lördag 3 september 2011

Vandringsresa Bad Gastein 3-10 september 2011

För att fira våra tio år tillsammans ville vi göra en kul resa som inte bara gick ut på att slappa och hinka drinkar. Alpresors katalog följde med ett nummer av Må Bra i början av året och vi blev genast intresserade och gjorde slag i saken och bokade in en veckas vandringsresa!

Lördag 3/9
Efter en flygtur från Sturup anlände vi till Salzburg och tog transferbussen till Bad Gastein. Cirka en och en halv timme senare rullade vi in i dalen strax innan fem och förväntansfulla tittade vi storögt på det härliga landskapet. Vi checkade därefter in på hotellet Salzburger Hof och första intrycket var att det onekligen var ett väldigt lyxigt och fint hotell. Vårt rum på nionde våningen var riktigt mysigt och det visade sig att vi blivit uppgraderade trevligt nog, pg av att hotellet inte var fullbelagt.


Vi behövde handla lite vatten, frukt och nötter till vandringen och affären i byn stängde 18 på lördagar så vi gick direkt ut och handlade på oss vad vi behövde och därefter var det dags att besöka restaurangen på hotellet. Vi blev visade till vårt bord som gällde för hela veckan och vår klämkäcke servitör Tomas hälsade oss välkomna och förklarade hur det gick till. På vårt bord stod menyn som bestod av fem rätter varje dag. Salladsbuffé, soppa, huvudrätt, ostbuffé och efterrätt, här behövde man verkligen inte gå hungrig. Efter den delikata middagen tog vi lite gott att dricka i baren och sedan satt vi en stund på balkongen på rummet och sippade på Stråh-rom och bara njöt innan det var dags att sussa.

 
Söndag 4/9
Vi steg upp vid sju och åt av den enorma frukostbuffén, valde kvällens huvudrätt och gjorde oss sedan i ordning för första vandringen. Solen sken vackert och förväntansfulla tog vi oss ner till våning två till samlingssalen där vi skulle ha första mötet. Det var massor av folk därnere och jag såg lite förvirrat omkring mig och konstaterade att nästan alla såg ut att vara pensionärer och en del gick med kryckor på stapplande steg och jag började oroa mig för att jag missat något väsentligt och att jag hade behövt boka någon av de högalpina vandringarna istället. Men vi satte oss i salen i alla fall och fick träffa alla guider från Alpresor + de lokala guiderna och vi fick en genomgång av hur det skulle gå till och att man varje dag kunde välja mellan att gå i röd eller blå grupp, där röd var den svåraste. Därefter gav vi oss ut för att börja vandra och vi började med att gå genom Bad Gastein. Mysig liten stad och enormt backigt och pittoreskt och kameran gick redan varm.


 
Efter ett tag delades vi in i grupper och vi hamnade i röd grupp nr 3 tillsammans med 12 andra. Ett norskt par som bodde på fjället och var riktigt vältränade, ett äldre norskt par som också var riktigt muskulösa och så var det fyra svenska par av varierande ålder och fysik. Vår guide hette Harry och var Österrikare, född och uppvuxen i Bad Gastein. Han lotsade oss längs med dalen och vi gjorde en ganska rejäl stigning på ett ställe där man blev varse om hur tufft det är att gå på högre höjder i ett raskt tempo. Vi traskade i alla fall på och såg massor av den vackra naturen och getter och kor fick vi komma riktigt nära. Vi gick även genom en liten bergstunnel som var väldigt vacker.





Sedan var det dags för lunch på hütten Cafe Gamskar, en delikat gulaschgryta + en öl och en persikosnaps. Därefter vandrade vi tillbaka och såg bland annat ett gammalt vattenverk och ett tjusigt vattenfall.

 
Efter vandringen tog vi sedan en öl på After Walken på baren Silver Bullet.

 
Väl tillbaka på hotellet sedan tog jag mig ett svalkande dopp i poolen innan det var dags att svida om för middagen. Huvudrätten för kvällen var gös och smakade riktigt gott! Sedan tog vi lite i Ritzbaren och tittade på ett annat coverband där sångaren var bisarrt lik Steven Seagal och hans sällskap var en duktig tjej som spelade allehanda blåsinstrument + piano.

Måndag 5/9 - SCHLOSSALM
Dags för första "riktiga" vandringen! Två av de svenska paren i vår ursprungliga grupp hade bytt ner till blå eftersom de tyckte tempot var för högt. Vädret var inte riktigt lika fint som innan och vi visste att det var stor risk för regn så vi hade packat ryggsäcken med överdragskläder och ombyte - men inte skaffat överdrag till ryggsäcken. Man lär sig den hårda vägen. :-D Vi började i alla fall vandringen med att åka lift upp till mittstationen på Schlossalm och därifrån började vi vår vandring upp. Vi tog en paus vid en stängd Hütte där det fanns massor av roliga getter + att vi såg en österrikisk bonde som var ute med sina urtjusiga hästar.




Kort därefter började det regna och även hagla emellanåt och det var bara att gilla läget och plaska framåt i regnet. Min svindyra Haglöfsjacka visade sig vara väl värd sitt pris, men där den tog slut var jag dygnsur. Men det var ändå en kick att vara ute och gå i det vädret och vi var riktigt stolta när vi nådde toppen. Under dagen hade det äldre norska paret lite tufft att hänga med och damen i sällskapet ville gärna gå tillbaka, men Harry peppade henne hela vägen, till och med upp på toppen där jag själv tyckte det var riktigt jobbigt att gå och tvekade en stund om jag verkligen skulle gå med. Riktigt härlig järnlady från Norge! Hon hade mest problem med andningen, något som jag själv märkte mycket väl, jag lät som Darth Vader under hela veckan. Det är inte riktigt klokt vad de höga höjderna gör med luften och andningen, varje stigning var ett eget träningspass i sig!

 
När vi väl nådde Hütten Hofgasteinerhaus sedan där vi skulle äta lunch var jag plaskblöt från rumpan och ner. Vi fick en stor stekpanna på bordet med Gröstl, en slags österrikisk Pyttipanna. Vi drack även en öl till + en valnötssnaps.

Efter vandringen tog vi en öl på After Walk, vi shoppade lite souvenirer och vykort och sedan var det dags för fonduekväll på källarrestaurangen på Salzburger Hof.

 
Lite märkligt upplägg, vi var tvungna att vänta in vårt bordssällskap innan vi kunde börja äta och det var dessutom ett ganska märkligt par i sig. Men det var helt ok. Kvällen avslutade vi återigen i Ritzbaren, ackompanjerade av Steven Seagal. Vi pratade lite med ett av paren som varit med i vår grupp från början och damen i det sällskapet var en riktigt gnällig, sur sak som vi ledsnade på ganska snart. Hon var urtypen av surtant som inte unnar andra något och alltid tycker gräset är grönare på andra sidan. Tråkig inställning och inte någon man vill umgås med längre stunder.


Tisdag 6/9 - GRAUKOGEL
Ny vandringsdag och den här dagen var solen med oss från start. Tyvärr hade det äldre norska paret också bytt grupp till blå så nu var vi bara 8 personer, men en himla skönt gäng! Det ena svenska paret (Lennart och Lena) kom från Västervik och var i femtioårsåldern. Lennart hade fått en riktigt allvarlig skada i jobbet och brutit ryggraden, så han hade titanskruvar i hela ryggen och såg detta som en utmaning. Oerhört imponerande! Dessutom var han hela tiden positiv och skojfrisk och det märktes att han tränat mycket hela sitt liv. Som om det inte var nog med att han hade sin skada så hade han dessutom hjärtflimmer, något han fått leva med i åtminstone tjugo års tid. Det andra paret hette Kenneth och Maria och var i fyrtioårsåldern och var också väldigt aktiva. Det norska paret (han var född 1958, hon var nog i ungefär samma ålder) missade vi dumt nog namnen på, men de var urtrevliga och så ödmjuka. Hon var ute och gick på fjället fem dagar i veckan, så det var ingen direkt utmaning för henne, hon gick med lätta steg oavsett var vi än var. Hon var hela tiden mån om oss allihopa också, en oerhört varm människa. Jag har verkligen fått ny respekt för norrmän.

Vi började tisdagens vandring med att åka öppen stolslift till Graukogel, något jag aldrig gjort tidigare och varit lite nervös över men valt att blunda för. Nu var det dags att se sanningen i vitögat och jag och Stefan satte oss i första liften och fällde ner skyddet och jag satt och höll i min ryggsäck hårt och spänt, men det var en enorm utsikt.



På mittstationen bytte vi till nästa lift och det var ärligt talat lite pirrigt att hoppa av i flykten och hoppa åt sidan så att liften kunde åka förbi. Men det var inga problem, bara lite pirrigt för att vara första gången. Uppe på toppstationen började vi sedan vandra uppåt i solen och det var riktigt ansträngande emellanåt och det gick åt mycket vatten.
 
Vi gick till toppen och fick bland annat se Edelweiss och man kunde skymta Grossglockner emellanåt. Oerhört vackert!



 

 
Därefter gick vi även på knepiga klippor till den kalla alpsjön Palfnersee (2 074 m ö h) där de som ville fick ta sig ett dopp. Solen gassade på och jag var riktigt varm och trött, men det var svårt att gå på de vassa stenarna i vattnet och det gjorde riktigt ont i benen av kylan. Men jag gjorde ett nytt försök efter ett tag efter att ha sett ut en annan väg ut i vattnet och jag tog två simtag i det friska vattnet innan jag kravlade mig upp och värmde mig i solen. Riktigt skönt!
 


 
Därefter började vi gå till Alphütten för dagen. Stefan, norrmännen och Kenneth rusade iväg i ett rasande tempo, medan vi andra gick i en eftertrupp tillsammans med Harry och skojade om de i fronten.


 
Vi passerade blå grupp på vägen där surtanten snabbt påpekade att vi var efter de andra... Suck. Väl framme anslöt vi oss till de snabba och åt sedan Schweinsbraten, dvs fläskkött, potatis + surkål. Köttet var jättegott och jag åt till och med av fettet, vilket är något som sällan händer. Men det riktigt smälte i munnen. Vi tog även en "kottesnaps", tillverkad av de trädkottar vi sett hela dagen. Riktigt god!


 
Därefter var det dags att ta sig till liften igen och vi fick vänta ett litet tag, men det gjorde inte så mycket när man var mätt, belåten och solen strålade så vackert.


 

 
Efter vandringen var det dags för vinprovning av österrikiska viner tillsammans med en vinexpert. Vi var garanterat yngst i salen, men det var trevligt och intressant och vinerna var goda. Vi fick prova tre vita viner, två röda och ett EisWein.

 
Efter det var det dags för ännu en delikat middag, där huvudrätten var hjortfilé som fullkomligt smälte i munnen.

 
Vi avslutade kvällen med att sitta på balkongen och dricka vin.


Onsdag 7/9 - VENEDIG
Tidig start på dagen eftersom det var dags för utflykt till Venedig. 05:55 gick bussen och vi fick små frukostpaket med på resan. Man får inte åka med tung trafik söderut så ganska omedelbart fick vi kliva av bussen och gå på ett tåg och bussen fick köra upp på en tågvagn. Sedan bar färden vidare mon Italien. Vi åkte genom mängder av bergstunnlar, en intressant upplevelse. När vi kom in i Italien så började vinodlingarna dyka upp längs med vägen. Resan tog fem timmar enkel resa så det var ganska segt emellanåt att sitta still på en buss.

 
Väl framme i Venedig tog vi en båt in till stadskärnan och direkt efter åkte vi gondol. Venedig är vackert, men en enorm turistfälla och gondolfärden kändes lite fånig eftersom man åkte på pärlband genom kanalerna. Men nu har man i alla fall gjort det!
 
 
Det var enormt hett också, över trettio grader. Vi marscherade ganska raskt genom Markusplatsen och de absurda mängder av turister som var där och därefter letade vi upp Rialtobron och korsade den eftersom vi hört att trycket släpper lite på den sidan. Det stämde bra, där var det betydligt trevligare och vi slank in på en restaurang och åt en mycket god pizza och drack en öl och en cappuccino. Därefter ägnade vi en lång stund åt att hitta tillbaka till återsamlingsplatsen och stackars Stefan gick i svarta jeans och skjorta och höll på att gå under i hettan.





Vi hittade ett ställe som sålde sportkläder till sist där han köpte sig ett par fina byxor som går att dela av till shorts. Själv handlade jag en kylskåpsmagnet med en gondol på till samlingen. Vi var i Venedig kring fyra timmar och det räckte gott och väl. Vackert, men väldigt opersonligt pg av alla turister. Inget jag lär besöka igen.

Efter det väntade fem timmars ytterligare bussresa och vi var tillbaka på Salzburger Hof kvart över tio på kvällen där det vankades italiensk buffé. Maten var otroligt god, men det kändes stressat pg av tiden och det var svårt att riktigt njuta, även om vi gjorde vårt bästa. Därefter var det bara att dyka ner i sängen.

Torsdag 8/9 - NASSFELD
Under natten till torsdagen fick jag riktigt halsont, troligen av bussresan. Jag var nästan övertygad om att jag inte skulle kunna gå med gruppen på torsdagen, men på morgonen var det ändå lite bättre och jag försökte hyra stavar, men de var slut på hotellet och jag kunde få dem först efter nio, vilket ju inte hjälpte mig. Så jag fick vackert ge mig av med förkylning i kroppen och utan stavar.

Vi tog bussen till Sportgastein och gick upp till Bockhartsjöarna och det var riktigt tufft emellanåt, men det var tack och lov ingen gassande sol så jag hängde med hyfsat ändå. När vi gått en stund kom regnet så vi smet in på Bockhartsee Hütte och drack kaffe och värmde oss. Vi satt där en bra stund och väntade ut vädret, sedan gick vi till ena toppen och efter det struntade vi i den nästa toppen till en mindre sjö eftersom det var så dimmigt.



Istället gick vi längs med dammen och kom så småningom tillbaka till Bockhartsee Hütte där lunchen väntade.





Vi fick korv med senap och potatis + surkål och det var åter igen jättegott. Ännu en snaps slank ner, något med en lila blomma på.



 
 
Därefter tog vi bussen tillbaka lite tidigare och det var ganska skönt att få en lite lugnare dag med tanke på förkylningen och Venedigresan som satt i. När vi var tillbaka i Bad Gastein rusade jag först till Apoteket och handlade Neo-Citran mot förkylningen, jag impulshandlade en fin plånbok + en hårsjal och sedan satt vi en lång stund på After Walk på Silver Bullet.
 

 
Därefter var det middag med Österrikisk kulör på kvällen och vår servitör hade lederhosen för kvällen. Massor av god mat än en gång och en Wienerschnitzel till huvudrätt, mums!


 

Efter middagen satte vi oss i Ritzbaren och pimplade öl och njöt av coverbandet som spelade och babblade lite halvoengagerat med en nisse från en av de andra grupperna som tydde sig till oss (vi råkar alltid ut för sådana). Vid elvatiden ramlade det in ett större gäng tjejer som var bra i gasen och glada och ville sjunga allsång så vi hade det riktigt kul och satt där tills baren stängde.

 

Ett glas med Neo-Citran mot förkylningen och sedan sovdags!

Fredag 9/9 - STUBNERKOGEL
Sista vandringsdagen och jag vaknade med lite nervositet i kroppen, jag kände på mig att sista dagen skulle bli tuff och med förkylning i kroppen, lite för många öl kvällen därpå och ett velande om jag skulle köra med stavar eller utan så var vi på väg upp på husberget Stubnerkogel med linbanan till mittenstationen.

 
Därifrån gick vi upp till toppstationen och det var riktigt tuffa höjningar och för första gången under veckan så kände jag av höjden både i öronen och i magen. Jag fick nära på svindel ett par gånger och var ganska rädd och skakig, men jag kämpade på. De andra i gruppen gick på i sitt vanliga tempo och fick vänta in mig, men jag kände ingen stress (och hade inte tänkt gå snabbare heller).



När vi kom upp till toppstationen och pausade där så var jag riktigt vinglig och när vi gick över hängbron hade jag svårt att hålla balansen. Själva bron var inget problem (jag trodde den skulle vara läskigare), men jag var så vinglig att jag inte riktigt gick rakt. :-)
 


 
Sedan fortsatte stigningen och vi passerade bland annat en klippavsats som alla utom jag vågade sig ut på (min svindel var fortfarande påtaglig). Vi kom upp på en topp och då var jag både trött och rädd och när Harry glatt pekar på en topp ännu högre upp och att vi ska gå dit också så valde jag att inte ens tolka det som allvar. :-)



Vägen dit var också den klart svåraste under veckan i mitt tycke i alla fall. På ett ställe var avsatsen så pass smal att man bara kunde ta en fot i taget och det hängde ett rep längs med berget som man kunde hålla sig i. Jag höll krampaktigt i repet och var nära gråten hela tiden, men jag tog mig upp och resten av vägen gick Stefan bakom mig och peppade mig på order av Harry. Jag kände mig ganska liten just då, men jag var samtidigt lite stolt över att jag ändå kom framåt. Jag ville dock inte tänka på hur det skulle bli att gå neråt igen, det kändes omöjligt just då.






 Men efter att ha varit på toppen ett tag och samlat kraft så insåg jag efter ett tag att vi inte gick samma väg tillbaka och jag behövde inte gå på repavsatsen igen tack och lov. Jag hade nytt mod nu och hade det inte varit för att min stortå ömmade så in i vassen så hade jag kunnat gå snabbare. Varje gång man går neråt känns det som att tårna är utanför skorna och jag hade en lite för lång nagel som klämde tån hela veckan och nu var den som allra värst. Vandringen neråt tog jättelång tid och jag började verkligen förstå varför stigningen hade känts så tuff, vi måste gått rejäla höjdmeter på ganska kort tid.






Väl nere vid hütten Zitterauer Alm kände jag mig lite mer lugn och stolt över mig själv som faktiskt klarat av det. Visst kände jag mig lite som ett sänke mot de andra, men de var så snälla och måna om mig att jag inte tror de tyckte jag var SÅ kass. Fördelen med vår grupp var att vi alla tog den tid vi behövde och vi hade få pauser, istället tog man små egna pauser när det behövdes. Jag tyckte det var skönt, det hade inte varit så kul om de andra hade behövt stå och vänta på mig var femte minut. Jag behöver verkligen träna mer på att gå i knepig terräng, jag gick ganska "tungt" emellanåt och det orkar man inte göra länge. Men jag har sju personer som jag ser som mina förebilder och då i synnerhet min norska vän som gick som om hon flöt fram, oerhört häftigt!


Efter lunchen (Brettljause, en stor planka med diverse kallskuret) gick vi till mittstationen och tog linbanan ner igen.
 

 
Vi gick allesammans och tog en fika på caféet i Bad Gastein. Därefter gick jag och Stefan på After Walk och njöt av en kall öl. Sedan var det dags att duscha av sig vandringsdammet och vila lite innan avslutningsmötet då vi samlades och drack ett glas Sekt, pratade om veckan i stort och tittade på bildspel från guidernas kameror. Jag köpte CD-skivan med bilderna + höjdkurvor och annat smått och gott, sedan kramade jag om Harry och han viskade till mig att han egentligen föredrog att gå med finnar, eftersom de var "rakare", men att vår grupp var ett klart undantag från det. Han tyckte att svenskar ofta är inställsamma, men sedan inte ens minns hans namn, medan finnarna är mer reserverade första dagarna, men sedan minns de honom för livet. Jag förstår vad han menar. :-)



Vi åt ännu en god middag där jag åt scampi och pilgrimsmusslor till huvudrätt, så nu vet jag hur de smakar också (gott!). Därefter gick vi en liten kvällspromenad för att svalka oss och så betalade vi av hotellräkningen innan vi gick till rummet och packade och tog en sista mun Stråh-rom innan det var dags att sussa.


 


Lördag 10/9
Snyft, dags för sista frukosten och sedan var det bara att ta väskan och checka ut och kliva på transferbussen till Salzburg och vänta in flyget till Malmö.

Hej då Bad Gastein, hoppas vi ses igen!