Hursomhelst, man kan säga att jag kan filmen utan och innan och ett varv till på det så att gå och se en musikal baserad på filmen kändes lite vanskligt samtidigt som det kändes som ett absolut måste.
Vi passade även på att boka VIP-biljetter för att verkligen suga ut det gottaste. Så var det värt pengarna?
Svaret är ett rungade JA! Alla dagar i veckan! Bara känslan när man glider in på Nöjesteatern och möter en trevlig tjej som är vår guide för dagen och som ser till att våra jackor hamnar på en egen plats så att vi ska slippa köa efteråt och sedan ger oss varsitt glas champagne + våra "godispåsar" (strandmössa, program, souvenir, t-shirt) - det känns glassigt. :)
Efter ett tag kom själve Julius (ägaren av Nöjesteatern) ut och presenterade sig och därefter fick vi gå in backstage och träffa två personer ur ensemblen, Simon Laufer som bland annat spelar Affe och Sara Axelsson som spelar Carmencita + mycket mer. De berättade lite om livet som musikalartist och hur de förberett sig för den här föreställningen och Simon lovar att vinka speciellt till oss från scenen senare (vilket han också gör!).
Därefter fick vi en rundtur bakom scenen med scenchefen Peter Krona och det var riktigt häftigt att få se all rekvisita och alla olika scenografier som trängs på mycket begränsat utrymme. Vi fick även stå på själva scenen och vi fick också en trevlig pratstund med Sven Melander som bjöd på sig själv och skojade med både Stefan och mamma som passade på att tala om att hon hållit på honom i "Hela Kändis-Sverige bakar". Därefter fick vi ta plats i salongen först av alla, förutom jag som fick äran att dra för draperierna (genom att trycka på en knapp). Dessutom fick vi gratis förfriskningar i pausen. :)
Musikalen börjar med att Anders "Ankan" Johansson kommer ut med sin dragvagn och sjunger en lite melankolisk sång om sin födelsedag och redan där är jag såld. Ankans Stig-Helmer är en lite mer bortkommen och rädd variant som väcker moderskänslor på ett helt annat sätt och jag tycker han har gjort rollen till sin på det sättet, det hade varit helt fel om han imiterat Lasse Åbergs mer nördiga Stig-Helmer som egentligen inte är särskilt rädd (förutom flygrädsla då) - han är mest socialt tafatt.
 |
| Stig-Helmer Olsson (Bild från musikalens hemsida) |
Resten av ensemblen är också riktigt duktiga och gör sina roller på bästa sätt. Hans-Erik Dyvik Husby lyckas göra Ole Bramserud ännu lite mer tekniknördig och är mycket rolig.
 |
| Ole Bramserud (Bild från musikalens hemsida) |
Systrarna Majsan och Sivan som spelas av Frida Berg och Nina Pressing är sångfåglarna i musikalen men de är också mycket roliga och jag gillar att de anpassat rollerna lite mer till moderna snitt där t ex Majsan sjunger glatt om att exmannen "Han kan få sitta där i soffan och glo" och inte minst Sivans härliga sångnummer där hon efter att ha staplat omkring i alldeles för tajta brallor bestämmer sig för att lämna all skönhetstortyr bakom sig och kommer ut i en Onesie.
 |
| Stig-Helmer och Majsan (Bild från musikalens hemsida) |
 |
| Sivan (Bild från musikalens hemsida) |
Storyn i sig följer filmen väl och många repliker är direkt tagna från filmen, men på lite eget sätt ändå och de ombearbetningar som gjorts passar in fint med tanke på att det är en scenversion. Extra eloge till juicescenen som nog är en av de mest kända i filmen och som man vågar skoja med här. :)
 |
| Juice! (Bild från musikalens hemsida) |
Paret Storch (Daniel Träff och Kristina Hahne) är såklart också med, liksom reseledaren Lasse (Cornelius Löfmark) och de gör sina karaktärer med bravur. Det samma gäller naturligtvis även direktören Gösta (Fredrik Dolk) och hans "kumpan" läkaren Levander (Olof Ramel).
 |
| Suntrip! (Bild från musikalens hemsida) |
Sist men inte minst (vare sig det gäller storlek, ålder eller karaktär) har vi då Berra och Robban (Sven Melander och Stefan Ljungqvist), partyprissarna som letar efter Pepes Bodega. De har av naturliga skäl fått lite mer utrymme och det är jubel varje gång de dyker upp. Svens citat är ju vid det här laget nästan odödliga och 80-talets alkoholromantik sitter lite i den svenska folksjälen. :)
"Jag var nykter i morse men nu börjar det ordna upp sig"
De är även ute i publiken och letar vägbeskrivningar och när Robban försöker få ur mamma på någon slags spanska vartåt norr är summerar han det hela med "Äsch de är ju banjospelare hela bunten".
 |
| Robban, Berra och Lasse (Bild från musikalens hemsida) |
Musiken då? Jo, jag tycker Bengt Palmers och Jakob Skarin har fått till den bra, och en hel del av sångerna är riktigt roliga, men jag hade önskat att jag kunde lyssnat ännu mer på dem efteråt, ibland är det ju lite svårt att höra hela texten när man är mitt uppe i det.
I det hela taget finns det inget att klaga på, naturligtvis bör man ha sett filmen innan och gärna flera gånger för att riktigt hänga med i allt och man bör ju inte ogilla den heller - såklart! Det är en musikal för oss som är uppväxta med filmen och det är gjort med stort hjärta och kärlek och värme. Jag myser fortfarande. :)
För övrigt såg jag och Stefan om själva filmen dagen efter musikalen - för sisådär femtioelfte gången eller vad det nu är och man hittar alltid något nytt (något mamma påpekade backstage). Den här gången var det Gösta Ekman som spelar städerska i slutet och som vi båda lyckats missa i alla år! Plus att vi tack vare att följa Sydsvenskans direktsändning av röda mattan på premiärkvällen lärde oss att slutsången faktiskt sjungs av Björn Skifs på någon slags hemmagjord portugisiska. Självklart nu när vi hör det, men också något vi inte vetat om tidigare.
Filmklipp från musikalen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar