Det finns filmer där jag hängt på låset, som första Sagan om Ringen som jag såg på premiärdagen. Sedan finns det filmer som jag gått omvägar runt, som Star Wars Episode VIII: The Force Awakens. Varför det kan man undra? Svaret är tredelat och går under namnen Episode I-III.
Jag minns fortfarande hur exalterad jag var inför premiären av Episode I - och hur luften gick ur lite efteråt. En film om en skitunge och en fult animerad hög Jamaicakanin. Men jag accepterade och Episode II kom och jag fick upp hoppet igen, nu kanske berättelsen skulle ta sig och det var ju ändå bra skådisar som jag normalt sett gillar (bortsett från Hayden Christensen). Men det blev inte så värst kul nu heller och jag levde nu egentligen mest på hoppet att film tre åtminstone måste bli helcool och inte så barnslig, man kan bara inte misslyckas med att bygga upp skapelsen av Darth Vader, det bästa med originalfilmerna. Men det kunde man - och det med besked, Redan i introt blev jag förbannad då det vem små pipande, barnsliga rymdsaker och jag insåg att det mörka skulle saknas här också + att kärlekshistorien mellan Amidala och Anakin var så tråkig, barnslig och sterotyp att jag nästan somnade. Och när Anakin förvandlas till Darth Vader och vrålar NOOOOOOO visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta av ilska. Efter det lade jag Star Wars på hyllan och placerade Episode I - III bredvid Highlander-uppföljarna i minnesbanken.
Så när jag hörde att Disney köpt rättigheterna och att det åter skulle göras nya filmer i serien var inte min första tanke positiv. Inte min andra eller tredje tanke heller och när hypen dessutom exploderade och folk omkring mig som aldrig sett en minut sci-fi nu lät som att frälsaren var här blev jag rätt anti.
Det faktum att J.J. Abrams stod som regissör gjorde mig dock lite kluven. Jag hör till de som gillar hans omstart av Star Trek och jag tyckte han gjorde det värdigt och ganska smart på det och jag har alltid varit betydligt mer Star Trek i hjärtat, så det säger ju en del. Samtidigt fick jag inte ihop hur han kan göra båda serierna rättvisa och jag var skeptisk.
Men hursomhelst, ett par företagsbiljetter höll på att bränna inne och nyfikenheten var ju ändå där + att sci-fi är inget man får i överflöd så vi bokade tidig föreställning i Kristianstad och tog en chans.
Tur var det, för det blev en positiv upplevelse. Jag älskade sättet den var filmad på, jag trivdes med de nya karaktärerna och precis som med Star Trek finns det en kärlek och vördnad till originalet utan att sno alldeles för mycket. Jag gillar att en av huvudkaraktärerna är en stormtrooper i exil och jag gillar att få se en liten tjej i huvudrollen som för en gångs skull känns trovärdig utan att bli tramsig "bad mama". När jag tänker på hur oerhört kasst Amidala utvecklades i film I-III (från prinsessa med skinn på näsan till barfota och gravid snyftare) värmer det mitt hjärta att se en tjej som tillåts vara teknikkunnig och full av Kraften, utan att vara Wonder Woman eller ha DD-kupa och avklippta shorts.
Gamlingarna var också roliga att se och filmens så kallade spoiler kändes vettig (om ön aningens förutsägbar, men Star Wars har heller aldrig varit av den tyngre berättarskolan).
Filmens Bad Guy då? Ja, Kylo Ren visste jag inte så mycket om innan och tur var nog det eftersom jag fick bilda mig en uppfattning om honom innan jag såg att det var Adam Driver från Girls. :) Det jag sett med honom har gett mig en ensidig bild av hur han är och han har alltid spelat karaktärer jag knappt ens tål att se (vilket inte är någon kritik mot hans skådespeleri, snarare tvärtom), så det var uppfriskande att få se honom spela Bad Guy på sättet jag gillar. :)
Det ska bli intressant att se hur detta kommer att förvaltas med nästa film, risken för haveri är såklart där, i synnerhet med ny regissör. Men det känns i alla fall skönt att inte behöva intala mig med att nästa bara kan bli bättre. :)
Och som en sidonot var jag tvungen att ta en snabb kik på Wikipedia för att minnas vad som faktiskt händer i Episode I - III så minnesbanken har verkligen gjort sitt. :)
