Star Night

 

Göteborg igen då! Tredje gången redan för i år, galet! 

Vi bokade biljetter till detta evenemang redan förra året i maj (när vi var i GBG och såg Ismo) så det har hängt med i kön ett tag. Vi var förstås väl införstådda med att det antagligen inte skulle vara vårt livs upplevelse, utan vi såg det mer som en kul grej. 

När det närmade sig kom även erbjudande om en VIP-uppgradering + en gratis efterfest på nattklubben på Trädgårn och vi bestämde oss för att gå all- in. Fullt medvetna åter igen om att det antagligen inte var värt det och vi intalade oss att ha vårt bästa humör med oss.

Så kom resdagen och vi hade tagit ledigt båda två, så vi kunde ta ett tidigt tåg till Lund från Hästveda via Hässleholm. Detta eftersom vi visste att Öresundstågen sedan tog över Krösatågens trafik på helgen, vilket betydde att vi kunde åka direkt från Lund till Hästveda för ovanlighetens skull. 

Hur som helst var vi tidigt i Lund och tog oss en trevlig frukost på Espresso House innan det var dags att kliva på SJ3000 upp till Göteborg. Alltid lika skönt att åka i första klass och sitta bekvämt och även om tåget var försenat i Lund så anlände det i tid i Göteborg. 

Väl i Göteborg hade vi bokat bord (i onödan) vid kl 13 på restaurang Norda som är på hotellet Clarion Post. Detta för att vi inte hade så mycket tid och man inte heller kan checka in förrän 15 oavsett om man skulle vilja. Personalen på restaurangen var trevlig, men maten var inget speciellt. Den var väl helt OK, men ingen kulinarisk upplevelse - vilket ju passade bra in på temat för dagen egentligen. Min tredje räkvariant i Götet och tyvärr den tråkigaste. Vi lär inte besöka dem igen. 

Efter att ha ätit valde vi att lämna hotellet och gå till O'Learys, enbart för att få en dyr men god Murphys istället för hotellbarens dyra tråköl. Vi tog en runda till, sedan var det dags att checka in. Vi noterade att hotellet hade något slags jippo i baren för folk som skulle på Star Night, troligen de som var med och sponsrade eventet om jag ska gissa. 

Efter att ha svidat om och konstaterat att mitt hår inte går att fluffa detta årtionde heller tog vi spårvagnen till Scandinavium och begav oss till VIP-entren, så som det stod på vår biljett. Där var redan en liten skara samlad och när dörrarna öppnades innan utsatt tid kom det ut en tystlåten äldre dam som ville förklara hur säkerhetskontrollen gick till. Så folket började gå in, men när jag själv väntade på att gå genom metallbågarna noterade jag att vissa fick vända tillbaka - vilket inte var så enkelt. Det visade sig även gälla oss, då de just nu bara tog emot matgästerna som hade en annan biljett. Vi hade dock samma ingång och tid på våra biljetter, så jag köper inte att vi med Fan Zone-biljett skulle förstå att just vi skulle vänta till 17. Än mindre förstår jag varför vi inte bara kunde gå in då Scandinavium är STORT och vi inte direkt var tusentals. Det var ju inte så att man kunde gå någonstans man inte fick vara. Mycket märkligt.

Det blev inte bättre när klockan väl blev fem och de som stod med oss tog ett kollektivt beslut att det nu var vår stund och körde över den försynta damen som ville springa ännu ett varv och viska till folk för att se om de hade matbiljett. Vi gick genom bågarna igen, men nu möttes vi av ny förvirring då de två som skulle scanna biljetterna inte hade en aning om vad de skulle göra med oss. Skulle vi ha en badge? Skulle vi ha något annat för vår entré? Ingen hade en aning och det var frustrerande att uppleva, inte minst för att vi betalat galna överpriser för någon slags VIP-upplevelse. Nu skyller jag inte på personalen, det var tydligt att de inte fått ett uns info och inte heller hade någon att fråga. 

Till sist fick vi i alla fall vår badge att ha runt halsen som skulle ge oss entré in till Fan Zone, den sk förfesten:

Vad det i själva verket var:

Inträde till en av de mindre barerna på övervåningen där man kunde köpa dyr öl (och annan säkert lika svindyr dricka). Någon goodie bag såg jag inte till och Petter, Ingemar och Jossan stod och hängde med sig själva tills de skulle upp på scenen och köra en fånig tävling med tre personer som hörde till sponsorerna. Wrapen struntade vi i så jag kan inte uttala mig om hur smakfull den var. Det här betalade vi för övrigt 870 kronor extra för. Jojo. Själva biljetterna kostade 2380 kronor för två.  

Extra krydda var att efter vi kommit in på Scandinavium ville jag hänga av mig min jacka och jag frågade 4-5 i personalen VAR jag skulle göra det och endast den sista personen hade lite koll.

För att riktigt få oss båda på tjurigt humör visade det sig också att ingen tänkt tala om var vi skulle få våra Golden Circle-armband. "Ni går ner och går in var som helst" var svaret. Inte så betryggande. 

Men vi gjorde som de sade och gick in och höll till vänster då vi såg att det var närmaste vägen in till Golden Circle. Tyvärr såg inte alla det och åter igen fick folk försöka vända och pressa sig tillbaka genom kön i den skrangliga trappan. Om man har vanlig ståplats förväntar man sig förstås att komma ner till ståplats om man går in genom rätt dörr och sedan ner. 

Vi som hade Golden Circle-biljett släpptes i alla fall in och först efter det fick vi våra armband! Snacka om kass ordning. 

Nåväl, evenemanget drog igång på utsatt tid och schemat var tajt vilket inte hindrade dem att köra en evighetslång animerad stjärnhimmel innan kvällens så kallade konferencierer kom ut. Jag säger så kallade, för de kom bara ut en gång till (medan vi var där). Inte för att jag sörjer, man kan tycka att de åtminstone hade kunnat klä sig efter kvällen, men icke. 

Till sist var det dags för musik och först ut var inte alls oväntat Katrina från Katrina & the Waves. Inget ont om henne, hon röjde på bra, men det är ju rätt uppenbart att de tagit dit henne som utfyllnad mer än som showstopper. Det var säkert en och annan som inte visste vem hon var (inklusive Stefan). Dessutom körde hon sin ESC-vinnare från 1997, det kändes... fel.   Å andra sidan har jag bara koll på två låtar med henne (Sun Street + Walking on Sunshine) och de körde hon, så jag är nöjd. :) 

Hon körde väl fem låtar tror jag och sedan kom Tess Merkel (kvällens egentliga konferencier som borde fått cred för det) ut på scen för att hålla igång oss medan de ställde om för nästa artist. Detta gjorde hon genom att försöka få oss att sjunga med i deras medley av diverse 80-talslåtar - utan att sjunga själv märk väl (även om hon ville). Nu ska sägas att publiken var med henne, de var lagom berusade och på sk "partyhumör" på typiskt svenskt manér, vilket till exempel syntes på alla pajasutstyrslar som såg mer ut som billig nyårsfest än 80-tal. Tänk glitterhatt, neonperuk och uppblåsbar gitarr. De lär ha samma utstyrsel när de åker till Sweden Rock senare i år.

Det fanns även de som faktiskt hade bemödat sig att klä sig i 80-talstappning, men de var bedrövande få och de tog heller ingen plats. Inte jätteoväntat visserligen. 

Vid det här laget var vi fortfarande tjuriga och det såg inte hoppfullt ut. 

Näst ut på scen var Samantha Fox och vi bestämde oss att titta på henne också på nära håll och sedan gå till baren. Samantha var charmig och glad och körde sina hits och viftade på rumpa och andra tillgångar som sig bör. Jag vet inte riktigt varför hennes gitarrist trodde folk ville se honom dock, han envisades att paradera ut på scenen och posera nästan hela tiden och jag gissar att de som ville fota och filma Samantha var rätt trötta på honom. 

På tal om fota och filma så var det såklart också temat för kvällen. Mobiler konstant i luften överallt och i pauserna togs det oceaner av selfies. Suck. 

Bredvid Stefan stod en irriterande, överförfriskad man i töntig skjorta som hoppade runt och tog enormt mycket plats och slog till och med av glasögonen på en tjej som stod framför oss och dunsade i henne ett antal gånger. Jag hade sett honom redan på vägen in, så jag var noll förvånad tyvärr. Efter att Samantha gått av scenen gick vi som sagt till baren istället och slapp bli mer irriterade.

Det var faktiskt egen bar i GC-området (en i vardera hörn) vilket var tacksamt och det var heller inte så trångt mer än direkt framför scen, så resterande tid höll vi oss runt baren och slapp idioter + all trängsel + att det var enkelt att gå ut och besöka toaletten vid behov. Dock fick man se upp i den skrangliga trappan, jag fick en strålkastare rätt i ansiktet när jag skulle ta mig ner, och jag hade svårt att se var jag gick + att stegen var ojämna. Jag såg att ordningsvakten kikade extra, men han såg att jag gick rakt när jag väl kommit ner (jag var alltså inte onykter, det hade jag inte haft tid eller råd med). Det verkade vara det de letade efter för kvällen, den jobbige karln framför scen fick hållas, medan de fumliga och de halvsovandes åkte ut. Ska tilläggas att jag förstås inte vet om de personerna varit ostyriga innan. Man får väl hoppas det, annars var det rätt tramsigt. 

Näst på tur efter ännu ett oändligt allsångsmedley var Sandra , som roligt nog låter lite som en smurf när hon pratar. Innan hon drog igång skojade vi om hur hon skulle hitta mer än två-tre låtar att spela. Mycket riktigt körde hon några som jag inte har en aning om var det var, men det var i alla fall kul att även få "bocka av" henne som artist man sett, precis som de övriga.

Det roliga med baren var att de var tvungna att öppna varje flasköl, burköl och cider, sedan hälla över dem i pappmugg. Jag kan undra varför de inte investerat i ett par kranar istället, det hade gjort deras liv mycket enklare. I synnerhet i mellanakterna då alla skulle handla. Vi drack Heineken under kvällen och de gick åt som smör i solsken, så de fick vackert fylla på med nya lådor som inte riktigt var kalla och då skummar det ju extra. En av ölen vi drack var nog mer skum än öl - för det facila priset 88 kr flaskan/skumglaset.

Jag har för mig att efter Sandra så kom de så kallade konferenciererna ut igen och sköt iväg tennisbollar ut i publiken, oklart vad det handlade om. Sedan var det mer allsångsmedley och det kändes som en smärre evighet innan nästa artist äntligen körde igång.

Det var Thomas Anders i forna Modern Talking - eller som han själv komiskt nog kallar sig "Gentleman in music".  Om man bortser från det och det faktum att han inte en gång nämnde bandet vid namn (vad vi kunde notera) så får man ändå ge honom att han har behållit rösten och fått en mognad i sitt uttryck på det. Han har också åldrats med behag (liksom damerna innan honom). Vid det här laget hade vi också blivit på bättre humör, säkert med lite hjälp av vår dyra öl - även om vi faktiskt inte hinkade i oss. 

Vi hade dock bestämt oss att gå därifrån efter Thomas spelat klart. Helt enkelt för att vi:
1. inte orkade med en allsång till
2. ville slippa köerna till jackorna
3. redan har sett Alphaville på "riktigt"

Så vi hämtade ut min jacka och tog oss istället till efterfesten på Trädgårn. De biljetterna var skönt nog gratis och vi var bland de första där och blev varmt välkomnade av ordningsvakterna. 

Därefter började taxametern ticka igen och varsin flasköl var nu uppe i 99 kr flaskan, men det var rätt skönt att få sitta ner lite och vila fötterna lite. 

Peter Siepen minglade med ett gäng tjejer bredvid oss och de ville ta selfies och jag blev full i skratt då den gode Peter tände lampan på sin mobil och ställde upp den och riktade den så att det blev bra belysning. Har man mingel som yrke så har man. :) 

IKEA är ÖVERALLT!

Strax efter 23 drog nattklubben igång på allvar och DJ för kvällen var Johan Kinde och vi röjde faktiskt loss på dansgolvet i åtminstone 45 minuter och hade riktigt kul. 

Vi övervägde att ta en öl till och stanna ett tag till, men vi visste att vi skulle med tidigt tåg hem så vi höll oss vuxna och gick hem till hotellet istället. Naturligtvis via trevliga Dönerbanken, där vi handlade varsin giganormous kebabtallrik som vi åt av på hotellrummet innan det var dags att vila de stackars onda fötterna. Stefan hann också ge mig skrämselhicka när han försökte få av sitt armband med sin gaffel och slant och satte den otäckt nära ögat!

Dagen efter mådde vi båda ganska bra och åt vår tågfrukost med god aptit. Även denna gång var tåget utbytt till ett X2000, men det spelar ingen större roll. Däremot var det lite ledsamt att Öresundståget som skulle ha tagit oss direkt till Hästveda från Lund hade fordonsfel, så vi fick byta likförbaskat i Hässleholm.

För att summera så var evenemanget illa organiserat, löjligt dyrt och överlag ganska tramsigt - men när man har med sig sin partner in crime och får skaka loss tillsammans till Diamanter med Lustans Lakejer på nattklubb så kan det aldrig bli fel. 

Men det blir inga fler VIP-biljetter på Scandinavium.