lördag 24 oktober 2015

Anna Blombergs Värld


Jag har gillat Anna Blomberg sedan första gången jag stiftade bekantskap med henne. Det var i Kvarteret Skatans begynnelse, innan Johan Glans och David Batra blivit superstora. Det som fick mig att verkligen haja till var "Kåta Gun", en kärlekskrank och flåsande kvinna i leopardklädsel som stod på balkongen med två nyblandade groggar och som varit ett stående skämt hemma sedan dess.

Anna är typen av komiker som riktigt andas komik i både kropp och röst utan att vara rå, gapig eller dryg, få förunnat och något jag tycker är väldigt kul. Därför var jag inte alls förvånad när hon slog igenom som Svenska Hollywoodfruar i Robins, eller att hon är så duktig på imitationer.

Det är inte lite kändisar för pengarna i den här föreställningen. Lill-Babs, Elisabet Höglund, Jimmie Åkesson, Kåta Gun, Maria Montazami, Annie Lööf. Alla porträtterade på ett smått fantastiskt sätt där perukerna är helt onödiga, det ses och hörs direkt vem som har tagit över på scenen. Hennes Jimmie Åkesson är briljant, och när han hamnar i klinch med Kåta Gun och upptäcker mimkonsten är det fantastiskt roligt.

Men det finns även andra karaktärer som den stressade och neurotiska kvinnan Birgitta som våndas över tomtens existens och den 98-åriga överklassdamen Elsa-Britta och hennes hemtjänstfavorit Karl (en svart man vid namn Lester). Birgitta är en karaktär som är lite av Annas signum, hon har förmågan att framställa blyga, menlösa och lite smått patetiska kvinnor på ett väldigt roligt sätt utan att vara det minsta hånfull. Man känner värme för dem och de känns verkliga.

Det är 90 minuters full fart mellan karaktärerna med piano-ackompanjemang och det är ändå Jimmie som stjäl mycket av showen, men det som verkligen imponerar är Annas sätt att växla mellan karaktärerna. På slutet framför hon en sång där alla karaktärer är med och det är imponerande att se hur mimik och kroppsspråk ändras.

Kort sagt, en rolig och imponerande värld!

---

Första Kvarteret Skatan-klippet med nyblandade groggar finns inte på YouTube vad jag kan se, men här är från liven:

Kåta Gun:


Jimmie Åkesson:

Lill-Babs:

lördag 10 oktober 2015

The Hep Stars 50th anniversary


Jag är en musikälskare. Det innebär kort och gott att jag finner stor glädje i musik/musikalitet, inget mer. Det finns inga regler, inga begränsningar på vad jag ska lyssna på eller njuta av. Naturligtvis finns det alltid relativt tydliga mönster i min så kallade musiksmak, men även de rör på sig hela tiden.

Tyvärr finns det ofta förutfattade meningar om just musikintresse. Till exempel att vi skulle vara styrda av specifika genrer eller varför inte hela årtionden? Ett bra sätt att få mig att tappa lusten att diskutera vidare är att tala om musik som enbart en trend och att förkasta allt som kommit tidigare än 20-nånting. Det gäller naturligtvis även det motsatta hållet ("efter 1960/70/80 etc dog musiken"). Likaledes är jag oerhört trött på att det är för vissa är fullkomligt främmande att jag skulle kunna tycka om något som skapades innan min födsel, vilket dessutom alltid får mig att fundera hur klassisk musik då skulle kunna överleva? Det är ju det som är hela charmen med musiken, den slutar aldrig att påverka och den dör aldrig. Det är en levande organism som vrider och vänder på sig och återtar gamla toner samtidigt som nya föds - i oändligheten. Det finns alltid nya saker att upptäcka oavsett om man ser bakåt eller framåt.

Bra musik är bra musik är bra musik. Och även musik som kanske inte får just mig att sväva på små rosa moln kan fortfarande skänka mig glädje om jag upplever att det kommer från hjärtat.

Så vad har detta evighetsintro med stackars Hep Stars att göra? Allt och inget skulle jag säga. I mångas ögon är det antagligen förvånande att jag (och Stefan som är minst lika mycket musikälskare som jag) går på den typen av konsert. De ser det nog mest som ett tillfälle att blidka mina föräldrar (som ju är i "rätt" ålder till skillnad från oss). Ungefär som att vi skulle ta en för laget och följa med dem för att vara "snälla". Sicket trams. Bra musik är bra musik är bra musik och därmed basta!

Nåväl, nog om det. Vi var alltså på Hep Stars 50-årsjubileum i Hässleholm Kulturhus (52 år för att vara exakt, de firar länge). Det var i princip fullt på Kulturhuset i Hässleholm och majoriteten där var garanterat med då det begav sig, inte bara åldersmässigt då utan även musikmässigt. Vi talar äkta fans och bara det är en ynnest att få vara med om.

Hep Stars idag består egentligen bara av en ordinarie, även om han skämtsamt kallar sig vikarie eftersom det var så han började. Jag talar såklart om sångaren och 60-talsikonen Svenne Hedlund som genom kvällen berättar en uppsjö trevliga anekdoter om hur allt startade och hur det var under deras storhetstid. Några av de andra i bandet sufflerar lite då och då och alla har en fast plats i bandet idag. Extra kul (i synnerhet med tanke på vad jag skrivit i början) är att trummisen faktiskt är storebror till Lili och Susie.

De bjuder på en rejäl samling låtar, i början även en hel del från topplistorna, som Elvis och Cliff Richard och det är i den andra akten de kommer mer in på de egna och mest kända låtarna. Det är ett charmigt upplägg och de känns avslappnade och även märkbart rörda emellanåt. Om jag får säga en sak om publiken så är den en av de vettigare jag mött på mycket länge (bortsett från Nick Cave och Neubauten, men deras fans är en kultrörelse i sig så det är inte jämförbart).  De flesta sjunger med och ler stort och minns och när Svenne och basisten Joffe vill ha publikens hjälp att sjunga den försmådda fruns stämma i den gamla Pat Boone-dängan "Speedy Gonzales" får de hjälp med besked! Publiken klämmer i med "Lalalaaaaa lalalalalalalalaaaaa"-partiet på ett sätt som får dem - och mig - att tappa hakan. Det är alltid något magiskt med ett publikhav som sjunger rent och klart, det ger gåshud och jag tror verkligen att bandet menade sina lovord. Även på slutet bjuds publiken in till stående allsång, nu gäller det "I natt jag drömde" och även det är något riktigt extra. Riktigt häftigt och en eloge till publiken!

Svenne själv har också hållit sin röst i skick och det är onekligen svårt att tänka sig att han är 70 år.

Summerat är det en riktigt trevlig kväll i musiken och nostalgins tecken och även om jag nu själv är för ung att kunna vara nostalgisk uppskattar jag att få en liten inblick i hur det var, oavsett om det gäller hur Benny Andersson komponerat deras största hits på hotellpianon och kyrkorglar på ingen tid alls, eller om deras filmfiasko i Afrika.

Tack för musiken grabbar/gubbar!






Klädbyte i akt 2 - Älskar't! :-)