Lite sent omsider beslöt vi oss för att åka på Winterwaves i Göteborg. Det är ingen hemlighet att Göteborg inte är första stället som vi åker till, ingen av oss har varit några Göteborgsälskare genom åren och det är också aningens meckigt att ta sig dit. Men när man anordnar ett evenemang som både stoltserar med Das Ich och Page, så är det svårt att klaga. Das Ich hör till de band jag missat att se genom åren och egentligen hade jag nog aldrig vågat tro att jag skulle få en chans till, allra minst efter att sångaren Stefan Ackerman var ruskigt nära döden 2011. Men så plötsligt kom ett nytt album 2025 och en turnébokning på det där Stefan var den som uppmärksammade det och han försökte få mig att inse. När polletten väl ramlat ner hos mig goch biljetterna var bärgade sålde evenemanget dessutom slut kort efter, bara en sådan sak!
Vi tog oss till stationen i Hässleholm på lördagen och klev på första tåget ner till Lund, för att där byta till SJ3000 upp till Göteborg. Det har blivit lite av ett måste att om vi väl ska till Göteborg så åker vi med SJ i första klass, efter en mardrömsresa med Öresundstågen för ett tag sedan. Det är värt varje krona och gör under för humöret.
Väl i Göteborg var det sedan dags att åka spårvagn ut till Majorna där vi skulle checka in på hotellet Spar Hotel Majorna. Vi fick 10 % på ett rum där via festivalen, sådant är alltid tacksamt. I receptionen stod ett av banden (Red Cell) och checkade in när vi kom, och de undrade om vi var publik eller band vilket var rätt kul. Det tackar jag Stefan för, med hans coola stil ser det onekligen ut som att han ska upp på scenen när som helst.
Efter att ha checkat in insåg vi att allt gått mycket snabbare än tänkt, och vi traskade iväg till Plankans Ölhall där jag hade bokat bord om en timme, men det var inga problem att få det tidigare. Ett riktigt mysigt ställe med trevlig personal och riktigt god mat. Stefan lovordade deras planka flertalet gånger under kvällen och själv åt jag en mycket delikat och fräsch burgare med bland annat färsk chili och salladslök på. Tyvärr hade vi ätit lunch på tågresan för att vara säkra på att grunda bra, så det fanns inte utrymme för annat. Förutom lite öl då, som vi satt och sippade på i väntan på att dörrarna skulle öppnas på Musikens Hus, ett stenkast från Plankans Ölhall. Jag älskar när saker klaffar så bra och man slipper all form av stress!
Musikens Hus är en trevlig lokal och när det var dags för Red Cell på Stora Scenen flockades folket framför scen vilket förvånade mig lite som är van vid Malmö och Stockholm där det är mer "Jaja, kanske jag kollar lite sen"-mentalitet. Vi såg ett par låtar med våra hotellgrannar, men konstaterade att det inte riktigt är vår grej och förflyttade oss ner en våning till den lilla scenen.
Även här flockades folket när det började närma sig speldags för Thin Eater, så pass att det blev riktigt trångt och lite dålig luft. Killen som stod framför mig höll på att tuppa av, men hans kompisar räddade honom ut därifrån. Det gav mig en bra plats att stå och lyssna på. Överlag var det en mycket vänlig publik hela kvällen, trots trängsel. Thin Eater var för övrigt riktigt bra, något Stefan förklarade för dem efteråt och även senare i merchen. :)
När de spelat klart försvann folket upp för att se Unify Separate, ett band som vi inte var så intresserade av. Vi hängde därför kvar där nere ett tag, sedan strålade vi upp igen och varvade öl, toabesök och babbel med diverse folk som sig bör och Stefan passade på att handla Das Ich-skivor i merchen för att vara säker på att få dem. Jag handlade Page-klistermärken själv.
Vi skulle sedan ta oss ner och se Ankomst på den lilla scenen, men det var lång kö redan i trappan och vi valde därför att strunta i det av den anledningen.
Därefter var det dags för Page på stora scenen och de var möjligen det stora dragplåstret för kvällen så som folk fyllde lokalen och jag kände redan innan att jag inte hade lust att stå längst fram och trängas. Jag har haft ynnesten att se Page ett antal ggr nu på väldigt nära håll och lokalen Musikens Hus är dessutom tacksam även om man vill stå en bit längre bak, man ser och hör jättebra även där.
Page är ju alltid bra live, men denna kväll var det strulens afton för stackars Eddie som fick slåss med ofungerande mikrofoner (Marina ryckte in och gav honom sin, som alltid med ett stort leende), krångelsladdar och monoitorer och han var märkbart irriterad - men kämpade på tappert och publiken bara älskade dem. Eddie är en äkta entertainer och Marina alltid en riktigt cool katt.
Efter att de kommit tillbaka efter låten "Vi kommer tillbaka" (riktig Göteborgshumor på den) sprang jag som hastigast på toa och tänkte att de väl tar någon låt till och sedan är det bra. Döm om min förvåning när jag återkommit och hör att nästa låt på agendan är "Mia & Tom". Jag har aldrig hört den live och de brukar heller aldrig spela så pass "gamla" låtar så jag var i total chock. Tyvärr rasade Eddies keyboard i backen (även den kanske var i chock) som kulmen på allt strul och han låg därför ett tag på golvet och spelade. Vi får hoppas den höll. Detta följde de sedan upp med - håll i er nu - "Dansande man"! Tydligen har Eddie till sist tagit till sig att folk vill verkligen höra den. :)
Efter den oväntade känslostormen gick vi ut i merchen igen och pratade med Marina och Eddie och Stefan såg till att få senaste skivan signerad. Jag passade även på att tacka Eddie för senaste skivan som var min tröst i bilen när vi åkte för att ta farväl av pappa. Jag fick en varm kram tillbaka.
Cred på lilla scenen glömde jag bort helt och hållet i min känsloyra, lite synd då de också verkar bra. Men det hade ändå inte varit rättvist att se dem just då.
Sist ut vid midnatt var då Das Ich, inte helt oväntat, och jag trodde att det skulle bli supertrångt med tanke på hur det varit innan under kvällen. Men det visade sig vara ganska luftigt och lätt att komma nära scenen. Det berodde antagligen på att många i publiken troligen gillar synthpop i första hand och således åkte hem efter Page. Det betyder dock inte att det var ont om folk och vi som var där var lyriska! Das Ich körde fullt ös från start och de är verkligen roliga att se live. De mobila syntharna är ett genidrag. Superbra och jag njöt av varje sekund och lyckades ändå ta mängder av bilder utan att jag riktigt vet hur.
De gick också direkt till merchen efter de spelat klart och var snabbare än vad jag var dit (jag köade visserligen till toa på vägen), så när jag kom hade Stefan ordnat signaturer av alla tre roligt nog. Stefan Ackerman stannade (som väntat) inte så länge, men Bruno stod kvar i evigheter och sålde prylar och pratade glatt med alla som ville.
Vi stannade kvar en liten stund för att landa in kvällen, sedan gick vi tillbaka till hotellet där vi stöp i säng och somnade på tre röda.
Dagen efter valde vi att strunta i frukosten och istället stanna i sängen lite till och tog oss sedan upp och ut till spårvagnen mot Centralen. Eddie B klev på samma vagn, så vi pratade lite mer med honom på vägen in (han skulle med buss hem). Han var fortfarande lite frustrerad på allt strul som den perfektionist han är och vi skrattade gott när även de automatiska dörrarna vägrade öppna sig för honom på stationen. Vi pratade även om Hästveda och han hade fina minnen av Barnens By + att han berättade att han brukar vilja bada i Lursjön när det går.
Därefter åt vi lite frukost på Espresso House innan det var dags att resa hem igen. Tågen gick i tid även nu, faktum är att vi var lite tidiga i Lund så vi hann med Pågatåget till Hässleholm. Skönt att vara på rätt sida av tågresandet för en gångs skull (det var planerat spårarbete mellan Hässleholm-Alvesta den helgen, vilket skönt nog inte påverkade oss).
Det var en riktigt trevlig kväll där allting klaffade som det skulle med resor och tider och det var en gemytlig stämning överlag. Kanonstart på året, det blir svårt att trumfa!
