80-talsnostalgi kallar man den här turnerande festivalen. Jag är lite kluven till just det här med nostalgi, jag har aldrig riktigt förstått varför livespelningar ska vara nostalgiska. Således har jag varit VÄLDIGT skeptisk till Forever Young, inte minst eftersom den är betitlad efter en av 80-talets mer överskattade låtar. Missförstå mig rätt här nu, Forever Young är en söt ballad och ger 80-talsnostalgi kårar längs med ryggraden på det där sköna sättet, även om just jag aldrig dansat tryckare till den. Men för mig är den för evigt fast i 80-talet och ska sjungas av en ung pojke från den tiden. Jag kan inte förlika mig med en armé av 40-åringar som skrålar till den i tron att de minsann inte åldrats. Men nog flumfilosoferat om den låten!
Festivalen höll till på Hamntorget i Helsingborg och jag måste säga att det var en ganska intim och trevlig festivalplats. Jag har inte sett någon publiksiffra än, men det var inte direkt trångt trots den lilla ytan och jag tror att det hemska vädret fick många att stanna hemma. Vädrets makter var nämligen inte på skåningarnas sida denna kväll, det regnade i princip konstant och nästan alla besökare hade på sig en gratis regnponcho som arrangörerna servade oss med i entrén.
När vi kom in hade Jakob Hellman precis dragit igång och jag förstår fortfarande inte vad han gjorde där. Som så många andra har påpekat så känns han som en 90-talsartist och hans repertoar är inte direkt av den längre sorten. Jag är inget fan av Jakob Hellman och det blir än mer uppenbart när jag ser honom live. För mig låter alla låtar precis likadant och hans timme känns ärligt talat evighetslång i regnet. SÅ jag kan inte uttala mig om det var bra eller dåligt, för mig hade de lika gärna kunnat haft på Mix Megapol i högtalarna, jag hade lyssnat lika aktivt på det.
Med andra ord var jag både uttråkad och blöt när det var dags för Ultravox. Scenen intas av ett gäng oansenliga medelålders män som tagna från vilken kvarterspub som helst, men det hinner jag knappt uppfatta eftersom de intar scenen med stora leenden på läpparna och brassar på direkt från start. Regnet formligen VRÄKER ner, men vem bryr sig när man ser ett Ultravox med en sådan spelglädje och charm! Jag står och studsar och klappar med trots att vattnet rinner längs med armarna in i kläderna och gör mig ännu blötare. Efter två låtar har jag redan kommit till insikt att mina 530 kr för biljetten var värt varenda krona. Jag är fortfarande förvånad att dessa medelålders män kan göra en sådan underbart tajt spelning. Det som är absolut roligast är att det inte alls känns som en nostalgikonsert, de fullkomligt äger scenen och publiken. Med låtar som Hymn, Vienna, Sleepwalking, The Voice, We came to Dance med mera kan det inte gå fel och den sköna Mr X som i stort sett är helt instrumental ger sådana sköna livevibbar att jag bara njuter.
Efter en sådan spelning är det svårt att trumfa med annat, men Lustans Lakejer brassar igång utan pardon på nästa scen så fort Ultravox tystnat och det är bara att förflytta sig dit. Johan Kinde är en rolig liveartist och han ser ut att ha ganska kul i sin roll som dekadent playboy. Han åmar och kråmar sig och det är helt klart då de är som bäst. Någon låt kör en mer seriös ton och det blir genast lite segt och tråkigt och man märker riktigt att publiken segar till. Men det vänder i princip direkt när Kinde återgår till sin roll. Trevlig spelning hur som helst!
När det är dags för Reeperbahn så drar det ut lite på tiden och det är tillräckligt för att man ska hinna känna efter hur blöt och eländig man känner sig. Reeperbahn är inget band som jag är jätteintresserad av att se live (jag hör inte till de som hyllar Olle Ljungström som en vacker, känslig poet) och tanken på att stå och vänta på Alphaville i en och en halvtimme är inte så lockande, i synnerhet när man vet att de inte kommer vara särskilt bra. Därför tar vi beslutet att lämna tillställningen med humöret i topp och Ultravox ekar i mitt huvud hela vägen hem.
