Som avslutning på vår mest evenemangstäta helg i mannaminne hade vi även bokat in oss på Ankans humorshow på Kulturhuset i Hässleholm på söndagen efter musikal + festival i Malmö. Till vårt försvar bokade jag biljetter till Ankan låååångt innan de andra två.
Som man kan ana var vi inte direkt i toppform för att kuska in till Hässleholm igen efter att ha kommit hem på förmiddagen med sömn- och matbrist. Men vi masade oss dit, vi kan vara rätt envisa på den fronten.
Showen verkar ha varit slutsåld och vi hade platser på första raden i mitten, jag var bland de första som köpte biljett.
Det var en gemytlig liten show med en hel del skratt, men jag kan sakna lite av Ankans galnare sida när allt är scriptat i förväg (inkl var han skulle stå). Det är även lite mer allvar och eftertänksamhet än vad man kanske väntar sig. Det är klart sevärt, men heller inte mer.
1993 var jag på Virtual X-mas på Mejeriet i Lund, min första större synthfestival för övrigt. 2025 var det så dags för sista varianten av detta, eldsjälarna har nu tagit slut.
Jag ska villigt erkänna att vi medvetet har skippat en del av dessa event på senare år. Svenska synthscenen är lite som den är och det har sällan varit tillräckligt många intressanta band för oss. Men eftersom det var sista gången OCH de stärkte upp med Solar Fake och Covenant som headliners så valde vi till sist att gå.
Ett tag var vi visserligen (trots att vi hade biljetter) inne på att strunta i det helt, alternativt komma dit senare. Men när spelschemat kom och Strikkland var först ut så ville vi vara på plats.
Så efter att tagit oss till fots från Nöjesteatern till Comfort Hotel vid stationen och checkat in där så tog vi en öl på hotellet. Sedan blev det taxi från hotellet till Plan B kort efter dörrarna öppnats.
Till att börja med var det som ett bra Simpsonsavsnitt, i brist på bättre ord. Hög medelålder, många välbekanta ansikten, de flesta trevliga att se igen. Eddie Bengtsson var DJ vid den lilla Garage-scenen och var på ett sprudlande humör och fick oss som var där att dansa med honom. Han förklarade att han annars aldrig får dansa till bra musik, så han fick passa på. :)
När Strikkland sedan började runt sju så lämnade vi stackars Eddie ensam och gick ut till den större Warehouse-scenen. Jag stod vid sidan (det bästa med Plan B) och tittade lite halvaktivt och när min öl var slut började jag backa mot baren, men tänkte vänta in Stefan. Vid det här laget var vi inne på vår tredje öl för dagen. Det är bra att ha en musikal som "förfest" istället för ett barbesök.
Snart dök Stefan upp också och vi ordnade öl och hängde med folk och passade på att t ex prata med grabbarna i Strikkland som glatt kommit ut för att hänga. Pluspoäng på sådant!
När sedan Emmon drog igång stod vi längre bak och lyssnade och babblade vidare med trevliga människor.
Stefan passade sedan på att gå och lyssna lite på White Birches på Garage-scenen medan jag stod kvar och babblade. Det är lite det som är både för- och nackdelen med Plan B, man fastnar gärna i babbel och öl-mode och glömmer banden.
Jag gjorde honom i alla fall sällskap när Llumen sedan var igång, trevligt gäng som jag också sett ute på golvet tidigare på kvällen.
Jag lyssnade en stund, sedan gick jag ut och lyssnade på Auger som inte var min kopp te, men jag tog plikttroget ett par kort, sedan gick jag tillbaka.
Så småningom var det dags för Solar Fake, största anledningen till att vi var där och vi tog oss mot scenen och såg hur de höll på att rigga. Tur var det, för det var det sista vi såg av Solar Fake. Röken VÄLLDE ut så fort de började och man såg bara en skugga på scen trots att jag stod rätt långt fram. Till sist gav vi upp och gick därifrån och satte oss på golvet i brist på annat.
När sedan Covenant körde igång var det fortfarande dimma och humöret hade nu dalat ner i tårna, antagligen förstärkt av att det blivit riktigt trångt (många kom antagligen sent) och jag badade i öl både invändigt och utvändigt. Så vi gav upp och beställde en taxi strax efter midnatt tillbaka till centrum och Lilla Torg. Chaffisen spelade syriansk musik för oss och vi skrattade gott alla tre. Väl framme nekades vi dock inträde, vilket så här i efterhand bara var tacksamt, och vi dök istället ner i hotellsängen.
Det som var kul var att hänga med alla trevliga människor och att få dansa med Eddie Bengtsson. Det skulle den unga tjejen från 1993 vetat. :) Plus att det var kul för Stefan att både få tag på många kul skivor och få dem signerade.
Det som var mindre kul var röken, trängseln och Plan B:s kassa toaletter utan lås. Plus att det finns väldigt lite sittplatser, vilket gör att alla irrar runt och stänker öl på varandra.
En era är nu i alla fall över och det är - ärligt talat - kanske lika bra. :)
Filmen Rocky Horror Picture Show råkar faktiskt fira 50 år just i år (vilket jag också gör) så det var inte så länge sedan vi såg om den. Så när jag nämnde till Stefan att Nöjesteatern förlängt sin musikalversion och vi konstaterat att den må vara på svenska, men de har behållit väsentliga saker på engelska lät det bra mycket roligare som förfest till Electrixmas än ett julbord. Så vi ställde in julbordet och bokade två platser längst fram kl 14.00 på Nöjesteatern.
Vi tog tåget till Triangeln och efter ett besök på Rundgång där vi fick veta att Cabaret Voltaire möjligen ska spela i Malmö någonstans i midsommarveckan var redan humöret på topp.
Vi gick därefter till indiska restaurangen Art of Spices. Gott och väl värt ett besök en annan gång då jag gärna testar deras street food.
Därefter gick vi till Nöjesteatern och drack varsitt glas cava innan vi letade upp våra platser. Bredvid Stefan satt en trevlig tjej som fått sin biljett ännu senare än oss. Hon kände "Rocky" i musikalen och han hade lämnat en liten bag med hattar och diadem som hon frikostigt delade med sig av till oss andra. Hon skulle sedan titta på en annan kompis på Malmö Opera i deras föreställning av Chicago. Bredvid mig satt en trevlig dam med dotter (antar jag) som inte sett filmen men som var spänd av förväntan. Innan föreställningen drog igång fick vi alla också ett sidouppdrag av en i ensemblen där vi när berättaren kom in andra gången och beskrev hur Brad och Janet kände sig skulle ropa "SMÅKÅTA".
Det är ju charmen med Rocky Horror, att det finns en hel uppsjö galna repliker och reaktioner som man kan och får göra som publik.
Föreställningen drog sedan igång och det var som vanligt snyggt och proffsigt och det var kul att sitta så nära att man såg alla miner och ansiktsuttryck. Publiken var oftast med på noterna när Brad (= ASSHOLE) eller Janet (= SLUT) nämndes och det hela var riktigt kul.
Jag tyckte även försvenskningen var både smakfull (om man kan använda det ordet gällande Rocky Horror, haha) och emellanåt riktigt rolig.
När berättelsen i sig var slut körde de kortare avsnitt av "hitsen" och då var det också fritt fram att fota och filma roligt nog.
För att summera var det riktigt jäkla bra och roligt och proffsigt. Sedan kan man inte klaga på kostymerna, snygga herrar och damer i raffset och nätstrumpor (eller i bara kalsingarna) större delen av tiden gjorde inte alls ont att titta på. Extra roligt var att flera av dansarnas kostymer var som tagna ut gothens värld och de hade utan problem kunnat gå direkt vidare till Plan B och röjt på efter föreställningen. Riktigt läckert.
En kanonstart på vår mest intensiva helg det här året (vad vi vet) och jag vill gå på mer musikal helt klart!
När vi i mars månad bokade in att se den gode Özz Nûjen på Kulturhuset i Hässleholm visste vi förstås inte att vi skulle ha en konsert med Howard Jones i Helsingör inbokad dagen innan. Så när det väl var dags att ta sig in till Hässleholm på lördagskvällen var det ganska så segt.
Men det var tur att vi gjorde det, Özz bjöd på en skön mix av humor och samhällskritik och showen i sig är till för att få oss alla att gå och rösta även om det är svårt att veta på VAD man ska rösta. Det är också en hyllning till hans syster som tyvärr gick bort i cancer tidigare i år.
Özz sparade inte på krutet och sågade egentligen alla partier på ett underhållande och ärligt sätt, men det är framförallt Liberalerna och förstås statsminister Ulf Kristersson som fick sig de allra största kängorna. Det kommer att dröja länge innan jag slutar förknippa Kristersson med att gömma sig under ett bord. :) Hans minspel när han visar upp typiska representanter för varje parti är också komikerguld.
Dessutom är det åter igen värt att hylla Özz för att han efter sin föreställning går ut och skakar hand med alla som varit där och ställer upp för selfies för de som vill, det är riktigt god karaktär. Synd att våra politiker inte är lika bra. :)
Det var dags att se vår första konsert i Helsingör av alla ställen och artisten i fråga var legenden Howard Jones som firade 40 år som artist. Jag skulle ljuga om jag sade att jag har bra koll på herr Jones låtskatt, han är mer en 80-talsikon för mig som liksom alltid bara funnits där. Eller så trodde jag i alla fall. Men mer om det senare.
Skönt nog hade all snö och is från veckan innan regnat bort till denna dag och vi körde bil upp till Helsingborg för att slippa parera tågtider. Själva resan gick bra, men parkeringen var obegriplig för oss båda och det tog ett tag innan vi hade parkerat på Knutpunkten. Naturligtvis fick jag även dra ner en ny app, det är makalöst hur många bolag det kan finnas.
Klockan var nu lite efter två två, så i väntan på att få checka in tog vi oss en öl på Brödernas och sköljde av oss parkeringshuvudvärken.
Vi checkade sedan in på Elite Hotel Marina Plaza, också en ny bekantskap för oss och som ligger ett stenkast från stationen. Bishop Arms sitter även ihop med hotellet och vi hade bokat bord där för enkelhetens skull, då vi ville ta oss över sundet så snart det var möjligt. Jag trodde att det var lite overkill att boka bord så pass tidigt, men det var faktiskt ganska fullsatt efter att vi satt oss.
Helt OK pubmat och i lagom portion så att man inte behövde gå och lägga sig på rummet efteråt. Vår vana trogen bokade vi även biljetter till ett nytt evenemang, i det här fallet musikalen Rocky Horror Picture Show kommande lördag som fick ersätta vårt planerade julbord samma dag som vi inte längre var på humör för.
Därefter tog vi oss till Sundsbussarna, ett bolag vi inte åkt med innan. Det är mindre båtar som skryter om att vara billigast, men det är marginell skillnad. Tyvärr var det oklart var underhållningen höll till, så vi missade att lyssna på trubaduren under överfarten, men vi kunde i alla fall dricka kall öl.
Konserten var på Kulturvaerftet som vi visste låg nära hamnen och vi hittade dit i mörkret utan större problem. Dock var vi alldeles för tidiga och efter en öl på restaurangen som höll på att svida om till bar kände vi oss lagom förvirrade på VAR konserten skulle äga rum. Det stod en sak på biljetten och en annan på evenemanget och någon info hade inte kommit upp än.
Vi gick ut igen och irrade runt lite och till sist gick jag in och frågade i entrén och fick ett lite halvnosigt svar att det ju inte var förrän kl 18, men att ingången skulle vara där vi befann oss. Jag insåg att vi inte kunde hänga där och vänta, så jag tog hjälp av Google maps som guidade oss till Borgerkroen, ett trevligt danskt ölhak, där vi spenderade väntetiden.
När det sedan väl var dags att gå tillbaka var det desto tydligare vart man skulle och jag hängde in min jacka och vi skulle gå och visa biljetterna, men Stefan försvann på vägen och jag insåg att han blivit stoppad och tvingad att hänga in sin skinnjacka. Lite tramsigt kan tyckas (var drar man gränsen på outfit och ytterkläder) och Stefan var lite sur och gick med bestämda steg genom biljettkontrollen och förbi utan att bli stoppad. Jag tror inte ens de reagerade. Komiskt nog var det jag som fick lite bekymmer eftersom systemet visade att jag hade två i mitt sällskap, men jag sade bara att han redan gått in, vilket ju var sant. Lite märklig setup.
Nåväl, vi må ha varit lite småtjuriga när vi kom i i salen, men det gick snart över och så fort som musiken drog igång var det 100 % glädje från start till mål. Alla i publiken var lika glada som vi och det var ingen trängsel eller annat trams.
Howard är en riktig entertainer sina 70 år till trots och jag tittade inte på klockan en enda gång under konsertens gång. Han rev av låt efter låt i intensivt tempo och med många roliga klädbyten och ljusshower etc. De som kallar honom ett "One Hit Wonder" borde få smäll på fingrarna, då han har en arsenal av riktigt kända låtar som man kan sjunga med i trots att man inte lyssnat aktivt. Jag var nästan lite förvånad över hur många jag hade koll på trots allt.
Dessutom har hans röst hållit väl genom åren och han körde mycket mellansnack som var riktigt gemytligt och underhållande även det.
Så när konserten väl var över var vi superpeppade och Stefan fixade en av de många låtlistorna + köpte skivor och en tygkasse i merchen.
Vi hämtade ut jackorna och tog oss till Öresundslinjens båt för hemfärd och bubblade med varsin öl även där.
Därefter gick vi till Bishop Arms och lyckades hitta en sittplats och där satt vi ett tag och hade det gott, tills det var dags att tänka på refrängen.
Praktiskt nog kunde vi även ordna mat utan att behöva beställa leverans och på väg till rummet högg Stefan ett par gafflar åt oss så att vi slapp äta vår kebab med händerna.
Riktigt bra kväll och natt i Helsingör/Helsingborg!
