Låt mig börja med att säga att jag tycker DM:s nya skiva är skräp. Jag har lyssnat på den en gång samma dag som jag köpte den och efter det har jag inte känt behovet av att spela den igen.
Nitzer Ebb är inget jag heller lyssnar på längre om man inte räknar in fyllespelningar av "So Bright, So Strong"-albumet. Jag skulle med andra ord inte få för mig att köpa deras senaste skiva.
Med det i bagaget så var jag sanningen att säga inte supertaggad att ta mig ner till Malmö i måndags, men hade väl ändå förhoppningen om att det skulle vända. Det gjorde det aldrig, utan jag stod mest och var bitter som en grapefrukt och räknade efter i huvudet vad vi hade kunnat göra för samma summa pengar som vi lagt ut.
Så om du älskar DM och/eller Nitzer besinningslöst och inte kan tåla att någon ger dem kritik så ska du nog sluta läsa här för att slippa bli arg. :)
En sak vill jag klargöra direkt. Jag hatar förband, i synnerhet när spelningen är på en vardag. Förband betyder att allting drar ut på tiden och att scenen måste ställas om och det är extremt sällan förband är bra. Enda förbandet som jag har sett som har varit värt hela biljetten och ännu mer än det är då Fad Gadget var förband till DM i Parken i Köpenhamn 2001. Frank Tovey spöade ärligt talat skiten ur DM den dagen. Då var ändå DM helt OK den kvällen.
Nitzer Ebb började naturligtvis inte på utsatt tid. De har haft hela dagen på sig att förbereda scenen, men icke. Till slut började det i alla fall bröla ur högtalarna och jag brukar inte vara den som gnäller på ljud, men det här var skitkass. Det skorrade och ven och man hörde inga nyanser överhuvudtaget. Dessutom var det inget som helst tryck i ljudet. Jag anade oråd direkt. Bon Harris och hans trummiskollega som jag inte minns namnet på kom ut och man hoppades att lite livetrummor skulle hjälpa upp det hela, men det var inte mycket det gav. Sedan kom Douglas McCarthy utstudsandes i kostym och solglasögon och jag blev full i skratt. Han såg ut som om Peter Wahlbeck och Gordon Ramsay fått ett barn ihop och han skuttade av och an, av och an i låt efter låt och tog bara av sig solglasögonen när han skulle dricka vatten (han såg inget annars). Några berusade danskar i Nitzertröjor skuttade lite emellanåt, men annars var arenan stendöd. Oavsett hur mycket han försökte vara stencool rockstjärna så kändes det bara som någon slags karaoke på Finlandsfärja. Extra tydligt blev det då de "spelade" låtar från Ebbhead som har mycket gitarrer, stråkar och annat. Nej, det kändes som helt fel arena för karaoke-"EBM", de hade gjort sig mycket bättre på en liten klubb.
Efter det var det dags att ställa om scenen (fan vad jag hatar förband) och det gick väl ändå hyfsat snabbt får jag säga. DM brakade igång med en låt från nya skivan (åh hurra...) och de hade en ljusshow som till en början kändes ganska kul, men som man lessnade på förbannat snabbt eftersom den stack i ögonen. De fortsatte med nya låtar och jag stod mest och tittade på hur härjade Martin och Dave såg ut. De betedde sig överhuvudtaget lite "märkligt" i brist på bättre ord, jag kände inte alls att de bjöd på sig själva, utan det var nästan lite Robert Smith-varning. Ibland kändes det dessutom som att det snarare var Mick Jagger och Keith Richards som stod på scenen, och då menar jag verkligen den trötta gubbårgången av dem. Mycket gnugga ryggar och jucka mot trummisen. Naturligtvis snurrade Dave i parti och minut också. Jag väntade nästan på att han skulle snubbla till av yrsel.
Tre låtar från nya skivan senare och det följer de upp med sömnpillret "Walking in my Shoes"... Sällan har jag varit så oengagerad på en konsert som då. Som tur är kom "It's no good" och "A question of time" efter det och det var väl konsertens höjdpunkt för min del och jag fick ett litet embryo till hopp. Men det varade inte länge.
Efter ett tag var det nämligen dags för det numera obligatoriska tråkmomentet på alla DM-konserter: "Martin Gore ylar ballader i en kvart" och inte nog med att det var oengagerande och tråååååkigt, syret tog dessutom slut. Malmö arena verkar inte ha någon ventilation att tala om på bottenplan och några fläktar syntes inte till. Dessutom sprutades det ut mängder av rök hela tiden som bara stod still. Jag började plötsligt kallsvettas och det flimrade för ögonen, huvudet började susa och jag kände igen alla tecken på en akut svimningsattack. Så det blev att försöka pressa sig ut från ståplatsområdet innan olyckan var framme. Redan när jag kommit upp ett par trappsteg i en av sidogångarna där det fanns mer syre kändes det bättre, men jag passade på att gå ut och handla lite dricka + godis för att få upp sockernivån i blodet. Vi stod och tittade i en av gångarna, men blev ivägkörda av en vakt och tvingades gå ner till ståplatsområdet igen (fast i utkanten den här gången), lagom till att se när DM fullkomligt klantade till "Policy of Truth". Här stod vi ett par låtar och var inte särskilt engagerade eller roade. "In your room" envisas de ju alltid numera köra remixen av som jag inte gillar alls. "I feel you"är en skitlåt. "Enjoy the silence" är en klockren favorit, men den lyfte inte alls och den förbannade funkgitarren på slutet hjälpte inte heller. Jag vet inte varför DM envisas att tro att de är värsta rockbandet och att Martin Gore är en suverän gitarrist? "Never let me down again" är en annan favorit, men vid det här laget var jag bara less, less less och jag stod mest och fundrade på att göra ett "DM-konsert"-klyschbingo när publiken började veva på armarna till den som det gjorts alla andra år. Gääääääsp. Det var inte magiskt, det var inte fantastiskt, det var bara klyschigt och tråkigt. Man vet EXAKT vad man får när man går och ser DM, kan det bli tråkigare än så? Någon enda liten gång skulle de väl åtminstone kunna ge en hint av att köra något oväntat?
Sedan var det dags för extranummer och redan innan hade jag sagt åt sambon att jag sett vad jag behövde. När sedan Martin Gore kommer in på scenen och ska sjunga "One Caress" så ger vi upp och går till parkeringen och kör hem. Med tanke på allt kaos som verkat ha varit efter konserten så är jag jäkligt tacksam för det beslutet.
Till sist måste jag därför gnälla på Malmö Arena.
1. Att ta sig dit med bil var en intressant upplevelse. Femtusen rondeller, ont om skyltar, bommar på parkeringen och det faktum att hela området kändes som en enda stor byggplats och gav inget bra första intryck.
2. Vad är det med det här landet och skitnödiga insläpp?! Vi letade länge och väl efter vilken tid de skulle börja insläppet, men det enda som stod var att Nitzer skulle börja 19.30 och att restaurangerna öppnade fem. Vi var på plats efter fem och möttes av två oorganiserade köer. Inga skyltar, ingen info förutom någon vakt som stod och pratade längst fram utan att någon hörde vad han sade. Megafon är tydligen inget man vet vad det är... Eftersom Malmö arena inte direkt används till mycket så förstår jag inte på något sätt varför vi skulle tvingas stå ute och frysa i timmar. De som vill längst fram på ståplats kommer ändå att ta sig längst fram och varför vill man medvetet ha korvstoppningsköer? Jag begriper det inte!
3. För att ta sig till ståplats så gick man i gångar bredvid sittplatserna. Det finns ganska många sådana så i slutet på varje gång stod en person och kollade biljetten och tog den till vår stora förvåning. Ville man gå ut igen så fick man be om att få en av biljetterna i högen. Armband/stämpel någon?!
4. Luften nere på ståplats var som sagt under all kritik, ingen ventilation alls och inga fläktar. Det faktum att man packade in folk så att varenda centimeter på ståplats var full var också intressant. Det brukar finnas fickor längre bak på alla större evenemang, men inte här. Det kändes som de varit lite väl optimistiska med antalet ståplatser (eller så plankade väldigt många över, det kan inte varit särskilt svårt)
5. Hur tänker man när man har ett bom-system på en parkering som ska svälja bilar till stora evenmang? Vi åkte tidigare och slapp köa som tur är, men man insåg ju genast att om varje bil på parkeringen ska köra till bommen, dra sitt kort och vänta så kommer det ta timtal innan alla kunnat köra därifrån...
6. Hitta ut från arenan var inte heller lätt. Överallt stod det bussar och taxibilar och inte en enda jävla skylt som visade vartåt man skulle köra.
Percy: gör om, gör rätt!
