"Det började som en skakning på nedre däck..."
Allting började med att numret 0771-75 75 75 syntes på nummerpresentatörens display veckan innan det var dags att åka på sista Tinitus-festivalen på Münchenbryggeriet i Stockholm. En snabb titt på hemsidan visade att SJ plötsligt fått för sig att bygga en pendelstation mellan Linköping och Norrköping under påsken och att tågen däremellan inte kunde gå under hela påskhelgen. Så istället för att få åka tåg hela vägen till Stockholm så skulle det nu kluddas med buss och läggas på en timme i båda riktningarna. Jippie.
På fredagen var det dags att åka. Väl framme på stationen anade vi genast oråd när tågt redan var försenat en kvart, trots att vi var där i god tid innan. Farhågorna visade sig sanna, tåget hade inte ens lämnat Malmö och vi kunde se fram emot en timmes ytterligare försening. Humöret var med andra ord på topp. Istället för att bekvämt anlända till Stockholm tjugo i två började vi nu kallt räkna med att få stressa rumpan av oss för att hitta till hotellet + Münchenbryggeriet i tid.
Väl i Linköping var det dags att kliva av X2000 och hoppa på en av de många ersättningsbussarna. Lite komiskt var det att se familjen som troligen var de enda som missat att ett byte skulle ske och som glatt hade storhandlat på bistron någon minut innan ankomsten till Linköping. De slängde sina förfriskningar i smått panik och började rafsa efter jackor och väskor medan alla andra redan var ute ur tåget. Runt hörnet på stationen stod en hel drös bussar, den första med en stor Silja Line-skylt, den andra med en Kolmårdenskylt. Inte helt betryggande, så vi valde en annan buss som i alla fall hade bemödat sig med att sätta upp en skylt i fönstret. När vår buss lämnade stationen var det fortfarande många som yrade runt kring de kvarstående bussarna och jag började fasa för att det skulle ta en halv evighet i Norrköping innan alla var på tåget igen. Efter den trista och obekväma bussfärden genom platta Östergötland var det dags att hoppa på tåget igen. Troligen hade någon på SJ sett en möjlighet att tjäna in tid, för inte långt efter vi satt oss ner på våra platser så åkte tåget vidare. Jag undrar lite vad som hände med alla eftersläntrare i Linköping?
Till sist anlände vi i alla fall till Stockholm tidigare än väntat och trötta och lastade som packåsnor började vi leta oss genom Centralstationen för att komma på rätt t-bana till Östermalmstorg. Av någon anledning har jag valt ett hotell mitt i snobbområdet. Hotellet visar sig vara ganska lätt att hitta till och rummet är ungefär i samma storlek som en skokartong. En spännande odör kommer från badrummet också, jag vet inte om det beror på närheten till Spy Bar?
Efter några glas medhavt vin på rummet + sminkning och ombyte till synthmundering med allt vad det innebär var det så dags att ge sig ut och göra Stockholm osäkert. Vi tog en t-banetripp till Gamla stan och vis av mångårig erfarenhet gick vi in på den första restaurang som såg ok ut. Restaurangen Papagallo visar sig vara lite av ett får i ulvkläder. På utsidan ser det ut som en typisk pubrestaurang, men stället känns mer som om det vill vara en finare krog. Maten kan man inte klaga på alls, köttet (Filet Mignon) var utsökt. Vi passar även på att njuta av varsitt glas Laphroaig + en extra öl så notan slutar ganska högt.
Efter middagen börjar letandet efter Münchenbryggeriet. Nackdelen med att ha en Enirokarta att utgå från är att man inte ser vilket håll man ska gå in. Men efter lite letande och med ett allt större följe (fler än vi hade svårt att hitta in) hittade vi kön in till sist. Varför det var kö vete fåglarna, det borde ha gått snabbt att ta in folket eftersom det inte var så många som var där och stället svalde en hel del. Det så kallade Mejerietsyndromet hade man hoppats var något man skulle slippa uppleva mer. Väl inne på stället inser man ganska snart att det kommer att bli en dyr kväll. 30 kr per person i garderoben, 55 kr för budgetfatöl på skvalpigt plastglas och det helt sanslösa priset 135 kr för en drink (i skvalpigt plastglas modell mindre). Sambons min efter att ha beställt två Rom&cola och få "270 kronor tack" är obetalbar.
Första bandet för oss är NOISUF-X. Helt ok halvindustrigung inför en tam publik. Redan nu anar jag oråd eftersom ljudet är sisådär och kravallstaketet är i midjehöjd med livsfarliga ramper på publiksidan.
Därefter var det dags för Combichrist, bandet jag nästan hade glömt bort skulle spela. Vi skämtade tidigare om att de kanske är festivalens behållning, ord vi kom att få äta upp efter helgen var slut... Combichrist var riktigt roliga live, det märks att det är ett band som satsar lite extra på att spela live och grabbarna på scen röjde på bra. Ljudet var dock inte alls bra nu heller, men kompenserades av röjet.
Efter Combichrist spelade något band som vi inte alls brydde oss om så vi satte oss ner på golvet ovanvåningen och vilade fötterna istället. Sambons häl såg allt annat än bra ut och han försökte göra det bästa av situationen med lite hushållspapper.
Sedan var det plöstligt And Ones tur eftersom Suicide Commando fått teknikstrul. And One live är lite av ett roulettespel, ska de dyka upp nyktra och göra ett bra gig eller ska de dyka upp berusade och fåna sig? Redan introt ger mig att det helt klart lutar mot det senare och ljudet är återigen katastrofalt. Som extra krydda står jag dessutom bredvid några praktidioter och på något sätt känns det som att hela publiken verkar anse att And One är det största bandet på festivalen. Skrämmande... Sambon räddar mig och låter mig stå framför honom istället så att jag ska slippa nötterna. Det fungerar bra, förutom en ny idiot bredvid mig som gett sig fasen på att han ska ha min plats också. Han pressar på hela konserten, men utan framgång. Jag kan fortfarande inte fatta hur det kan vara sådant tryck på att se And One göra en kass spelning.
När And One gått av scenen kring halv tre är klockan så pass mycket att vi inser att Sucide Commando kommer att ha max en halvtimme på sig att spela och vi har fått mer än nog av dåligt ljud, dyr dricka och tråkigt folk så vi beslutar oss att åka till hotellet istället. Tyvärr har sambons SL-kort lämnat oss så det får bli dyr taxi.
Dagen efter vaknar vi till ännu en solig dag i Stockholm och efter frukost och omplåstrade fötter ger vi oss ut på promenad i centrala Stockholm. Sambon skaffar nytt SL-kort, men det visar sig att vi som vanligt använder apostlahästarna till max och förutom en kort vilopaus i Kungsträdgården + ett kebabbesök så går vi nästan oavbrutet i åtminstone fem-sex timmar. Komiskt nog stöter vi på några av mina indiska kollegor på t-banestationen i Gamla Stan.
Vi är tillbaka på hotellet strax efter fyra och är både trötta i huvud och fötter och tyvärr ganska oinspirerade att ta oss till ännu en kväll på Münchenbryggeriet. Sambon har i alla fall med sig ett delikat rödvin som ger oss lite ny energi och vi ger oss ut igen utan att stressa nämnvärt. Synthmunderingen lämnar vi hemma den här gången på grund av skoskav och framförallt totalt ointresse. Vi tar oss till Slussen och slinker in på en mysig kinesisk restaurang (Ming Palace) där sambon äter en mycket delikat anka ala Ming Palace medan jag njuter av mixade nudlar. Lånt senare börjar vi gå mot Münchenbryggeriet. Ganska kort efter vi anlänt börjar praktiskt nog Portion Control spela, vilket det dock tar en stund att begripa. De har teknikstrul de också, deras bakgrundsvideo vill inte starta allas först och efter ett tag ser man XP-bakgrunden med gräset och himlen vilket de först inte märker. För att tjata lite till om ljudet så blir det ännu mer uppenbart hur dåligt det är. Portion Control själva röjer dock på riktigt bra och det är kul att höra "Brainscaper Death Dive" och "Chew you to bits" live (om än med taffligt ljud).
Här hade allt kunnat vända till det bättre, men istället tar allting ett rejält fall åt fel håll när sambon läser spelschemat och ser att Die Form saknas. Härdad som man är av diverse synthtillställningar genom åren inser man genast att det som inte fick hända har hänt. Bandet som var hela anledningen till att vi åkte upp kommer alltså inte att spela. Fin födelsedagspresent till mig så här på 34-årsdagen (och det kom heller inte att sluta där heller). Större delen av den resterade kvällen tillbringar vi nere vid merchandisebordet där vi står och flamsar med gamla och nya bekanta och är så bittra och fåniga gamla synthare som man bara kan vara. Vi hade riktigt kul och jag skrattade så att magen vek sig ett par gånger, men det förtar ju inte känslan av en riktig fiaskokväll. Banden som spelar under kvällen bemödar vi oss inte ens att se förrän det är dags för Klinik, eller vad man nu ska kalla det. Det visar sig nämligen att det bara är Dirk Ivens som dykt upp av originalmedlemmarna och inget ont om honom, men Dive har jag sett framföra Kliniklåtar förr och med lokalens taffliga ljud och mina ömmande tår i ett par joggingskor gör att jag omgående ställer mig vid sidan och surar. Halvvägs in i konserten tycker jag VÄLDIGT synd om mig själv och beslutar mig för att hämta en öl som tröst. Jag står och muttrar "Glad födelsedag" som ett mantra ett litet tag tills jag blir på lite bättre humör igen. Direkt efter Klinik vinkar vi adjö till våra bekanta och tar ånyo taxi, den här gången för att fötterna smärtar och vi inte orkar vänta. Av någon anledning är resan 60 kr billigare den här gången och chaffisen är riktigt trevlig.
Väl på hotellet svär vi över det mesta som har med Tinitus att göra och kulmen på kvällen kommer när sambon ber mig ställa alarmet på min mobil. Jag rafsar runt i väskan ett antal varv utan att hitta den och när sambon ringer till den hör vi ingenting. Jag har troligen lyckats lägga den på bardisken när jag köpte den sista ölen, eller så lade jag den på golvet på toaletten efter att ha letat läppstift. Hursomhelst är den borta. Det är inte så länge sedan den gled ur min ficka på bussen hem från jobbet och jag fick spärra den och beställa nytt SIM-kort. Nu är det dags igen, fast den här gången helt utan hopp om att få tillbaka den. Efter denna insikt släcker vi lampan i vredesmod och somnar till dunket från hotellbaren.
Nästa dag vaknar jag och försöker nå Tele2:s spärrservice, vilket visar sig fungera sisådär. Jag beslutar mig för att prova igen efter frukost. Väl nere på entreplan och just utklivna ur hissen inser vi att vi har hotellnyckelkortet inlåst på rummet. Vare sig hiss eller frukostentrén kommer att fungera utan kortet så det är bara att gå till receptionsdisken och idiotförklara sig själv.
Efter frukost och efter att ha spärrat kortet är det dags att äntligen bege sig hemåt. På t-banestationen börjar sambon leta efter sina nycklar och ett tag tror vi nästan att även de gått till de sällare jaktmarkerna där allt annat finns, men de ligger som tur är i en av väskorna. Trötta och med rejäl hemlängtan kliver vi på tåget som faktiskt är i tid om man räknar bort den redan aviserade förseningen på en timme. Men lyckan visar sig vara kortvarig, fem minuter senare kommer en danska och vill ha våra platser. Tåget visar sig vara helt dubbelbokat! Tur i oturen så hann vi sätta oss först + att danskan var smart och rusade efter hjälp direkt så för vår del så löste det sig ändå, men SJ-personalen fick verkligen svettas.
Ett antal timmar senare är det äntligen dags att sätta sig på bussen hem och få träffa katterna igen. Fördelen med att ha haft mamma och pappa som kattvakt är att huset skiner och det finns rester i kylen som vi kan livnära oss på.
Summa summarum så var vädret fantastiskt, maten underbar och sällskapet på topp (så klart). Det var även trevligt att traska omkring lite i Stockholm tillsammans med sambon. Men själva festivalen var verkligen inte alls bra och när jag tänker på hur mycket den har kostat oss både i tid och framförallt pengar så får jag en stor klump i magen. Jag har fortfarande inte loggat in på mitt bankkonto, jag vill helt enkelt inte veta.
Det var garanterat sista synthfestivalen jag befann mig på, härmed pensionerar jag mig för gott.
Tack och adjö.
