På lördagen sedan var det åter igen dags att ta oss till Köpenhamn och vi var väldigt glada över att mötas av vårsol i danska huvudstaden eftersom det regnade bistert i Hässleholm.
Vi var båda utsvultna vid det här laget och hade ingen lust att gå allt för mycket så vi tog varsin burgare på "A Hereford Beefstouw". Till vår glädje var det ofantligt mycket bättre och trevligare än sist vi var där och åt (säkert 5-6 år sedan om inte mer) och burgaren satt som en smäck och vi passade på att sörpla på en Irish Coffee till efterrätt.
Efter det checkade vi in på gamla vännen Star Hotel och satt en stund och softade på rummet innan det var dags att ge sig av mot Norrebro och Norrebro Bryghus där vi bokat bord för middag. Det var fullt med folk längs med vattnet och riktigt mysigt att strosa där.
På Norrebro Bryghus njöt vi av god öl som vanligt och en väldigt smarrig middag på det. Stefan åt en torsk som såg ut att fulkomlig smälta av gaffeln och jag åt en ljuvlig korngrynsrisotto som var både krämig och smakrik. Vi avrundade med Hagtornssorbet och ännu en Irish Coffee.
Vi hade fortfarande lite tid på oss innan dörrarna öppnade på Lygten station, så vi passade även å att besöka Mikeller & Friends på Stefansgade, ett riktigt trevligt ställe med gott om folk och naturligtvis 40 sorters öl på fat som sig bör. Vi testade två sorter innan det var läge att gå vidare.
Väl på Lygten Station var det faktiskt en del folk på plats och det var roligt att se att scenen lever, även om vi alla åldrats en del.
Först ut på scenen var norsk/amerikanska Nolatency, ett band som vi visste noll om, det fanns inte mycket att höra på nätet heller. Tyvärr strulade micken och av någon outgrundlig anledning verkade ingen bry sig mer än jag och Stefan, något som irriterade oss även senare. Efter ett par låtar gjordes i alla fall ett försök att få fram ljud och det gjorde att vi i alla fall kunde höra honom, men det var fortfarande inte bra, det kändes som att det bara var på högra sidan som ljudet kom ut. Lite svårt att bedöma därför, men det vi kunde höra av honom lät bra, och musiken och stilen kan man inte klaga på. :)
Sedan var det så dags för amerikanska Velvet Acid Christ. Roligt att få se live, det hade jag aldrig vågat tro på tiden det begav sig. Tyvärr hade även VAC mickstrul, i synnerhet när sångarens flickvän skulle köra en låt och hennes mick var stendöd. Något som ingen först verkade bry sig om vilket gjorde mig irriterad till tusen och jag signalerade frenetiskt till sångaren att micken var död och till sist insåg de och bröt. Jag fattar inte vad det är för fel på folk i publiken ibland, medan jag försökte ge signaler blev jag nästan omkullvält av en otroligt irriterande liten person som skulle ta kort/filma för förtioelfte gången (han hade alltså varit irriterande från start). Märk väl att Lygten Station är en väldigt liten lokal och den här typen av spelningar har ingen trängsel alls. Det ska inte behövas knuffas, ens om man nu tänkt se hela konserten genom sin mobil... Till sist fick jag nog av personen i fråga och valde att gå därifrån och sponsra VAC genom att köpa tröjor, precis som sångaren bett oss göra. Resten av konserten såg jag en bit bort, vilket gick lika bra det. Själva musikdelen och ljusshowen gick inte att klaga på, det var mickarna som strulade.
Bortsett från ljudstrul och irriterande minimänniska var det en kul kväll och det var kul att få höra den här typen av elektronisk musik igen. Mycket nostalgi!
Som vanligt avslutades natten med Burger King-påse på hotellrummet och det var inte många timmar sömn vi fick innan vi släpade oss på tåget hem. Påminner också om gamla tider när jag tänker efter. :)
