktuella deras låtar är i dagens oroliga samhälle.  Det gör att konserten känns både högaktuell och lite melankolisk samtidigt som deras sköna svarta humor ändå lyser igenom hela tiden.

Kort sagt, det var en väldigt bra och intressant konsert än en gång och en ny Laibachupplevelse till minnesbanken och jag lär stå där på nästa konsert igen om det blir någon mer.

En extra eloge till lokalen i Koncerthuset också, allt från ljud till scengolvshöjd var verkligen tipp-topp. Det var även skönt att publikhavet verkade bestå av gamla trogna fans som vet vad de ser på, det gör det så mycket angenämare.

En liten slutnot också, hemfärden genom två idiotiska gränskontroller tio minuter dem emellan satte liksom pricken över i gällande absurditeten som råder i världen idag och vem kan ackompanjera det bättre än Laibach?




----------------

Lite bilder från resan i sig:

Lunch på Jensens Böfhus

Hotellhäng

Cool kille!

Innan konserten passade vi på att njuta av middagsmenyn på Koncerthuset, rekommenderas varmt!

Vår vana trogen slutade kvällen på Old English Pub. :)

Musikalen Sällskapsresan

Jag vet egentligen inte hur många gånger jag sett filmen Sällskapsresan av Lasse Åberg men det är MÅNGA. Det började på halvsuddig TV där man knappt såg vad som hände och har med åren övergått till DVD-version med klar skärpa och nya aha-upplevelser. Som barn av 80-talet var det den och Göta Kanal som fick mitt hjärta att klappa lite extra, det var svensk igenkänningshumor som inte ville vara seriös och grå. Vi talar om tider då man som barn väntade på den animerade solen i nyhetssändningarna, allt med lite glättig yta var som en ren vitamininjektion.

Hursomhelst, man kan säga att jag kan filmen utan och innan och ett varv till på det så att gå och se en musikal baserad på filmen kändes lite vanskligt samtidigt som det kändes som ett absolut måste.

Vi passade även på att boka VIP-biljetter för att verkligen suga ut det gottaste. Så var det värt pengarna?

Svaret är ett rungade JA! Alla dagar i veckan! Bara känslan när man glider in på Nöjesteatern och möter en trevlig tjej som är vår guide för dagen och som ser till att våra jackor hamnar på en egen plats så att vi ska slippa köa efteråt och sedan ger oss varsitt glas champagne + våra "godispåsar" (strandmössa, program, souvenir, t-shirt) - det känns glassigt. :)

Efter ett tag kom själve Julius (ägaren av Nöjesteatern) ut och presenterade sig och därefter fick vi gå in backstage och träffa två personer ur ensemblen, Simon Laufer som bland annat spelar Affe och Sara Axelsson som spelar Carmencita + mycket mer. De berättade lite om livet som musikalartist och hur de förberett sig för den här föreställningen och Simon lovar att vinka speciellt till oss från scenen senare (vilket han också gör!).

Därefter fick vi en rundtur bakom scenen med scenchefen Peter Krona och det var riktigt häftigt att få se all rekvisita och alla olika scenografier som trängs på mycket begränsat utrymme. Vi fick även stå på själva scenen och vi fick också en trevlig pratstund med Sven Melander som bjöd på sig själv och skojade med både Stefan och mamma som passade på att tala om att hon hållit på honom i "Hela Kändis-Sverige bakar". Därefter fick vi ta plats i salongen först av alla, förutom jag som fick äran att dra för draperierna (genom att trycka på en knapp). Dessutom fick vi gratis förfriskningar i pausen. :)

Musikalen börjar med att Anders "Ankan" Johansson kommer ut med sin dragvagn och sjunger en lite melankolisk sång om sin födelsedag och redan där är jag såld. Ankans Stig-Helmer är en lite mer bortkommen och rädd variant som väcker moderskänslor på ett helt annat sätt och jag tycker han har gjort rollen till sin på det sättet, det hade varit helt fel om han imiterat Lasse Åbergs mer nördiga Stig-Helmer som egentligen inte är särskilt rädd (förutom flygrädsla då) - han är mest socialt tafatt.

Stig-Helmer Olsson (Bild från musikalens hemsida)

Resten av ensemblen är också riktigt duktiga och gör sina roller på bästa sätt. Hans-Erik Dyvik Husby lyckas göra Ole Bramserud ännu lite mer tekniknördig och är mycket rolig.

Ole Bramserud (Bild från musikalens hemsida)

Systrarna Majsan och Sivan som spelas av Frida Berg och Nina Pressing är sångfåglarna i musikalen men de är också mycket roliga och jag gillar att de anpassat rollerna lite mer till moderna snitt där t ex Majsan sjunger glatt om att exmannen "Han kan få sitta där i soffan och glo" och inte minst Sivans härliga sångnummer där hon efter att ha staplat omkring i alldeles för tajta brallor bestämmer sig för att lämna all skönhetstortyr bakom sig och kommer ut i en Onesie.

Stig-Helmer och Majsan (Bild från musikalens hemsida)

Sivan (Bild från musikalens hemsida)

Storyn i sig följer filmen väl och många repliker är direkt tagna från filmen, men på lite eget sätt ändå och de ombearbetningar som gjorts passar in fint med tanke på att det är en scenversion. Extra eloge till juicescenen som nog är en av de mest kända i filmen och som man vågar skoja med här. :)

Juice! (Bild från musikalens hemsida)

Paret Storch  (Daniel Träff och Kristina Hahne) är såklart också med, liksom reseledaren Lasse (Cornelius Löfmark) och de gör sina karaktärer med bravur. Det samma gäller naturligtvis även direktören Gösta (Fredrik Dolk) och hans "kumpan" läkaren Levander (Olof Ramel).

Suntrip! (Bild från musikalens hemsida)

Sist men inte minst (vare sig det gäller storlek, ålder eller karaktär) har vi då Berra och Robban (Sven Melander och Stefan Ljungqvist), partyprissarna som letar efter Pepes Bodega. De har av naturliga skäl fått lite mer utrymme och det är jubel varje gång de dyker upp. Svens citat är ju vid det här laget nästan odödliga och 80-talets alkoholromantik sitter lite i den svenska folksjälen. :)

"Jag var nykter i morse men nu börjar det ordna upp sig"

De är även ute i publiken och letar vägbeskrivningar och när Robban försöker få ur mamma på någon slags spanska vartåt norr är summerar han det hela med "Äsch de är ju banjospelare hela bunten".

Robban, Berra och Lasse (Bild från musikalens hemsida)

Musiken då? Jo, jag tycker Bengt Palmers och Jakob Skarin har fått till den bra, och en hel del av sångerna är riktigt roliga, men jag hade önskat att jag kunde lyssnat ännu mer på dem efteråt, ibland är det ju lite svårt att höra hela texten när man är mitt uppe i det.

I det hela taget finns det inget att klaga på, naturligtvis bör man ha sett filmen innan och gärna flera gånger för att riktigt hänga med i allt och man bör ju inte ogilla den heller - såklart! Det är en musikal för oss som är uppväxta med filmen och det är gjort med stort hjärta och kärlek och värme. Jag myser fortfarande. :)

För övrigt såg jag och Stefan om själva filmen dagen efter musikalen - för sisådär femtioelfte gången eller vad det nu är och man hittar alltid något nytt (något mamma påpekade backstage). Den här gången var det Gösta Ekman som spelar städerska i slutet och som vi båda lyckats missa i alla år! Plus att vi tack vare att följa Sydsvenskans direktsändning av röda mattan på premiärkvällen lärde oss att slutsången faktiskt sjungs av Björn Skifs på någon slags hemmagjord portugisiska. Självklart nu när vi hör det, men också något vi inte vetat om tidigare. 

Filmklipp från musikalen:

Anna Blombergs Värld

Jag har gillat Anna Blomberg sedan första gången jag stiftade bekantskap med henne. Det var i Kvarteret Skatans begynnelse, innan Johan Glans och David Batra blivit superstora. Det som fick mig att verkligen haja till var "Kåta Gun", en kärlekskrank och flåsande kvinna i leopardklädsel som stod på balkongen med två nyblandade groggar och som varit ett stående skämt hemma sedan dess.

Anna är typen av komiker som riktigt andas komik i både kropp och röst utan att vara rå, gapig eller dryg, få förunnat och något jag tycker är väldigt kul. Därför var jag inte alls förvånad när hon slog igenom som Svenska Hollywoodfruar i Robins, eller att hon är så duktig på imitationer.

Det är inte lite kändisar för pengarna i den här föreställningen. Lill-Babs, Elisabet Höglund, Jimmie Åkesson, Kåta Gun, Maria Montazami, Annie Lööf. Alla porträtterade på ett smått fantastiskt sätt där perukerna är helt onödiga, det ses och hörs direkt vem som har tagit över på scenen. Hennes Jimmie Åkesson är briljant, och när han hamnar i klinch med Kåta Gun och upptäcker mimkonsten är det fantastiskt roligt.

Men det finns även andra karaktärer som den stressade och neurotiska kvinnan Birgitta som våndas över tomtens existens och den 98-åriga överklassdamen Elsa-Britta och hennes hemtjänstfavorit Karl (en svart man vid namn Lester). Birgitta är en karaktär som är lite av Annas signum, hon har förmågan att framställa blyga, menlösa och lite smått patetiska kvinnor på ett väldigt roligt sätt utan att vara det minsta hånfull. Man känner värme för dem och de känns verkliga.

Det är 90 minuters full fart mellan karaktärerna med piano-ackompanjemang och det är ändå Jimmie som stjäl mycket av showen, men det som verkligen imponerar är Annas sätt att växla mellan karaktärerna. På slutet framför hon en sång där alla karaktärer är med och det är imponerande att se hur mimik och kroppsspråk ändras.

Kort sagt, en rolig och imponerande värld!

---

Första Kvarteret Skatan-klippet med nyblandade groggar finns inte på YouTube vad jag kan se, men här är från liven:

Kåta Gun:

Jimmie Åkesson:

Lill-Babs:

The Hep Stars 50th anniversary

Jag är en musikälskare. Det innebär kort och gott att jag finner stor glädje i musik/musikalitet, inget mer. Det finns inga regler, inga begränsningar på vad jag ska lyssna på eller njuta av. Naturligtvis finns det alltid relativt tydliga mönster i min så kallade musiksmak, men även de rör på sig hela tiden.

Tyvärr finns det ofta förutfattade meningar om just musikintresse. Till exempel att vi skulle vara styrda av specifika genrer eller varför inte hela årtionden? Ett bra sätt att få mig att tappa lusten att diskutera vidare är att tala om musik som enbart en trend och att förkasta allt som kommit tidigare än 20-nånting. Det gäller naturligtvis även det motsatta hållet ("efter 1960/70/80 etc dog musiken"). Likaledes är jag oerhört trött på att det är för vissa är fullkomligt främmande att jag skulle kunna tycka om något som skapades innan min födsel, vilket dessutom alltid får mig att fundera hur klassisk musik då skulle kunna överleva? Det är ju det som är hela charmen med musiken, den slutar aldrig att påverka och den dör aldrig. Det är en levande organism som vrider och vänder på sig och återtar gamla toner samtidigt som nya föds - i oändligheten. Det finns alltid nya saker att upptäcka oavsett om man ser bakåt eller framåt.

Bra musik är bra musik är bra musik. Och även musik som kanske inte får just mig att sväva på små rosa moln kan fortfarande skänka mig glädje om jag upplever att det kommer från hjärtat.

Så vad har detta evighetsintro med stackars Hep Stars att göra? Allt och inget skulle jag säga. I mångas ögon är det antagligen förvånande att jag (och Stefan som är minst lika mycket musikälskare som jag) går på den typen av konsert. De ser det nog mest som ett tillfälle att blidka mina föräldrar (som ju är i "rätt" ålder till skillnad från oss). Ungefär som att vi skulle ta en för laget och följa med dem för att vara "snälla". Sicket trams. Bra musik är bra musik är bra musik och därmed basta!

Nåväl, nog om det. Vi var alltså på Hep Stars 50-årsjubileum i Hässleholm Kulturhus (52 år för att vara exakt, de firar länge). Det var i princip fullt på Kulturhuset i Hässleholm och majoriteten där var garanterat med då det begav sig, inte bara åldersmässigt då utan även musikmässigt. Vi talar äkta fans och bara det är en ynnest att få vara med om.

Hep Stars idag består egentligen bara av en ordinarie, även om han skämtsamt kallar sig vikarie eftersom det var så han började. Jag talar såklart om sångaren och 60-talsikonen Svenne Hedlund som genom kvällen berättar en uppsjö trevliga anekdoter om hur allt startade och hur det var under deras storhetstid. Några av de andra i bandet sufflerar lite då och då och alla har en fast plats i bandet idag. Extra kul (i synnerhet med tanke på vad jag skrivit i början) är att trummisen faktiskt är storebror till Lili och Susie.

De bjuder på en rejäl samling låtar, i början även en hel del från topplistorna, som Elvis och Cliff Richard och det är i den andra akten de kommer mer in på de egna och mest kända låtarna. Det är ett charmigt upplägg och de känns avslappnade och även märkbart rörda emellanåt. Om jag får säga en sak om publiken så är den en av de vettigare jag mött på mycket länge (bortsett från Nick Cave och Neubauten, men deras fans är en kultrörelse i sig så det är inte jämförbart).  De flesta sjunger med och ler stort och minns och när Svenne och basisten Joffe vill ha publikens hjälp att sjunga den försmådda fruns stämma i den gamla Pat Boone-dängan "Speedy Gonzales" får de hjälp med besked! Publiken klämmer i med "Lalalaaaaa lalalalalalalalaaaaa"-partiet på ett sätt som får dem - och mig - att tappa hakan. Det är alltid något magiskt med ett publikhav som sjunger rent och klart, det ger gåshud och jag tror verkligen att bandet menade sina lovord. Även på slutet bjuds publiken in till stående allsång, nu gäller det "I natt jag drömde" och även det är något riktigt extra. Riktigt häftigt och en eloge till publiken!

Svenne själv har också hållit sin röst i skick och det är onekligen svårt att tänka sig att han är 70 år.

Summerat är det en riktigt trevlig kväll i musiken och nostalgins tecken och även om jag nu själv är för ung att kunna vara nostalgisk uppskattar jag att få en liten inblick i hur det var, oavsett om det gäller hur Benny Andersson komponerat deras största hits på hotellpianon och kyrkorglar på ingen tid alls, eller om deras filmfiasko i Afrika.

Tack för musiken grabbar/gubbar!

Klädbyte i akt 2 - Älskar't! :-)