Musikalen Sällskapsresan

Jag vet egentligen inte hur många gånger jag sett filmen Sällskapsresan av Lasse Åberg men det är MÅNGA. Det började på halvsuddig TV där man knappt såg vad som hände och har med åren övergått till DVD-version med klar skärpa och nya aha-upplevelser. Som barn av 80-talet var det den och Göta Kanal som fick mitt hjärta att klappa lite extra, det var svensk igenkänningshumor som inte ville vara seriös och grå. Vi talar om tider då man som barn väntade på den animerade solen i nyhetssändningarna, allt med lite glättig yta var som en ren vitamininjektion.

Hursomhelst, man kan säga att jag kan filmen utan och innan och ett varv till på det så att gå och se en musikal baserad på filmen kändes lite vanskligt samtidigt som det kändes som ett absolut måste.

Vi passade även på att boka VIP-biljetter för att verkligen suga ut det gottaste. Så var det värt pengarna?

Svaret är ett rungade JA! Alla dagar i veckan! Bara känslan när man glider in på Nöjesteatern och möter en trevlig tjej som är vår guide för dagen och som ser till att våra jackor hamnar på en egen plats så att vi ska slippa köa efteråt och sedan ger oss varsitt glas champagne + våra "godispåsar" (strandmössa, program, souvenir, t-shirt) - det känns glassigt. :)

Efter ett tag kom själve Julius (ägaren av Nöjesteatern) ut och presenterade sig och därefter fick vi gå in backstage och träffa två personer ur ensemblen, Simon Laufer som bland annat spelar Affe och Sara Axelsson som spelar Carmencita + mycket mer. De berättade lite om livet som musikalartist och hur de förberett sig för den här föreställningen och Simon lovar att vinka speciellt till oss från scenen senare (vilket han också gör!).

Därefter fick vi en rundtur bakom scenen med scenchefen Peter Krona och det var riktigt häftigt att få se all rekvisita och alla olika scenografier som trängs på mycket begränsat utrymme. Vi fick även stå på själva scenen och vi fick också en trevlig pratstund med Sven Melander som bjöd på sig själv och skojade med både Stefan och mamma som passade på att tala om att hon hållit på honom i "Hela Kändis-Sverige bakar". Därefter fick vi ta plats i salongen först av alla, förutom jag som fick äran att dra för draperierna (genom att trycka på en knapp). Dessutom fick vi gratis förfriskningar i pausen. :)

Musikalen börjar med att Anders "Ankan" Johansson kommer ut med sin dragvagn och sjunger en lite melankolisk sång om sin födelsedag och redan där är jag såld. Ankans Stig-Helmer är en lite mer bortkommen och rädd variant som väcker moderskänslor på ett helt annat sätt och jag tycker han har gjort rollen till sin på det sättet, det hade varit helt fel om han imiterat Lasse Åbergs mer nördiga Stig-Helmer som egentligen inte är särskilt rädd (förutom flygrädsla då) - han är mest socialt tafatt.

Stig-Helmer Olsson (Bild från musikalens hemsida)

Resten av ensemblen är också riktigt duktiga och gör sina roller på bästa sätt. Hans-Erik Dyvik Husby lyckas göra Ole Bramserud ännu lite mer tekniknördig och är mycket rolig.

Ole Bramserud (Bild från musikalens hemsida)

Systrarna Majsan och Sivan som spelas av Frida Berg och Nina Pressing är sångfåglarna i musikalen men de är också mycket roliga och jag gillar att de anpassat rollerna lite mer till moderna snitt där t ex Majsan sjunger glatt om att exmannen "Han kan få sitta där i soffan och glo" och inte minst Sivans härliga sångnummer där hon efter att ha staplat omkring i alldeles för tajta brallor bestämmer sig för att lämna all skönhetstortyr bakom sig och kommer ut i en Onesie.

Stig-Helmer och Majsan (Bild från musikalens hemsida)

Sivan (Bild från musikalens hemsida)

Storyn i sig följer filmen väl och många repliker är direkt tagna från filmen, men på lite eget sätt ändå och de ombearbetningar som gjorts passar in fint med tanke på att det är en scenversion. Extra eloge till juicescenen som nog är en av de mest kända i filmen och som man vågar skoja med här. :)

Juice! (Bild från musikalens hemsida)

Paret Storch  (Daniel Träff och Kristina Hahne) är såklart också med, liksom reseledaren Lasse (Cornelius Löfmark) och de gör sina karaktärer med bravur. Det samma gäller naturligtvis även direktören Gösta (Fredrik Dolk) och hans "kumpan" läkaren Levander (Olof Ramel).

Suntrip! (Bild från musikalens hemsida)

Sist men inte minst (vare sig det gäller storlek, ålder eller karaktär) har vi då Berra och Robban (Sven Melander och Stefan Ljungqvist), partyprissarna som letar efter Pepes Bodega. De har av naturliga skäl fått lite mer utrymme och det är jubel varje gång de dyker upp. Svens citat är ju vid det här laget nästan odödliga och 80-talets alkoholromantik sitter lite i den svenska folksjälen. :)

"Jag var nykter i morse men nu börjar det ordna upp sig"

De är även ute i publiken och letar vägbeskrivningar och när Robban försöker få ur mamma på någon slags spanska vartåt norr är summerar han det hela med "Äsch de är ju banjospelare hela bunten".

Robban, Berra och Lasse (Bild från musikalens hemsida)

Musiken då? Jo, jag tycker Bengt Palmers och Jakob Skarin har fått till den bra, och en hel del av sångerna är riktigt roliga, men jag hade önskat att jag kunde lyssnat ännu mer på dem efteråt, ibland är det ju lite svårt att höra hela texten när man är mitt uppe i det.

I det hela taget finns det inget att klaga på, naturligtvis bör man ha sett filmen innan och gärna flera gånger för att riktigt hänga med i allt och man bör ju inte ogilla den heller - såklart! Det är en musikal för oss som är uppväxta med filmen och det är gjort med stort hjärta och kärlek och värme. Jag myser fortfarande. :)

För övrigt såg jag och Stefan om själva filmen dagen efter musikalen - för sisådär femtioelfte gången eller vad det nu är och man hittar alltid något nytt (något mamma påpekade backstage). Den här gången var det Gösta Ekman som spelar städerska i slutet och som vi båda lyckats missa i alla år! Plus att vi tack vare att följa Sydsvenskans direktsändning av röda mattan på premiärkvällen lärde oss att slutsången faktiskt sjungs av Björn Skifs på någon slags hemmagjord portugisiska. Självklart nu när vi hör det, men också något vi inte vetat om tidigare. 

Filmklipp från musikalen:

Anna Blombergs Värld

Jag har gillat Anna Blomberg sedan första gången jag stiftade bekantskap med henne. Det var i Kvarteret Skatans begynnelse, innan Johan Glans och David Batra blivit superstora. Det som fick mig att verkligen haja till var "Kåta Gun", en kärlekskrank och flåsande kvinna i leopardklädsel som stod på balkongen med två nyblandade groggar och som varit ett stående skämt hemma sedan dess.

Anna är typen av komiker som riktigt andas komik i både kropp och röst utan att vara rå, gapig eller dryg, få förunnat och något jag tycker är väldigt kul. Därför var jag inte alls förvånad när hon slog igenom som Svenska Hollywoodfruar i Robins, eller att hon är så duktig på imitationer.

Det är inte lite kändisar för pengarna i den här föreställningen. Lill-Babs, Elisabet Höglund, Jimmie Åkesson, Kåta Gun, Maria Montazami, Annie Lööf. Alla porträtterade på ett smått fantastiskt sätt där perukerna är helt onödiga, det ses och hörs direkt vem som har tagit över på scenen. Hennes Jimmie Åkesson är briljant, och när han hamnar i klinch med Kåta Gun och upptäcker mimkonsten är det fantastiskt roligt.

Men det finns även andra karaktärer som den stressade och neurotiska kvinnan Birgitta som våndas över tomtens existens och den 98-åriga överklassdamen Elsa-Britta och hennes hemtjänstfavorit Karl (en svart man vid namn Lester). Birgitta är en karaktär som är lite av Annas signum, hon har förmågan att framställa blyga, menlösa och lite smått patetiska kvinnor på ett väldigt roligt sätt utan att vara det minsta hånfull. Man känner värme för dem och de känns verkliga.

Det är 90 minuters full fart mellan karaktärerna med piano-ackompanjemang och det är ändå Jimmie som stjäl mycket av showen, men det som verkligen imponerar är Annas sätt att växla mellan karaktärerna. På slutet framför hon en sång där alla karaktärer är med och det är imponerande att se hur mimik och kroppsspråk ändras.

Kort sagt, en rolig och imponerande värld!

---

Första Kvarteret Skatan-klippet med nyblandade groggar finns inte på YouTube vad jag kan se, men här är från liven:

Kåta Gun:

Jimmie Åkesson:

Lill-Babs:

The Hep Stars 50th anniversary

Jag är en musikälskare. Det innebär kort och gott att jag finner stor glädje i musik/musikalitet, inget mer. Det finns inga regler, inga begränsningar på vad jag ska lyssna på eller njuta av. Naturligtvis finns det alltid relativt tydliga mönster i min så kallade musiksmak, men även de rör på sig hela tiden.

Tyvärr finns det ofta förutfattade meningar om just musikintresse. Till exempel att vi skulle vara styrda av specifika genrer eller varför inte hela årtionden? Ett bra sätt att få mig att tappa lusten att diskutera vidare är att tala om musik som enbart en trend och att förkasta allt som kommit tidigare än 20-nånting. Det gäller naturligtvis även det motsatta hållet ("efter 1960/70/80 etc dog musiken"). Likaledes är jag oerhört trött på att det är för vissa är fullkomligt främmande att jag skulle kunna tycka om något som skapades innan min födsel, vilket dessutom alltid får mig att fundera hur klassisk musik då skulle kunna överleva? Det är ju det som är hela charmen med musiken, den slutar aldrig att påverka och den dör aldrig. Det är en levande organism som vrider och vänder på sig och återtar gamla toner samtidigt som nya föds - i oändligheten. Det finns alltid nya saker att upptäcka oavsett om man ser bakåt eller framåt.

Bra musik är bra musik är bra musik. Och även musik som kanske inte får just mig att sväva på små rosa moln kan fortfarande skänka mig glädje om jag upplever att det kommer från hjärtat.

Så vad har detta evighetsintro med stackars Hep Stars att göra? Allt och inget skulle jag säga. I mångas ögon är det antagligen förvånande att jag (och Stefan som är minst lika mycket musikälskare som jag) går på den typen av konsert. De ser det nog mest som ett tillfälle att blidka mina föräldrar (som ju är i "rätt" ålder till skillnad från oss). Ungefär som att vi skulle ta en för laget och följa med dem för att vara "snälla". Sicket trams. Bra musik är bra musik är bra musik och därmed basta!

Nåväl, nog om det. Vi var alltså på Hep Stars 50-årsjubileum i Hässleholm Kulturhus (52 år för att vara exakt, de firar länge). Det var i princip fullt på Kulturhuset i Hässleholm och majoriteten där var garanterat med då det begav sig, inte bara åldersmässigt då utan även musikmässigt. Vi talar äkta fans och bara det är en ynnest att få vara med om.

Hep Stars idag består egentligen bara av en ordinarie, även om han skämtsamt kallar sig vikarie eftersom det var så han började. Jag talar såklart om sångaren och 60-talsikonen Svenne Hedlund som genom kvällen berättar en uppsjö trevliga anekdoter om hur allt startade och hur det var under deras storhetstid. Några av de andra i bandet sufflerar lite då och då och alla har en fast plats i bandet idag. Extra kul (i synnerhet med tanke på vad jag skrivit i början) är att trummisen faktiskt är storebror till Lili och Susie.

De bjuder på en rejäl samling låtar, i början även en hel del från topplistorna, som Elvis och Cliff Richard och det är i den andra akten de kommer mer in på de egna och mest kända låtarna. Det är ett charmigt upplägg och de känns avslappnade och även märkbart rörda emellanåt. Om jag får säga en sak om publiken så är den en av de vettigare jag mött på mycket länge (bortsett från Nick Cave och Neubauten, men deras fans är en kultrörelse i sig så det är inte jämförbart).  De flesta sjunger med och ler stort och minns och när Svenne och basisten Joffe vill ha publikens hjälp att sjunga den försmådda fruns stämma i den gamla Pat Boone-dängan "Speedy Gonzales" får de hjälp med besked! Publiken klämmer i med "Lalalaaaaa lalalalalalalalaaaaa"-partiet på ett sätt som får dem - och mig - att tappa hakan. Det är alltid något magiskt med ett publikhav som sjunger rent och klart, det ger gåshud och jag tror verkligen att bandet menade sina lovord. Även på slutet bjuds publiken in till stående allsång, nu gäller det "I natt jag drömde" och även det är något riktigt extra. Riktigt häftigt och en eloge till publiken!

Svenne själv har också hållit sin röst i skick och det är onekligen svårt att tänka sig att han är 70 år.

Summerat är det en riktigt trevlig kväll i musiken och nostalgins tecken och även om jag nu själv är för ung att kunna vara nostalgisk uppskattar jag att få en liten inblick i hur det var, oavsett om det gäller hur Benny Andersson komponerat deras största hits på hotellpianon och kyrkorglar på ingen tid alls, eller om deras filmfiasko i Afrika.

Tack för musiken grabbar/gubbar!

Klädbyte i akt 2 - Älskar't! :-)

Lament - Einstürzende Neubauten

En härlig höstdag med brittsommarvärme är det onekligen idealiskt att ta tåget till Köpenhamn och vi fick oss en helkväll med en underbar konsert och trevliga barbesök som vanligt.

Det är tredje eller fjärde gången vi ser Einstürzende Neubauten live (beroende på hur man räknar) och som alltid är det en känslomässig upplevelse som man inte vill ska ta slut.

Senaste skivan Lament är ett projekt som startade med att flamländska staden Diksmuide 2014  bjöd in Neubauten att göra något då det var 100 år sedan första världskriget bröt ut. Resultatet blev skivan + spelningar och Neubauten själva kallar det en komposition snarare än en konsert och det är en passande beskrivning.  I en intervju säger Blixa också att de absolut inte ville knyta ihop kriget med deras mer aggressiva tongångar, utan de ville skapa något vackert och icke-nationalistiskt.

Konserten startar med "Kriegsmachenerie" där Blixa håller upp skyltar med texter för publiken att läsa medan övriga medlemmar går loss på olika typiska Neubauten-oljud.

Kriegsmachenerie

Den följs av "Hymnen" som är en slags variant av" God Save the Queen" och där den lokala stråkkvartetten får visa upp sina talanger.

I "The Willy - Nicky telegrams" föreställer basisten Alexander Hacke ryske tsaren Nicholas, medan Blixa är den tyske Kejsar Wilhelm och duetten är baserad på deras formella brevkonversation.

I "Der 1. Weltkrieg (Percussion Version)" slår Hacke, Unruh och Rudolf Moser på de typiska Neubauten-plaströren i olika takter medan Blixa ropar ut årtal + de länder som går in i kriget (och lämnar det). Varje land har sin speciella rytm och ljud och det är väldigt mäktigt.

Der 1. Weltkrieg (Percussion Version)

Två av sångerna på "Lament" är för örvigt covers på sånger som skrevs av Harlem Hellfighters, ett amerikanskt förband som stred med fransmännen under kriget (de fick inte strida under amerikansk ledning pg av sin hudfärg...).

Förutom att gå igenom hela Lament bjöd de även på "Armenia", "Let's do it a DaDa" och "Ich Gehe Jetzt" som passar in finfint och blir kulmen av alla känslor och förhoppningsvis även flirtar lite med de som av någon konstig anledning nu missat att det inte är en Greatest Hits-turné (vilket borde varit uppenbart).

Det är en stark känslomässig upplevelse från start till mål - och mycket välgjort. Åter igen kommer jag på mig själv att sitta med tårar i ögonen på Koncerhuset, tidigare i år var det Blixas vän Nick Cave som fick mig att hulka loss. Fast den här kvällen är det mer diskreta snyftningar.

Min första tanke när vi lämnar Koncerthuset till fots är att jag vill hem och lyssna igenom albumet igen, och det säger en hel del.

 

 

Kryck-musik!

Steppskor

Sag mir wo die Blumen sind

Let's do it a Dada!

Ich gehe jetzt

Set list:
Kriegsmaschinerie
Hymnen
The Willy - Nicky Telegrams
In De Loopgraaf
Der 1. Weltkrieg (Percussion Version)
Achterland
Armenia
On Patrol in No Man's Land
Lament: 1. Lament
Lament: 2. Abwärstsspirale
Lament: 3. Pater Peccavi
How Did I Die?

Encore:
Sag mir, wo die Blumen sind
Let's Do It a Dada
All of No Man's Land Is Ours

Encore 2:
Ich gehe jetzt