Amy Schumer

Jag fick först nys om Amy Schumer via David Lettermans sista säsong med Late Show. Hon var gäst tillsammans med Kristin Chenoweth och skämtade om att hon kunde ha Kristin i en liten ficka. När jag insåg att Amy i princip är lika lång som jag själv (och hon såg verkligen ut som en stor amazon i soffan även om hon "bara" är 170 cm) och att hon oblygt driver med sin ett utseende blev jag intresserad. Det är inte var dag man ser roliga kvinnor som har liknande kroppsform som en själv. Det brukar vara typiskt Hollywood-petite eller frodiga kvinnor i storlek XXXL. Mittenfåran brukar inte få synas och det absurda är att man är så ovan att se det att man tycker det ser stort ut själv.

Nåväl, av en helt annan slump råkade jag se tidigare i år att hon skulle köra sin standupshow i Köpenhamn och det fanns hyfsade biljetter kvar så det var inte mycket att fundera på! Och nu var det så dags att se henne!

Resan började ovanligt smidigt, Skånetrafiken gick för en gångs skull som tåget (hehe) och vi var i Malmö (vi hade valt Malmö eftersom hotellen i Köpenhamn var tre gånger så dyra just denna dag) på nolltid där vi checkade in på gamla vännen Elite Residence, som vackert uppgraderade oss till en liten hörnsvit. Man tackar!

Inte för att vi hade någon större nytta av det eftersom vi skulle in till Köpenhamn, men det är ändå trevligt att ha ett bra rum som väntar på en.

Vi tog tåget över sundet, också det problemfritt och var snart i Köpenhamn där vi grundade med en rejäl bit mat och god öl. 

Vi hade gott om tid (ovant att tågen går som de ska) och Forum tar inte lång tid att gå till så vi passade på att besöka ännu en bar och få i oss lite smarrig Kilkenny Red, det var onekligen att tag sedan sist!

Sedan traskade vi iväg i bra tid till Forum och jag köpte en t-shirt och naturligtvis passade vi på att fylla på vätskedepåerna lite till. Det var redan gott om folk på plats och alla verkade vara på riktigt trevligt humör, något som kännetecknade hela kvällen faktiskt.

Ganska på utsatt tid drar öppningsakterna igång, ett galet jazzband följt av en annan kvinnlig komiker, Rachel Feinstein, Men det är för Amy vi är där och det märks så fort hon kommer ut på scenen.

Hon är riktigt bra på att förmedla sina skämt, det hörs tydligt och det känns intimt trots den stora salen och att det faktiskt är 5000 personer på plats. Hon får in Köpenhamn lite här och var redan från start. Hon skojar bland annat om att hon och Rachel misstolkat danska ordet Kunst (= Cunt) och att hon hållit på att dö åtta gånger under dagen pg av de galna cyklisterna som är som tagna ur Mad Max Fury Road. Hon nämner även skottdramat i Christiania bara för att visa att hon vet om det och hon påpekar att hon inte har något skämt om det, men hon är snabb på att dra in USA:s liberala vapenlagar och hur sinnesjukt det är att en blind person an få handla vapen. Hon är oväntat politisk och är riktigt rolig även där, även om hon utlovar att det snart blir under bältet och att vi alla kommer att önska att hon pratade mer om vapenlagarna. 

Naturligtvis tar hon upp sin kropp och det sätt den kommenteras och påpekar att det värsta ord som finns när en avklädd bild på henne blir viral är "MODIGT" och hon förklarar att hon är fet i Hollywood och att hon är den tredje mest attraktiva servitrisen på en bar samtidigt som hon ger en fin känga till synen på kvinnor i Hollywood och hon ger en rejäl känga till tidningen Women's Health och det faktum att de har mage att kalla sig det när allt de visar är magra skelett.

Det saknas naturligtvis inte "Under bältet"-humor heller, hon berättar om sin nuvarande relation och att han frågat henne var han skulle spruta och hon tyckte att det var snällt att han frågade, men att män sällan är särskilt pricksäkra och att det ändå inte spelade någon roll eftersom det skulle droppa ner på golvet så småningom.

Men överlag är det en hyllning till att vara stolt över sin egen kropp och att ha en hjärna. Inte helt oväntat stöttar Amy Schumer Hillary Clinton och det hon har att säga om Donald Trump är helt enkelt. "först tyckte vi det var komiskt att han ställde upp, nu är det inte så kul längre" + att hon skäms över att vara amerikan i andra länder pg av honom. Det räcker fint där, hon slösar inte mer energi på den mannen och det gör hon alldeles rätt i.

Det är en trevlig, cool show och hon brassar på utan paus i cirka 90 min inklusive den obligatoriska återinkallningen som hon inte drar ut på i onödan, utan traskar glatt in och berättar om då hon trodde Bradley Cooper var intresserad av henne som dejt, fast han i själva verket dejtade en supermodell. 

Det är en glad och bubblig publik som lämnar Forum utan att rusa ut och det märks att publiken är ett klientel som inte skulle få för sig att ropa "Visa pattarna" oavsett hur många öl de hällt i sig.

Vi traskar så småningom ut i Köpenhamnsnatten tillsammans med andra i publiken och det är ett behagligt surrande i luften som håller i sig in på puben där vi hamnar i samspråk med bland annat ett par från Helsingör som också var där för att se Amy. En riktigt trevlig avslutning på en kul och gemytlig kväll i Köpenhamn och inte en enda full och dryg tråkmåns i sikte. 

Vi njöt av trevligt sällskap, god öl och bra musik en bra stund innan vi insåg vid ett-tiden att det var läge att ta sig över sundet och vi fick lägga ännu en galen taxiresa till våra memoarer - vår chaffis hittade inte till Malmö central utan fick fråga alla han såg. :) Men vi var på så gott humör att vi inte brydde oss och efter den svindyra taxiresan (så mycket för att spara pengar på att bo i Malmö) och ett besök på Burger King kunde vi njuta av lite nattamat på hotellet innan vi knöt oss i vår svit. Som sagt, en riktigt gemytlig kväll i kära Köpenhamn! 

Stockholm Music & Arts - Söndag

Tågresa till Stockholm Music & Arts vankades på söndag morgonen och X2000 brukar oftast strula till det för oss. Även denna gång var det vissa orosmoment i starten. Efter en halvtimmes väntan i Hässleholm på att tåget skulle kunna starta igen ("tekniska problem") och tuffa upp mot Stockholm, gick resten av denna söndag ovanligt smidigt. Frukost på tåget, cirka 20 min senare i Stockholm än vad som var utsatt och vi var där lagom till 12. För tidigt för att checka in på hotellet, så vi valde att gå till festivalområdet på Skeppsholmen.

I strålande solsken och med ett glatt humör hämtade vi ut våra armband och allting kändes väldigt välorganiserat och skyltat och det var ett gemytlig upplägg. Gott om sittplatser och ståbord, även om de snabbt tog slut allt eftersom dagen tickade på. Men det var aldrig något problem att hitta en plats när det behövdes. Det är något jag uppskattar väldigt, så kul är det inte att stå och äta utan att ens kunna lägga ifrån sig tallriken.

Lagom till vi anlänt började melankoliske Albin Lee Meldau spela på Stora Scenen och det var rätt skönt att sitta och sippa på en öl och bara känna av atmosfären och det sköna vädret.

Strax innan två var det så dags för första coola kvinnan för dagen, Suzanne Vega. Hon var på spelhumör och det var en ren fröjd att se henne och få höra valda delar av hennes repertoar. Inte helt oväntat avslutade hon med Luka och Tom's Diner, men hon är mycket mer än så. Hennes medgitarrist sjabblade dock till det lite på slutet, men det hör livespelningar till och Suzanne Vega lät det inte störa henne det minsta.

Därefter var det hög tid att få fast föda och vi hade riktigt svårt att välja bland alla roliga food trucks, men körde till sist på lite latinamerikanskt, burritos de carne mechada (burritos fyllda med välsmakande flankstek) - mycket smarrigt! Vi passade sedan på att ta en titt på den mindre Trädgårdsscenen för att se hur den såg ut.

På vägen tillbaka hade John Grant börjat spela på Stora scenen och det visade sig vara en ny bekantskap som föll oss båda i smaken. Jag snor beskrivningen av hans musik rakt från programbladet: "vild blandning av pianoballader och minimalistisk electrodisco" Väldigt underhållande och en stark röst till det. Det är alltid kul när man blir överraskad med något nytt på festivaler!

Sedan var det dags för huvudanledningen till att vi ens åkt dit, fantastiskt coola Joan Baez som med sina 75 år fortfarande har en drivkraft som heter duga. Att ha ett så starkt socialt patos genom ett helt liv är sannerligen få förunnat och jag bugar ödmjukt inför hennes oförtröttliga kamp mot orättvisor och förtryck.

 Det dröjde inte länge innan hon välkomnade Patti Smith upp på scenen för att sjunga Imagine med henne och det var mäktigt att se dem stå där sida vid sida. Det märktes att det inte var direkt inplanerat, och det är också festivalcharm för mig.

Joan hade även hjälp av bland annat sin son Gabriel Harris på percussion och den duktiga vokalisten Grace Stumberg som bidrog med vacker stämsång och det är svårt att inte ryckas med av budskapet som aldrig trycks ner i halsen, så många skulle behöva lära så mycket av Joan Baez.

Vi fick bland annat njuta av "Diamonds and Rust", "House of the Rising Sun", "The Boxer" och som avslutning "Gracias a la vida" där Joan förklarade att hennes tid började ta slut och att hon ville hinna se Patti spela.

Vi började själva dra oss till Trädgårdsscenen som hade begränsat antal och tur var det, kön var enorm. Vi lyckades skönt nog få en plats, något som vi verkligen hoppades på! Ska jag ge en liten känga till festivalen var det att de placerade dessa spelningar så nära inpå varandra, i synnerhet när Trädgårdscenen nu bara tar 1500 personer.

Men vi kom in och trångt var det - men utan att vara jobbigt, det märktes att det var en mogen publik och jag var glad att se en skön mix av åldrar och personligheter. Det må varit söndag, men öltappar och vinglas gick varma och alla verkade glada och bubbliga och jag såg inget tjafs på hela kvällen, inte ens en urinerande man - vilket är smått fantastiskt! :)

Nåväl, personalen gjorde sitt bästa för att få in så många som möjligt framför Trädgårdsscenen och jag slogs också av hur proffsigt de skötte det, inga översittarfasoner eller gapande, utan tydliga direktiv, vänliga tillrättavisningar och fokus på att så många som möjligt skulle få en chans att få plats.

Till sist kunde Patti Smith börja sin spelning och jag vågar påstå att hon hade kunnat få Stora Scenen att koka och folk omkring mig med tredagarsarmband pratade om att det är tredje dagen de ser henne nu (hon spelar alla dagar) och att hon är fantastisk. Det är hon sannerligen också. Hon må vara stöpt i en annan, stökigare form än t ex Joan Baez, men att de står för samma värderingar är tydligt och hon hyllarde Joan redan i första låten. Hennes version av Princes "When doves cry" är dessutom smått fantastisk!

Även Patti hade sin son på scenen, han spelade rivig gitarr och när Patti förklarade att hon skrev texten "Because the Night" till hans far är det härligt att se kärleken mellan dem.

Patti avslutade med "People have the Power" och bjöd in gitarristen som var med Suzanne Vega upp på scen och efter ett tag hördes ett öronbedövande jubel och in på scen kom även Joan Baez med ett stort leende på läpparna och det var svårt att inte ha lite hopp om mänskligheten just där och då med den låten ekandes - inte minst som allsång hos publiken. En fantastisk avslutning på en fantastisk spelning, jag hade gärna sett betydligt mer Patti Smith!

Eftersom det är en väldigt trång passage ut från Trädgårdscenen tog det sin lilla stund innan alla kom ut, men det var lugnt och sansat och ingen tryckte på eller trängde sig. Väl ute tog vi en runda ner till hamnen och hittade en bar där de faktiskt sålde Brooklyn Lager på fat. Mums! Vi passade även på att fixa lite mer mat, den här gången thainudlar med tofu som var så goda att jag kan smaka dem ännu... Frisk och härlig smak och förbaskat god tofu på det! Medan vi njöt av maten lyssnade vi på franska Air som börjat spela på Stora Scenen. Soft, elektronisk musik som jag mest känner igen från diverse reklamsnuttar om sanningen ska fram. Stort plus för att de faktiskt lirade banjo på scenen under en låt dock!

Slutligen var det dags för Kraftwerk och vi var skeptiska redan innan ärligt talat. Kraftwerk består sedan ett tag enbart av Ralf Hütter från originaluppsättningen och det är åratal sedan något nytt material släpptes. I bagaget har jag också den hemska spelningen i Malmö med Karl Bartos plus att jag såg Hütter/Flur-varianten i Köpenhamn för ett antal år sedan. Det enda "nya" här är att Hütter kör en 3D-show och det är ärligt talat inte vidare nytt det heller, showen har körts i Sverige flertalet gånger (och vi har inte vallfärdat dit någon av oss trots att vi båda älskar musiken i sig). Det är även något med den här "nya" hypen kring Kraftwerk inom kulturvärlden som irriterar oss och har irriterat oss ett tag nu.

Efter att ha sett de första låtarnas 3D-effekter känner jag inte helt förvånande att jag inte har något större behov av att se mer, hur 3D det än må vara. För mig är det lite som att sminka en gris om jag ska vara riktigt elak. Visst, ljudmässigt är det helt klanderfritt, annat är inte av vänta av perfektionisten Ralf Hütter. Men är det spännande? Nej. Setlisten känns som att den är exakt den samma som alltid, animationerna är de samma som alltid - hur mycket de än flyger runt i 3D. Dessutom är det ofta 3D-glasögonen bara verkar ge lite extra skärpa och djup och inget mer. Det är proppfullt av folk som står troget med sina 3D-glasögon på och det är nästan lite sektvarning, även om jag kan förstå själva tanken med att ha "Kraftwerk" där nu när de blivit så hippa för kultureliten. Men är det så sabla mycket konst att 3D-rendera gamla symboler egentligen? Nej, det blir lite kejsarens nya kläder för mig och Stefan (som sett dem i ännu äldre tappning + verkligen lyssnat på dem sedan barnsben) är ännu mer säker på sin sak och bryr sig inte ens om att titta genom glasögonen.  Jag tycker heller inte Kraftwerk gör sig på en utescen, 3D eller ej,  hur mycket andra nu vill övertyga om motsatsen. Efter fyra låtar av virvlande siffror och gamla datorer fick vi nog och gick därifrån och satte oss i hotellbaren tills de stängde och bubblade och pratade om dagens spelningar och gnölade lite mer över Kraftwerk.

Inte blev man direkt lyckligare av att läsa tidningen på vägen hem och se att de valt att recensera enbart Kleerup och Kraftwerk från hela dagens spelningar, med tanke på vilken kvinnokraft vi fick uppleva. Men tydligen är fyra korpulenta män med 3D-animationer från 80-talet det bästa som hänt sedan skivat bröd.

Nåväl, Kraftwerkhypen åsido var det en charmig, välorganiserad festival som aldrig kändes trång, jobbig eller obekväm. De enda köerna som uppkom var direkt efter en spelning tog slut, som allra värst då Patti Smith slutat och Kleerup på Stora scenen hann sluta ungefär samtidigt som publiken kom ut från Trädgårdsscenen. Det avtog dock rätt snabbt och det fanns gott om möjligheter att stroa omkring och softa. Vädret var helt fantastiskt och publiken kändes avslappnad och glad.

Sammantaget var det en riktigt trevlig söndag ute på Skeppsholmen med tre riktigt coola kvinnor, en kul rumpvickande snubbe med rejäl pipa, banjospelande scifi-fransmän och - för all del - en trött gammal tysk. Klart värt både resa och pengar!