onsdag 29 december 2010

Narnia - Kung Caspian och skeppet Gryningen

 
Som den fantasynörd jag är så är jag förstås förtjust i de två tidigare Narniafilmerna och jag tycker man har lyckats förmedla berättelserna bra. Nu när tredje delen är här så fortsätter man i samma goda form och vi hade även turen att se den i 3D, vilket inte var dumt alls.

Nytt för denna delen är att Lucy och Edmunds lillgamle, buttre kusin Eustace följer med till Narnia och den karaktären är verkligen en frisk fläkt på många sätt och vis. Jag tycker även väldigt mycket om att filmen kör på i ett högt tempo från ruta ett. Animeringarna är mycket vackra och jag tror det är en av de snyggaste drakar jag sett på duken!

Det enda jag kan gnälla lite på är att Eddie Izzard inte återvänder som röst till Reepicheep, istället är det Simon Pegg som gör den. Visserligen ingen dålig ersättare alls, men Izzard är alltid Izzard och Reepicheep har en ganska stor roll i filmen.

Ibland får jag lite kväljningar av CS Lewis religionsflirtar, men jag tycker filmerna döljer det ganska bra faktiskt.

Tre drakar och en mus med svärd ger jag till filmen!

torsdag 2 december 2010

Spamalot Nöjesteatern Malmö

 
Naturligtvis lyckades vi boka in dagen då snökaoset kulminerade i Skåne att se musikalen Spamalot på Nöjesteatern i Malmö. Det var med viss oro jag klev på mitt tåg och väntade på att jag, sambon och mamma skulle sammanstråla via TRE olika kollektivalternativ. Men till vår förvåning kom vi klockrent i tid till Malmö, trots snökaos. Vi gick och åt god mat och drack vin eftersom vi var i god tid, mycket trevligt.

Själva Spamalot-musikalen var helt toppen! Jag har inget att klaga på alls, det var roligt, proffsigt och charmigt och vi satt längst fram och skrattade så tårarna rann emellanåt. Gillar man Monty Python och/eller Hipp Hipp och Johan Glans så ska man försöka se dem om man har möjlighet, jag tyckte tiden bara rusade iväg. Johan Wester var toppen i rollen som Arthur, Kim Sulocki var helt outstanding som hästen/tjänaren Patsy och Anki Albertsson var underbar i rollen som Lady of the Lake. Adde Malmberg fick ta alla Cleese-roller och det passade förstås honom perfekt, precis som att Johan Glans fick spela mesen Sir Robin. :-) Robert Rydberg (Sir Galahad) och Mattias Linderoth var också riktigt duktiga och roliga.

 
Hemresan sedan var inte lika smidig. Tågkaoset hade kulminerat när vi kom till stationen och ett tåg skulle precis gå åt vårt håll och enligt skärmen var det en minut kvar, men snöpligt nog åkte det mitt framför nosen på oss. Så vi fick vänta i kylan på nästa tåg och det var inte så skönt att stå och frysa. Vi gick fram och tillbaka till musikalen så vi hade redan varit ute en hel del och frusit. Till sist kom i alla fall tåget och vi kunde stiga på, men tyvärr gällde inte det tågföraren som inte var på plats. Hon kom först efter en timme(!) och då var vi riktigt trötta och stela. Efter låååång väntan kom vi i alla fall fram och skulle ha taxi hem, men det var en timmes väntan där och vid det här laget frös vi MASSOR. Men vi hade enorm tur, eftersom när vi satte oss och väntade på taxin så kom en annan taxi som var ledig (ett annat bolag) och vi tog den direkt och kom hem till 02.00 ungefär efter en vansinnesfärd på snöiga vägar.

Dagen efter var det tänkt att mamma skulle åka hem, men efter två timmars snökaoshysteri på stationen gav vi upp. Tågen var inställda, ersättningsbussarna lyste med sin frånvaro och den som faktiskt dök upp till sist var så full att det hade behövts tre till innan mamma hade haft en chans att komma med. Första tåget som gick igen var så fullt att över hälften inte kom med, stackars mamma kom på trappsteget, men inte längre. Efter det orkade vi inte stå och frysa längre och åkte hem istället och lagade kycklingwok.
 
Musikalen får fem solgula paraplyer av fem möjliga! Snökaoset och Skånetrafiken får
en hög illaluktande gyttja och en flygande ko i huvudet!

måndag 22 november 2010

Harry Potter och Dödsrelikerna del 1

 
Då var det dags att skriva sista filmkapitlet för Harry Potter. Jag tycker mycket om böckerna och är en av de som gillar att man delat upp bok 7 i två delar. Överlag tycker jag att filmerna har hållit måttet riktigt bra så här långt och senaste filmen är inget undantag. Att skådisarna har åldrats ikapp med filmerna är charmigt att se och blir extremt tydligt om man jämför denna med den första då de är små barn och historien är betydligt mer åt Disneyhållet med Quidditchmatcher, mysfarbrorn Dumbledore och glada Hogsmeadebesök. Skådisarna har förändrats och historien likaså och den som hoppas på att karaktärerna ska svinga ett glas Butterbeer på Three Broomsticks Pub och tävla om huspoäng har inte mycket att hämta här.

Filmen följer boken på ett bra sätt och jag gillar att sjunde delen är så pass mycket "mörkare" än de andra (sett ur ett barnfilmsperspektiv förstås). Tonen läggs direkt i starten då Hermione trollar bort sig ur sina föräldrars liv. Vi får även återse många av de gamla karaktärerna och alla överlever förstås inte till slutet. Harry och hans vänner har vuxit upp och deras värld har blivit en läskig plats. Jag tycker även mycket om J.K. Rowlings sätt att skildra mobbare och översittare, se på en karaktär som Draco Malfoy som var Harrys antagonist som barn, men som ju äldre han blir inte alls håller måttet som riktig "onding", vilket skildras väl i både bok och film. Det hade varit så enkelt att göra honom till en slags superhjälte för de onda.

Den slutgiltiga uppgörelsen kommer i nästa film, och jag var i förväg lite orolig att denna film antingen skulle kännas som en lång transportsträcka eller att man skulle fläska på för mycket och frångå bokens långsamma tempo, men jag tycker man lyckats hålla en bra balans mellan spänning och väntan. Karaktärerna känner hopplöshet i det här läget och det är meningen att man ska känna att de inte direkt kommer någonvart, alltmedan Voldemort och hans anhang blir allt starkare. Jag är glad att man vågar göra en långsam film!

Många hyllar även animeringen av berättelsen om Dödsrelikerna och jag sällar mig definitivt till den skaran. Oerhört vackert och ett smart sätt att få fram berättelsen på.

Jag inser ju förstås att jag är ganska hemmablind eftersom jag älskar böckerna, men för mig är det ett klart värdigt halvt avslut på en charmig serie. Det enda som jag egentligen har att klaga på är att Snape är med så lite och att jag ska behöva vänta ett halvår på att se slutet. :)

torsdag 4 november 2010

Three decades with Einstürzende Neubauten


 
Det finns band som följer en genom livet och som man aldrig verkar kunna ledsna på. De är inte många, men de som håller sig kvar i hjärtat är något alldeles extra att få se live och till de banden hör i mitt tycke sannerligen Einstürzende Neubauten.

Jag har tyvärr bara sett dem en gång tidigare, på "Alles Wieder Offen"-turnen 2008, då också på Vega i Köpenhamn och jag tyckte mycket om den spelningen och rankade den genast som en av de bästa konserter jag varit på. Därför har jag varit vansinnigt förväntansfull att få se dem i år då de firar sitt trettioårsjubileum med att köra två dagar med konserter, filmklipp och videomaterial. Chansen att få höra lite äldre material har jag studsat över länge nu (även om jag älskar deras nya skivor).


AN EVENING WITH EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN 4/11-2010
--------------------------------------------------------------------------------------
Första dagen inleddes med en videofilm speciellt framtagen för trettioårsfirandet och därefter en kortare konsert med Neubautenmaterial som de sällan eller aldrig spelar live. Låtlistan var som följer:

•Ein Leichtes Leises Säuseln
•Armenia
•Seltener Vogel
•Seele Brennt
•Sonnenbarke
•Total Eclipse Of The Sun
•Sand

För min egen del så är jag helt lyrisk över att ha fått höra "Seele Brennt" och "Sand" live, två klara favoriter hos mig. Överhuvudtaget var jag uppriktigt förvånad och glad över låturvalet, det var bättre än jag någonsing kunnat vänta mig. Till allas glädje har jetturbinen hittat till Köpenhamn efter lite strul med att inte kunna ta den med på flyget för att den är för tung(!). Den kom med lastbil istället. :-D
Överhuvudtaget var de på gott humör och skojade med varandra och publiken. Alexander Hacke tipsade om USB-stickorna som säljes efter konserten, varpå Blixa snabbt kontrade med att det ju är bättre att vänta tills nästa dag så att man får båda konserterna. Alexander undrade om man inte kunde byta ut den, varpå Blixa fnös och påpekade att Merchandisefolket kommer att älska det förslaget. :)

"Sand" spelade de för att det blev lite teknikstrul under "Total Eclipse of the Sun" och jag sörjer förstås inte det minsta. De avslutar dag två med "Total Eclipse of the Sun" för att rätta till det.

Efter den inledande konserten så kände jag redan att jag fått valuta för mina pengar och jag kunde knappt förstå att det faktiskt skulle komma ännu mer. Efter lite omställning av scenen vaggade Blixa Bargeld in själv och visade upp sina egna röstfärdigheter och han var både underhållande och skicklig med sina fotpedaler. Att han är en entertainer ut i fingerspetsarna gick inte heller att missa. :-) "Predictable art is questionable..."

Därefter följde ny omställning av scenen och fortsättning på videofilmvisningen som tyvärr gav lite träsmak i slutändan, jag undrar lite om det inte gick lite snett i planeringen där och att filmvisningen borde varit även mellan Neubauten och Blixa? Det kändes som en onödigt lång paus då scenen var klar långt innan videon var klar. Pinnstolarna vi satt på var allt annat än bekväma.

Men till sist kom i alla fall Rudolph Moser och hans kompanjon Christian Meyer i MoserMeyer upp på scenen och döm om vår förvåning då de började spela musik som låter som om Cyberpunken och Industrimusiken fått ett kärleksbarn ihop! Meyer spelade gitarr och flipprade och skruvade som bara den på gitarr + datorer och Moser trummade på frenetiskt och skruvade han också och även om det rent scenmässigt inte såg så spännande ut så var musiken de förmedlade så jäkla fantastisk att jag bara gapade och njöt. Musiken kändes både ny och fräsch och förbannat bra! Deras toner ekade i huvudet långt efter spelningen.


EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN 5/11-2010
----------------------------------------------------------

Dag två inleddes med en annan klar favoritlåt, "The Garden" och jag hamnade i perfekt stämning direkt! Hela spellistan var som följer:

•The Garden
•Befindlichkeit des Landes (Ufo, Rampe, Überleitung)
•Von Wegen
•Die Interimsliebenden
•Nagorny Karabach
•Dead Friends
•Unvollständigkeit
•Installation # 1
•Youme & Meyou
•Lets do it DaDa
•Haus der Lüge (Noise und direkt in nächste Stück)
•Rampe
•Sabrina
•Susej
ENCORE I:
•Headcleaner
•Silence is Sexy
ENCORE II:
•Selbstportrait mit Kater
•Redukt
ENCORE III:
•Total Eclipse of the Sun

Min absoluta favorit "Haus der Lüge" fick mig i sådan konsertextas att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen och jag är verkligen så oerhört nöjd över hela setlisten! "Die Interimsliebenden", "Silence is Sexy" med cigarett och brandsläckare, "Nagorny Karabach", "Redukt" etc etc. Sambon rusade iväg så fort spelningen var klar för att garantera att vi fick hem en USB-sticka efter att jag tjatat hål i huvudet på honom om att jag SKA ha en. Vi missade CD-skivan på spelningen 2008 och har därefter glömt beställa den i efterhand.

Summa summarum var det två helt fantastiska dagar och USB-stickan innehåller allt som spelades båda dagarna så jag kommer att lyssna mig blå på den innan jag ledsnar. Ljudet var mycket bättre än jag trott och även om man bortser från innehållet så är den jättefin att bara titta på. :-) De har ju helt klart en av de snyggaste logos som finns, så är det bara.

Kanske är det som att slå in redan öppna dörrar eller att predika för de redan troende, men Neubauten lyckades i alla fall åter igen frälsa mig och jag ser redan fram emot nästa turné!

lördag 14 augusti 2010

Forever Young Helsingborg

80-talsnostalgi kallar man den här turnerande festivalen. Jag är lite kluven till just det här med nostalgi, jag har aldrig riktigt förstått varför livespelningar ska vara nostalgiska. Således har jag varit VÄLDIGT skeptisk till Forever Young, inte minst eftersom den är betitlad efter en av 80-talets mer överskattade låtar. Missförstå mig rätt här nu, Forever Young är en söt ballad och ger 80-talsnostalgi kårar längs med ryggraden på det där sköna sättet, även om just jag aldrig dansat tryckare till den. Men för mig är den för evigt fast i 80-talet och ska sjungas av en ung pojke från den tiden. Jag kan inte förlika mig med en armé av 40-åringar som skrålar till den i tron att de minsann inte åldrats. Men nog flumfilosoferat om den låten!

Festivalen höll till på Hamntorget i Helsingborg och jag måste säga att det var en ganska intim och trevlig festivalplats. Jag har inte sett någon publiksiffra än, men det var inte direkt trångt trots den lilla ytan och jag tror att det hemska vädret fick många att stanna hemma. Vädrets makter var nämligen inte på skåningarnas sida denna kväll, det regnade i princip konstant och nästan alla besökare hade på sig en gratis regnponcho som arrangörerna servade oss med i entrén.

När vi kom in hade Jakob Hellman precis dragit igång och jag förstår fortfarande inte vad han gjorde där. Som så många andra har påpekat så känns han som en 90-talsartist och hans repertoar är inte direkt av den längre sorten. Jag är inget fan av Jakob Hellman och det blir än mer uppenbart när jag ser honom live. För mig låter alla låtar precis likadant och hans timme känns ärligt talat evighetslång i regnet. SÅ jag kan inte uttala mig om det var bra eller dåligt, för mig hade de lika gärna kunnat haft på Mix Megapol i högtalarna, jag hade lyssnat lika aktivt på det.

Med andra ord var jag både uttråkad och blöt när det var dags för Ultravox. Scenen intas av ett gäng oansenliga medelålders män som tagna från vilken kvarterspub som helst, men det hinner jag knappt uppfatta eftersom de intar scenen med stora leenden på läpparna och brassar på direkt från start. Regnet formligen VRÄKER ner, men vem bryr sig när man ser ett Ultravox med en sådan spelglädje och charm! Jag står och studsar och klappar med trots att vattnet rinner längs med armarna in i kläderna och gör mig ännu blötare. Efter två låtar har jag redan kommit till insikt att mina 530 kr för biljetten var värt varenda krona. Jag är fortfarande förvånad att dessa medelålders män kan göra en sådan underbart tajt spelning. Det som är absolut roligast är att det inte alls känns som en nostalgikonsert, de fullkomligt äger scenen och publiken. Med låtar som Hymn, Vienna, Sleepwalking, The Voice, We came to Dance med mera kan det inte gå fel och den sköna Mr X som i stort sett är helt instrumental ger sådana sköna livevibbar att jag bara njuter.

Efter en sådan spelning är det svårt att trumfa med annat, men Lustans Lakejer brassar igång utan pardon på nästa scen så fort Ultravox tystnat och det är bara att förflytta sig dit. Johan Kinde är en rolig liveartist och han ser ut att ha ganska kul i sin roll som dekadent playboy. Han åmar och kråmar sig och det är helt klart då de är som bäst. Någon låt kör en mer seriös ton och det blir genast lite segt och tråkigt och man märker riktigt att publiken segar till. Men det vänder i princip direkt när Kinde återgår till sin roll. Trevlig spelning hur som helst!

När det är dags för Reeperbahn så drar det ut lite på tiden och det är tillräckligt för att man ska hinna känna efter hur blöt och eländig man känner sig. Reeperbahn är inget band som jag är jätteintresserad av att se live (jag hör inte till de som hyllar Olle Ljungström som en vacker, känslig poet) och tanken på att stå och vänta på Alphaville i en och en halvtimme är inte så lockande, i synnerhet när man vet att de inte kommer vara särskilt bra. Därför tar vi beslutet att lämna tillställningen med humöret i topp och Ultravox ekar i mitt huvud hela vägen hem.

onsdag 28 juli 2010

Inception

Jag har alltid haft svårt för Leonardo Di Caprio. Jag har alltid tyckt att han ser ut som en lite 12-åring och haft svårt att se honom i "vuxna" roller och han var en av många anledningar till att jag tycker Titanic är ett totalt skämt. Men äntligen har grabben åldrats så det syns och han börjar se ut som en trovärdig trettioåring!

Inception är en sådan där film som du troligen antingen tycker är ball eller så tycker du den är urfånig. På pappret kände jag att den tilltalade mig, Jag gillar Christopher Nolans tidigare filmer och jag tyckte konceptet verkade lite kul med drömvärldar som man kan gå in i.

Filmen visade sig vara mycket bättre än väntat, faktiskt lite samma känsla som när jag såg animerade "9", något jag upplever förbenat sällan när jag ser nya filmer idag.

Joseph-Gordon Lewitt spelar sin livs hittills bästa roll, jag tyckte han var stencool filmen igenom. Överhuvudtaget är alla birollsinnehavare riktigt bra och gruppen känns väl sammansatt. Jag ville verkligen alla i gruppen väl, hur ofta händer det i en film idag?!

Så var det lille Leo då. Han är förbannat bra i den här filmen. Faktum är att han kanske alltid är förbannat bra, jag vet inte för jag har inte kunnat titta på honom seriöst innan. :)

Storyn som sådan är också riktigt, riktigt bra. Man behöver vara lite med i handlingen för att hänga med i svängarna, men Nolan tappar aldrig bort sina tittare och trots att man hoppar genom olika drömnivåer hit och dit så har man full koll på handlingen. Lägg till detaljer som inte förklaras fullt ut utan lämnas som övning till tittaren att reda ut efteråt och jag är helt såld. Visst finns det små detaljer som man skulle kunna hacka lite på, men de är så små i det stora hela att åtminstone jag inte störs alls av dem.

Rent visuellt är Inception en våt dröm. Tyngdlöshetsscenerna är vansinnigt välgjorda precis som de radikala miljöändringarna. Dregel!

Summa summarum: jag vill ha fler filmer av den här kalibern! Och nästa gång vill jag även ha en slyngelfri biosalong...

Betyget blir 4 slyngelfria och vackra drömvärldar!

 

måndag 12 juli 2010

Shrek: Forever After 3D

 
Första 3D-biofilmen jag sett och det gav definitivt mersmak. Jisses så ballt det är. :)

Själva filmen var småcharmig och puttrade i på i lagom takt och jag tyckte definitivt den var värd pengarna, om än inte i samma nivå som den första. men den är en rejäl uppryckning från trean som jag tyckte var en besvikelse.

Och som vanligt så är det Donkey och Puss-In-Boots som är största behållningen.
Betyget blir tre feta katter i stövlar.

tisdag 8 juni 2010

Sweden Rock 2010

Dags för ett nytt besök i Norje och den här gången i hela tre dagar!

Torsdag 8/6
Efter att ha tillbringat natten i Ronneby hos mina föräldrar och druckit en och annan öl för mycket på onsdagen gav vi oss iväg till Scandic hotell i Karlshamn där vi skulle bo över festivalen + hämta ut våra biljetter och bussarmband. Eftersom Nazareth spelade redan 13.30 så var det viktigt att vi kom iväg så snabbt det bara gick och hotellet var inga problem att checka in på. Däremot visade det sig att bussen skulle bli dagens samtalsämne. En buss skulle gå 12.08 och skulle ge oss gott om tid att ta oss till festivalen + fixa armband innan Nazareth. Men ingen buss kom och tiden tickade på och det kändes inget bra. Efter ett tag började det komma folk till hållplatsen som skulle med nästa buss som skulle gå 13.08. Ett trevligt par från Göteborg undrade om vi ville dela en taxi, vilket vi tyckte lät bra och vi gick tillbaka till hotellet för att boka, men den tidigaste taxin skulle komma först om en timme, vilket inte hjälpte mycket. Vi gav bussen ett försök till och det kom först en liten minibuss där chauffören hävdade att en större buss skulle komma om 10 minuter. Efter sisådär 25 minuter (och x antal öl) kom mycket riktigt en buss - som körde förbi och chauffören viftade åt oss. Tack för den! Då gav vi upp och gick tillbaka till hotellet och bokade en taxi och satte oss ute och drack öl och väntade. en timme innan denna dök upp och körde oss till festivalen. På busshållplatsen stod fortfarande samma människor och väntade. Vi anlände på området lagom till att höra "Wasn't Nazareth great?!" och höra att de började med Dio-hyllningen. Vid det här laget hade man hunnit dricka både en hel del öl och en hel del whisky och berusningen var ett faktum.

Vi åt någon variant av älgwok (som var ganska tråkig ärligt talat) och första bandet vi såg för dagen blev istället Death Angel, ett band jag i förväg inte visste ett smack om, men som charmade mig totalt. Jag stod vid sidan om och skuttade och dansade som bara den och folk omkring verkade tycka jag var konstig. Sambon röjde längst fram och lyckades på något sätt smälla i revbenen i kravallstaketet, vilket han dock inte upptäckte förrän långt senare då alkoholen börjat sluta bedöva. :) Efter konserten skuttade vi lite åt hur bra de var, sedan försökte vi dricka mer öl, men SRF envisas med att bara sälja Sofiero (och Zeunerts, men det insåg vi inte just då) så efter ett tag gick det inte att få ner mer.

Vi åt en tråkig burgare också, men precis som med woken så triggade den mest magen... Jag besökte den ena äckliga bajamajan efter den andra och förbannade män som inte kan låta bli att pissa ner toalettsitsar.

Vi såg även Slayer lite senare och jag tyckte första halvan var ganska seg förvånande nog. Kanske var det tröttheten och frustrationen som började ta ut sin rätt? Andra halvan var lite bättre, men jag har onekligen svårt för Festival-scenen i allmänhet. Den är stor, tyst(!) och oengagerande. Vi försökte oss på en thaiwokrätt, men den var så hemsk att vi kastade den.

Fler band brydde vi oss inte om och kl 23 var båda så pass trötta och sura att vi bara ville hem och då valde vi att strunta i Mayhem/Aerosmith och ta bussen tillbaka till hotellet istället. Trångt som fan var det och jobbiga danskar ombord och det var ruggigt skönt att komma till hotellet och få krypa ner i sängen.

Fredag 9/6
När jag vaknade på fredagen kändes det inte som att SRF var stället jag ville åka till igen. Luften i rummet var fruktansvärt instängd och jag kände mig toktrött, även efter en stärkande frukost. Sambon hade JÄTTEont i revbenen och kunde knappt ligga ner ens. Men vi valde att ge oss ut till sist och ta bussen till området och till bådas förvåning var vi där lagom till att se Grave Digger, något ingen av oss hade trott varit möjligt dagen innan. Charmig konsert och en sångare som var väldigt lik Tim Robbins. :)

Efter Grave Digger var det ganska direkt efter dags för MSG som också var charmigt och ingen kan säga att Michael Schenker inte kan lira gura. Den trevliga musiken och den friska luften fick oss att vakna till liv igen och efter att ha ätit ännu en tråkig hamburgare (om än något bättre än gårdagens) så började man må ganska bra och vi satte oss i backen vid Dio-scenen och tittade på Praying Mantis (de lockade fram solen ett tag till och med!) och Chicken Shack (underbar bluescover på Johnny Cashs cover på Hurt!) och drack till och med en del öl. Vi upptäckte även att det fanns en toavagn vid Dio-scenen med rinnande vatten och det var ren lyx jämfört med gårdagen.

18.30 var det dags att se Pugh Rogefeldt på den minsta scenen och folk stod överallt och det var ett jäkla tryck. Riktigt bra och kanske det man kommer att minnas bäst. Tyvärr grusades lite av glädjen av två SRF-muppar som gick ut på scenen direkt efter och nästan försökte uppvigla folk. Folk ville ha extranummer, men fick istället två fjantar som istället för att gå av scenen och låta musik ljuda i högtalarna som är brukligt när man vill få folk sluta ropa efter mer, envisades med att tjata om att de minsann skulle dricka whisky med Pugh backstage. Folk började kasta flaskor på dem (plastflaskor tyvärr) och det blev en ganska fånig avslutning. Inte blir man gladare av att läsa i tidningen att de skyllde på Pugh själv. Det var inte han som stod där och viftade åt folket att ropa på extranummer för att driva med dem i nästa stund...

Nåja, efter Pugh gick vi tillbaka till Dio-området ett tag, men det var inget kul där så vi gick runt lite och åt en ny burgare, fast den här gången valde vi Texas Longhorn och det var en trevlig upplevelse. Riktigt god steakhouse-burgare + pommes och man blev proppmätt.

21:45 gick Billy Idol upp på scen och jag tyckte det var riktigt bra, till skillnad från tråkiga media. Han röjde på bra och det är inte Billy Idols fel att SRF-publiken är rätt tråkig av naturen (för mycket gubbe-i-keps-slipper-frugan-ett-par-dagar). Som final rev han av "Rebel Yell" och tröjan på samma gång och damerna i publiken vrålade av glädje. En stund efter pratade jag med två tjejer om just Billy Idol och vi var alla rörande överens om att han gjorde oss glada i alla fall.

Avslutningsvis röjde sambon till Behemoth på Dio-scenen medan jag strosade runt lite i mörkret och gungade till Gary Moore på Festival-scenen som gjorde en trevlig spelning. Jag köpte en STOR cafe latte och bara gick omkring och mös. Jag gick lite till Dio-scenen för att se om jag kunde besöka toavagnen, men där var fullt av folk som tittade på Behemoth. Istället upptäckte jag en gigantisk toalettskylt och den ledde till mängder av toavagnar och jag skrattade åt hur jag kunnat missa detta i nästan två dagar. Sedan mötte jag upp min mörbultna sambo och vi tog ett-bussen tillbaka till hotellet där vi somnade på stört.

Lördag 10/6

Vi vaknade av att solen stack in sina strålar genom rutan och inbillade oss att det kanske var en fin dag på gång. Ha!

Efter frukost tog vi oss ut till området igen och vi var så tidiga att de inte ens hade öppnat. Väl inne köpte vi varsin öl och satte oss i öltältet eftersom det börjat regna och blåsa om vartannat. Vi lyssnade lite på Cathedral och just då kändes det ändå ganska ok. Men regnet kom och gick hela tiden och när Fates Warning började spela var vi mest bara less på vädret, på fåniga människor och på SRF i allmänhet. Vi gick bort till Dioscenen istället och tittade lite på Skyclad, men vädret var verkligen inget vidare. Vi gick åter till Texas Longhorn och åt en ny, smarrig burgare, men det var knappt så vi hann äta klart innan ösregnet kom igen. Ungefär i samma veva rasade Rock-tornet ner och vi insåg att Unisonic skulle dröja. Någonstans här fick vi nog och åkte tillbaka till hotellet, frusna och sega. Vi vilade en stund på hotellet och beslöt oss för att åka hem så fort det gick (= ölen slutat verka).
Summa summarum var det en riktigt trevlig fredag, men frågan är om den uppväger totalpriset för helgen + allt det dåliga. Jag är inte riktigt säker på det. Vädret och tråkgubbe-med-keps-faktorn sabbade en hel del av upplevelsen. Dessutom måste man vara konstant lite på lyset för att överleva så lång tid, vilket förutom att vara ohälsosamt är både dyrt och svårt med tanke på alkoholutbudet.

måndag 5 april 2010

Pragresa 5-8 april

Då har man äntligen fått tummen ur och besökt vackra Prag!

DAG 1
Man har ju alltid lite resfeber när man ska någonstans och jag oroade mig dels över att taxin som skulle ta oss in till Hässleholm inte skulle komma i tid på morgonen, dels är det ju alltid ett lotteri att åka med Öresundstågen. Men både taxin och tåget var faktiskt i tid skönt nog och incheckningen på Kastrup gick smidigt. Flyget gick kl 9 från Kastrup och det tog en dryg timme innan vi landade på Ruzyne Airport och kunde påbörja vårt Pragäventyr.

Bussarna in till centrum hittade vi direkt utan problem och det var ganska kul att skumpa runt på lokalbussen i en halvtimme med väskan på svaj. Det fanns tydliga elektroniska skyltar inne på bussen så det var inga problem att ha koll på var man skulle kliva av. Vi valde att gå av vid Hlavní nádraží, tågstationen mitt i centrum. Vid första åsynen såg stationen uråldrig ut, men det visade sig att det mesta fanns under jord och där såg det ut som vilken modern station som helst. Vi valde dock att gå eftersom vi hade gott om tid innan incheckning och det fanns tydliga skyltar som visade vartåt Václavské námestí (Vaclavplatsen) låg. Det tog mycket riktigt inte lång tid innan vi hittade hotell Rokoko, men eftersom vi var tidiga så valde vi att gå vidare och titta runt. Det var liv och rörelse och gott om påskmarknader överallt så det fanns mycket att titta på. Efter ett tag var det dock lite jobbigt att dra på väskan så vi bestämde oss för en bit mat och vår första tjeckiska öl för resan. Vi slank ner på restaurangen Trilobit och beställde in varsin halvliters Kozel och en bit mat (biffstek med champinjonsås för Stefan, mexikansk sallad för mig) och det hann bli två öl till innan det var dags att checka in på hotellet.

Hotellet var fint och ganska nybyggt och personalen var väldigt hjälpsamma och det var faktiskt första gången jag fått min väska uppburen till rummet. Vi installerade oss i rummet och låste in lite personliga tillhörigheter i den spännande securityboxen som lät som ett TV-spel innan vi gav oss ut igen.

Vi gick runt en stund och tittade på bland annat Gamla stans torg och vi letade även upp varifrån jazzbåten gick som vi bokat in oss på dagen innan i ren impuls. Sedan var dags att dimpa in på nästa ölställe, den här gången på U Dvou Kocek. Här avnjöt vi tre mörka Pilsner Urquell och dragspelsmusik. Därefter fick vi bråttom till båten, lite för bråttom visade det sig eftersom det fortfarande var en timme kvar när vi kom dit. Den timmen passade vi på att spendera på en närliggande pub.

Sedan var det äntligen dags för jazzbåt och lyssna på Jana Koubková Quartet, Det var en riktigt mysig båtfärd med bra musik, vacker utsikt och god mat. Vi åt toast med getost till förrätt + kycklingbröst med underbar potatisgratäng till huvudrätt. Cirka tre timmar var vi ute och jazzade runt med båten, sedan var det dags att strosa hem till hotellet i den vackra Pragnatten.

DAG 2
Vi hade beslutat att besöka Prag Zoo denna dag så efter frukost gav vi oss iväg till närmaste metrostation och tog oss till Nádraží Holešovice där vi letade upp lokalbussen 112 som går till till Zoo. Åter igen var det väldigt enkelt att hitta runt med kollektivtrafiken och bussen gick dessutom var tionde minut. Vi åkte en bra stund uppåt innan vi var framme och kunde betala in. Det är ett mycket trevligt zoo, rejäla ytor, mysigt inrett och det kändes väldigt anpassat efter djuren istället för tvärtom. Vi ägnade större delen av dagen till att gå omkring på det stora, kuperade zoo-området och det var helt klart värt varenda minut. Vi passade även på att äta lite spaghetti Bolognese och ta en öl + köpa vatten. Lite charmigt att en vattenflaska och en öl ligger på samma pris. :-)

Efter Zoobesöket (det tog fem-sex timmar!) tog vi oss tillbaka till hotellet och vilade fötterna en liten stund innan vi gav oss ut igen. Vi ramlade in på uteserveringen på U medvídku utan att riktigt förstå det och där drack vi ett gäng Budweiser. Det faktum att vi satt på en jättelik ölhall blev uppenbar först när jag gick på toaletten som var inomhus och jag blev full i skratt när jag såg hur stor den var invändigt. Uteplatsen var cirka 8 bord...

Efter några öl gick vi vidare och hittade en lite ungdomligare restaurang/pub Cafe-Pub Atmosphere där vi åt varsin kötträtt och drack mer öl inte helt oväntat.

Kvällen avslutade vi sedan med ytterligare öl och tre lömska Jäger på en av Soldat Svejkpubarna och det var allt lite slirigt på slutet innan vi avrundade natten med varsin tjeckisk korv + lök från en av de många korvbodarna.

DAG 3
Efter att ha konstaterat att det nog trots allt inte var så smart att dricka jäger + äta kryddstark korv dagen innan så samlade vi kraft nog till att bege oss ut och besöka andra sidan av Prag och se Pragborgen med mera. Dessvärre grusades våra planer lite av en skylt inne i hissen där det stod att borgen var stängd på grund av statsbesök från Barack Obama och Rysslands president. Attans!

Vi började i alla fall dagen med att gå in på Nationalmuséet och det var sannerligen ingen liten byggnad. Jag har alltid velat besöka ett stort, klassiskt museum och jag fick verkligen min önskan uppfylld. Det var rum efter rum efter rum med hur mycket saker som helst och det var riktigt roligt att se.

Därefter tog vi oss till Pragborgen. Även om vi inte kom in i själva borgen så var det roligt att se den enorma byggnaden och den vackra utsikten. Vi traskade omkring en bra stund på andra sidan med ett stopp på ett spökmuseum och ett stopp på en italiensk restaurang med underbar pasta (Stefan åt tagliatelle med svamp, jag åt en pastasallad med tonfisk). Det gick hela tiden stadigt uppför, tills vi var så högt som man kunde komma och vi var helt slut! Vädret var kanon och båda blev lite solbrända av strapatsen. Vi satt på gräset en stund och vilade innan vi började ta oss ner igen från ett annat håll. Backen nerför var ruskigt brant och man fick hålla koll på sina steg. Hade man ramlat hade man aldrig stannat igen. :-) Utsikten och miljön var dock härlig, riktig vårkänsla!

Väl nere sprang vi på en större Svejkpub och efter våra strapatser på toppen så var vi hungriga igen och beställde in öl + mat. Stefan åt kycklingfilé inlindad i bacon + rostat potatis, jag en fräsch laxsallad. Efter att ha vilat fötterna en stund och släckt törsten så gick vi vidare och tog oss över Karlsbron i vårsolen. Vi gick omkring lite längs med vattnet och sedan traskade vi runt lite överallt och såg oss omkring. Vi passade även på att besöka ett museum med medeltida tortyrredskap, vi vet hur man roar sig. :) Vi slank även in på en hockeypub och drack en Krusovice.

Kvällen avslutade vi till sist på Trilobit och allt vandrande gjorde att vi faktiskt åt en tredje gång för dagen. Stefan åt lamm med spenat och jag åt en gigantisk rätt med kycklingfilé, nötkött och gräddig svampsås + potatisklyftor. Efter denna mastodontmåltid tvingade vi i oss en öl till, sedan sade våra magar stopp och vi avslutade kvällen och sov som stockar med värkande fötter och fulla magar.

DAG 4
Sista dagen i Prag och tiden har gått alldeles för fort, buhu. Åter igen en vacker dag och man riktigt kände att det skulle bli varmt väder. Efter frukosten tog vi oss ut igen för att titta på lite souvenirer och se om vi kunde få iväg de där vykorten som vi inte fått tummen ur att fixa än. Vi handlade lite charmigt småbjäfs, vykort, en katt i glas + en jättefin drake i trä och i sista stund lyckades vi hitta frimärken också. Sedan gick vi tillbaka till hotellet och skrev korten lite snabbt innan det var dags att checka ut.

Eftersom statsbesöket var i full gång och det var avspärrningar och poliser överallt så beslöt vi oss att ta oss ut till flygplatsen i god tid. På vägen ut till flygplatsen såg vi rejäla polisstyrkor utanför hotell Four Roses och hotell Hilton så man kunde ju räkna ut var storpamparna skulle sussa. :) På flygplatsen lyckades vi hitta en brevlåda i sista sekund + checka in elektroniskt så att vi slapp alla köer och när vi väl var igenom säkerhetskontrollen så åt vi den dyraste lunchen under hela vistelsen (flygplatser...). Sedan var det mest väntan + lite taxfree-shopping innan det var dags att kliva på det fullsatta planet och flyga till Kastrup igen.

I Danmark var vädret desto tråkigare och Öresundstågen blev vi inte alls kloka på hur de gick och det orsakade lite frustration bara att åka med fanskapet och trängas med idioter, men vi lyckades i alla fall ta oss till Hässleholm och hitta en svindyr taxi hem till Hästveda igen där mina kattpassande föräldrar väntade med hemmagjord smörgåstårta. Lyx!

Summa summarum var det en mycket trevlig resa och jag kan definitivt tänka mig att åka dit igen. Urmysig stad, ölen var hur god som helst, alla middagar var riktigt bra och vi råkade inte ut för några otrevliga personer alls eller blev skinnade på pengar.

måndag 25 januari 2010

Depeche Mode + Nitzer Ebb

Låt mig börja med att säga att jag tycker DM:s nya skiva är skräp. Jag har lyssnat på den en gång samma dag som jag köpte den och efter det har jag inte känt behovet av att spela den igen.

Nitzer Ebb är inget jag heller lyssnar på längre om man inte räknar in fyllespelningar av "So Bright, So Strong"-albumet. Jag skulle med andra ord inte få för mig att köpa deras senaste skiva.

Med det i bagaget så var jag sanningen att säga inte supertaggad att ta mig ner till Malmö i måndags, men hade väl ändå förhoppningen om att det skulle vända. Det gjorde det aldrig, utan jag stod mest och var bitter som en grapefrukt och räknade efter i huvudet vad vi hade kunnat göra för samma summa pengar som vi lagt ut.

Så om du älskar DM och/eller Nitzer besinningslöst och inte kan tåla att någon ger dem kritik så ska du nog sluta läsa här för att slippa bli arg. :)

En sak vill jag klargöra direkt. Jag hatar förband, i synnerhet när spelningen är på en vardag. Förband betyder att allting drar ut på tiden och att scenen måste ställas om och det är extremt sällan förband är bra. Enda förbandet som jag har sett som har varit värt hela biljetten och ännu mer än det är då Fad Gadget var förband till DM i Parken i Köpenhamn 2001. Frank Tovey spöade ärligt talat skiten ur DM den dagen. Då var ändå DM helt OK den kvällen.

Nitzer Ebb började naturligtvis inte på utsatt tid. De har haft hela dagen på sig att förbereda scenen, men icke. Till slut började det i alla fall bröla ur högtalarna och jag brukar inte vara den som gnäller på ljud, men det här var skitkass. Det skorrade och ven och man hörde inga nyanser överhuvudtaget. Dessutom var det inget som helst tryck i ljudet. Jag anade oråd direkt. Bon Harris och hans trummiskollega som jag inte minns namnet på kom ut och man hoppades att lite livetrummor skulle hjälpa upp det hela, men det var inte mycket det gav. Sedan kom Douglas McCarthy utstudsandes i kostym och solglasögon och jag blev full i skratt. Han såg ut som om Peter Wahlbeck och Gordon Ramsay fått ett barn ihop och han skuttade av och an, av och an i låt efter låt och tog bara av sig solglasögonen när han skulle dricka vatten (han såg inget annars). Några berusade danskar i Nitzertröjor skuttade lite emellanåt, men annars var arenan stendöd. Oavsett hur mycket han försökte vara stencool rockstjärna så kändes det bara som någon slags karaoke på Finlandsfärja. Extra tydligt blev det då de "spelade" låtar från Ebbhead som har mycket gitarrer, stråkar och annat. Nej, det kändes som helt fel arena för karaoke-"EBM", de hade gjort sig mycket bättre på en liten klubb.

Efter det var det dags att ställa om scenen (fan vad jag hatar förband) och det gick väl ändå hyfsat snabbt får jag säga. DM brakade igång med en låt från nya skivan (åh hurra...) och de hade en ljusshow som till en början kändes ganska kul, men som man lessnade på förbannat snabbt eftersom den stack i ögonen. De fortsatte med nya låtar och jag stod mest och tittade på hur härjade Martin och Dave såg ut. De betedde sig överhuvudtaget lite "märkligt" i brist på bättre ord, jag kände inte alls att de bjöd på sig själva, utan det var nästan lite Robert Smith-varning. Ibland kändes det dessutom som att det snarare var Mick Jagger och Keith Richards som stod på scenen, och då menar jag verkligen den trötta gubbårgången av dem. Mycket gnugga ryggar och jucka mot trummisen. Naturligtvis snurrade Dave i parti och minut också. Jag väntade nästan på att han skulle snubbla till av yrsel.
Tre låtar från nya skivan senare och det följer de upp med sömnpillret "Walking in my Shoes"... Sällan har jag varit så oengagerad på en konsert som då. Som tur är kom "It's no good" och "A question of time" efter det och det var väl konsertens höjdpunkt för min del och jag fick ett litet embryo till hopp. Men det varade inte länge.

Efter ett tag var det nämligen dags för det numera obligatoriska tråkmomentet på alla DM-konserter: "Martin Gore ylar ballader i en kvart" och inte nog med att det var oengagerande och tråååååkigt, syret tog dessutom slut. Malmö arena verkar inte ha någon ventilation att tala om på bottenplan och några fläktar syntes inte till. Dessutom sprutades det ut mängder av rök hela tiden som bara stod still. Jag började plötsligt kallsvettas och det flimrade för ögonen, huvudet började susa och jag kände igen alla tecken på en akut svimningsattack. Så det blev att försöka pressa sig ut från ståplatsområdet innan olyckan var framme. Redan när jag kommit upp ett par trappsteg i en av sidogångarna där det fanns mer syre kändes det bättre, men jag passade på att gå ut och handla lite dricka + godis för att få upp sockernivån i blodet. Vi stod och tittade i en av gångarna, men blev ivägkörda av en vakt och tvingades gå ner till ståplatsområdet igen (fast i utkanten den här gången), lagom till att se när DM fullkomligt klantade till "Policy of Truth". Här stod vi ett par låtar och var inte särskilt engagerade eller roade. "In your room" envisas de ju alltid numera köra remixen av som jag inte gillar alls. "I feel you"är en skitlåt. "Enjoy the silence" är en klockren favorit, men den lyfte inte alls och den förbannade funkgitarren på slutet hjälpte inte heller. Jag vet inte varför DM envisas att tro att de är värsta rockbandet och att Martin Gore är en suverän gitarrist? "Never let me down again" är en annan favorit, men vid det här laget var jag bara less, less less och jag stod mest och fundrade på att göra ett "DM-konsert"-klyschbingo när publiken började veva på armarna till den som det gjorts alla andra år. Gääääääsp. Det var inte magiskt, det var inte fantastiskt, det var bara klyschigt och tråkigt. Man vet EXAKT vad man får när man går och ser DM, kan det bli tråkigare än så? Någon enda liten gång skulle de väl åtminstone kunna ge en hint av att köra något oväntat?

Sedan var det dags för extranummer och redan innan hade jag sagt åt sambon att jag sett vad jag behövde. När sedan Martin Gore kommer in på scenen och ska sjunga "One Caress" så ger vi upp och går till parkeringen och kör hem. Med tanke på allt kaos som verkat ha varit efter konserten så är jag jäkligt tacksam för det beslutet.

Till sist måste jag därför gnälla på Malmö Arena.

1. Att ta sig dit med bil var en intressant upplevelse. Femtusen rondeller, ont om skyltar, bommar på parkeringen och det faktum att hela området kändes som en enda stor byggplats och gav inget bra första intryck.

2. Vad är det med det här landet och skitnödiga insläpp?! Vi letade länge och väl efter vilken tid de skulle börja insläppet, men det enda som stod var att Nitzer skulle börja 19.30 och att restaurangerna öppnade fem. Vi var på plats efter fem och möttes av två oorganiserade köer. Inga skyltar, ingen info förutom någon vakt som stod och pratade längst fram utan att någon hörde vad han sade. Megafon är tydligen inget man vet vad det är... Eftersom Malmö arena inte direkt används till mycket så förstår jag inte på något sätt varför vi skulle tvingas stå ute och frysa i timmar. De som vill längst fram på ståplats kommer ändå att ta sig längst fram och varför vill man medvetet ha korvstoppningsköer? Jag begriper det inte!

3. För att ta sig till ståplats så gick man i gångar bredvid sittplatserna. Det finns ganska många sådana så i slutet på varje gång stod en person och kollade biljetten och tog den till vår stora förvåning. Ville man gå ut igen så fick man be om att få en av biljetterna i högen. Armband/stämpel någon?!

4. Luften nere på ståplats var som sagt under all kritik, ingen ventilation alls och inga fläktar. Det faktum att man packade in folk så att varenda centimeter på ståplats var full var också intressant. Det brukar finnas fickor längre bak på alla större evenemang, men inte här. Det kändes som de varit lite väl optimistiska med antalet ståplatser (eller så plankade väldigt många över, det kan inte varit särskilt svårt)

5. Hur tänker man när man har ett bom-system på en parkering som ska svälja bilar till stora evenmang? Vi åkte tidigare och slapp köa som tur är, men man insåg ju genast att om varje bil på parkeringen ska köra till bommen, dra sitt kort och vänta så kommer det ta timtal innan alla kunnat köra därifrån...

6. Hitta ut från arenan var inte heller lätt. Överallt stod det bussar och taxibilar och inte en enda jävla skylt som visade vartåt man skulle köra.

Percy: gör om, gör rätt!