Lite sent omsider så är det läge att skriva ett par rader om konserten med Pet Shop Boys som jag var på i Köpenhamn den 8 december.
Konserten var en del i Pandemonium-turnén och jag kan ju börja med att påpeka att jag älskar senaste skivan "Yes" och tycker den är bland de bästa de gjort på MYCKET länge. Så att komma in på KB-hallen och se kuber över hela scenen gjorde mig genast förväntansfull.
Jag har inte sett Pet Shop Boys tidigare, till min stora sorg. De har alltid haft en extra plats i mitt hjärta och var det första "riktiga" bandet jag föll för. Därför var jag lite nervös över att se dem så här pass sent i deras karriär, Neil Tennant är ändå 55 bast numera.
Men alla tvivel försvann så fort showen brakade igång och jag hade gott om tillfällen då jag bara stod och gungade med musiken och mös likt Nelson Muntz i Simpsons då han hamnar på en Andy Williams-konsert.
Kuberna flög hit och dit och det hela var riktigt snyggt iscensatt. Fyra duktiga dansare var också på scen och hjälpte till att få fart på det hela. Neil Tennant har aldrig varit någon dansant person och kommer aldrig blí det heller. :) Gott om klädbyten var det också som sig bör och det var inte en tråkig minut.
Stämningen inne på KB-hallen var också på topp, publiken älskade dem och de radade upp låtar från åtskilliga album, inklusive de äldsta. De mixade även in låtar i varandra så att man fick små smakprov, vilket säkert stör anala konsertbesökare, men jag tyckte det var riktigt smart med tanke på deras gigantiska repertoar. Jag tyckte även det var underbart att de spelade "Do I have to" (B-sidan på Always on my mind-singeln) som jag altid tyckt extra mycket om.
Till och med "Being Boring" som jag tidigare upplect som ett rejält sömnpiller kändes riktigt bra och gav en ny känsla för låten.
Ska jag hitta något alls att klaga på så skulle det vara att Chris Lowe bara lockade oss med att dansa loss lite på scenen och aldrig körde något av sina solonummer.
I övrigt var det toppen från start till slut och avslutningen med den splitternya jullåten "It doesn't often snow at Christmas" var pricken över i, med dansarna iklädda söta julgransdräkter. :)
Hela låtlistan:
1. Heart
2. Did You See Me Coming?
3. Can You Forgive Her?
4. Love etc.
5. Building A Wall / Integral
6. Go West
7. Two Divided By Zero
8. Why Don't We Live Together?
9. New York City Boy
10. Always On My Mind
11. Closer To Heaven(intro)
12. Left to My Own Devices
13. Do I Have To?
14. Kings Cross
15. The Way It Used To Be
16. Jealousy
17. Suburbia
18. What Have I Done to Deserve This
19. All Over The World
20. Se A Vida É
21. Viva La Vida / Domino Dancing
22. It's A Sin
Encore:
23. Being Boring
24. West End Girls
Encore 2:
25. It Doesn't Often Snow At Christmas
tisdag 8 december 2009
fredag 6 november 2009
Saltimbanco - Cirque du Soleil
Första gången vi ser Cirque du Soleil live, och det på parkettplats efter att våra platser försvunnit (eller som den käcke göteborgske vaktmästaren kallade det "Jaha, ni har Laberoplatserna...")
Helt fantastisk föreställning, vacker, bra musik, osannolika artister, roliga (!) clowner och det sög rejält i maggropen emellanåt.
Det gav definitivt mersmak!
måndag 8 juni 2009
Sweden Rock 2009 (torsdag)
För första gången besökte jag och sambon Sweden Rock Festival i Norje Boke.
Med en liten känsla av att vara en ulv i fårakläder (eller kanske tvärtom?) så hade jag gått med på att åka ner en av dagarna, trots att mitt hårdrocksintresse kanske inte är det största. Jag har dock en förkärlek för 70-talsgunget och när det visade sig att både ZZ Top och Over the Rainbow skulle spela på torsdagen så var jag riktigt laddad.
Vi åkte bil ner och efter lite kryssande lyckades vi få parkera bilen för dyra pengar. Bilen bredvid befolkades av en samling ganska onyktra grabbar och av naturliga skäl ville sambon inte stå alltför nära dem, till parkeringsvaktens irritation.
Efter att ha fixat armbandet var det då dags att äntra festivalområdet. Min första tanke var "Vad trångt!" och jag fick nästan lite panik av att inte kunna gå åt sidan. Just då vi kom in spelade danska Volbeat som uppenbarligen drog en hel del folk så pass tidigt. Efter att ha stått och trängts ett litet tag och försökt få kläm på området, så var det dags att byta scen och titta på Candlemass. Film-Orvar presenterade dem glatt och påpekade att de satt nytt rekord i antal Marshallhögtalare på scen (48 st). Själv var jag mest fascinerad över att sångaren var så lik Paul Giamatti. Jag vet inte om det var minspelet eller plufsigheten i första hand, men de är helt klart lika. :) Musikmässigt vet jag inte ett smack om Candlemass så det lämnar jag åt andra att avgöra.
Därefter var det ett lite längre uppehåll tills det var dags att se ZZ Top så vi gick runt och skrattade åt all skit som såldes (jag väntade bara på att hitta en städmedelsförsäljare) och hur folk såg ut. Jag vet, jag kastar miljoner stenar i glashus med en sådan kommentar, men det är ändå berättigat. Jag tänker då i synnerhet på alla dessa som handlat cowboyhatt och kilt av samma marknadsknalle på utsidan. :-) Annars var det en salig blandning människor, allt från barnfamiljer och gamla trofasta rockers till illaluktande fyllon. Solen sken, men det var inte den där omtalade värmen som det brukar vara, något man blev ännu mer varse ju senare dagen blev...
Vi såg ett par låtar med Flogging Molly, käck irländsk musik som mamma hade älskat. Tyvärr började det regna lite och vi tog skydd inne i ett av öltälten. Doften därinne var hemsk, det är helt klart en "intressant" upplevelse att gå på rockfestival och vara nykter.
Därefter drack vi lite cola, och jag besökte bajamajorna, vilket alltid är en skräckupplevlse på festival. Så även den här gången även om själva toadelen var oväntat fräsch. Medan jag köade såg jag en kille som var så full att hans snorre hängde utanför brallorna och han pissade helt sonika ner sig. Efter ett tag insåg han att han kanske skulle rikta strålen och han siktade på en papperskorg. Myspys. :) När det väl var min tur försökte en annan överförfriskad grabb tränga sig, men det lyckades han inte med utan jag motade bort honom framför dörren.
Till sist var det dags för ZZ Top och det började bli väldigt trångt framför scenen och trots att vi stod en bra bit ifrån så var det lika trångt där. Vi blev ganska irriterade på dessa människor som envisas att springa fram och tillbaka i folkmassorna. Antingen vet man väl om man ska se bandet eller inte?! ZZ Top i sig var i alla fall bra, coola gubbar med skägg och skön musik, men trängslen förtog stämningen lite. Emellanåt såg jag inte ett skvatt eftersom folk höll på att vingla fram och tillbaka. Som gammal rökare har jag sällan hatat rökare så mycket som här för den delen. FIMPA era jävla cigg om ni nu ska pressa er mellan folk!
Därefter var det dags att byta till en mindre scen och se Over The Rainbow. De lockade väldigt mycket folk och jag hade tyckt att de förtjänade en större scen. Regnet ville störa oss lite igen, men det blev inte så farligt i slutändan. Spelningen var suverän från början till slut och sonen Blackmore är minst lika bra som pappan! Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket hits Rainbow har haft. Det enda negativa var att scenen var lite för liten så vi såg inte så mycket + att folk hade dille på att vingla runt även här. Dessutom började det bli kallt och jag var ganska mosig vid det här laget och hade svårt att inte gäspa käkarna ur led.
Slutligen var det dags för "paradnumret" Twisted Sisters och det var en ganska komisk syn att se folkmassorna vagga till stora scenen. Sambon skämtade om att vi var som pingviner och det låg mycket i det. Dels var det trångt som tusan och dels vaggade alla av köld och trängsel. :)
Inför Twisted Sisters ställde vi oss ännu lite längre bak för att slippa den värsta trängseln. Det gick sisådär, och ljudet led även en del av det. Dee Snider var i alla fall pratglad, kanske lite FÖR pratglad om sanningen ska fram. Själv har jag lite svårt att se dem som de stora rockikoner de vill utge sig för att vara och jag kan inte Stay Hungry-albumet utan och innan så jag stod mest och frös och gäspade. Men de var ändå underhållande (Dees utläggning om hur icke-metal orientalisk mattförsäljning är roade mig enormt) och när Lemmy + kollega dök upp på scenen var det lite kul. Vi valde dock att ge oss av lite innan spelningen slutade eftersom min sambo skakade som ett asplöv (temperaturen var riktigt obehagligt LÅG nu) och jag hade ont i varenda muskel av kylan och att ha stått still så länge.
Hela kvällen hade vi oroat oss för om vi skulle hitta tillbaka till bilen i mörkret, men det gick över förväntan. Jag trodde visserligen ryggen skulle gå av när jag satte mig (och böjde ryggen för första gången på MÅNGA timmar). Klockan 02.00 ganska så exakt var vi hemma igen och kunde ta ett par efterlängtade öl och en värmande whisky och titta på Stanley Cup final fyra (och svära som borstbindare men det är en annan historia).
Summa summarum var det en kul kväll på många sätt. Jag tyckte inte om trängseln, det märks att området är lite för litet för så mycket folk. Jag saknade platser där man kunde sitta och softa, jag antar folk gör det på campingen. Det var även lite segt att gå omkring spiknykter och frysa i så många timmar, men å andra sidan hade jag ALDRIG velat krypa in i ett tält på natten. Den varma bilen var underbar. :)
Med en liten känsla av att vara en ulv i fårakläder (eller kanske tvärtom?) så hade jag gått med på att åka ner en av dagarna, trots att mitt hårdrocksintresse kanske inte är det största. Jag har dock en förkärlek för 70-talsgunget och när det visade sig att både ZZ Top och Over the Rainbow skulle spela på torsdagen så var jag riktigt laddad.
Vi åkte bil ner och efter lite kryssande lyckades vi få parkera bilen för dyra pengar. Bilen bredvid befolkades av en samling ganska onyktra grabbar och av naturliga skäl ville sambon inte stå alltför nära dem, till parkeringsvaktens irritation.
Efter att ha fixat armbandet var det då dags att äntra festivalområdet. Min första tanke var "Vad trångt!" och jag fick nästan lite panik av att inte kunna gå åt sidan. Just då vi kom in spelade danska Volbeat som uppenbarligen drog en hel del folk så pass tidigt. Efter att ha stått och trängts ett litet tag och försökt få kläm på området, så var det dags att byta scen och titta på Candlemass. Film-Orvar presenterade dem glatt och påpekade att de satt nytt rekord i antal Marshallhögtalare på scen (48 st). Själv var jag mest fascinerad över att sångaren var så lik Paul Giamatti. Jag vet inte om det var minspelet eller plufsigheten i första hand, men de är helt klart lika. :) Musikmässigt vet jag inte ett smack om Candlemass så det lämnar jag åt andra att avgöra.
Därefter var det ett lite längre uppehåll tills det var dags att se ZZ Top så vi gick runt och skrattade åt all skit som såldes (jag väntade bara på att hitta en städmedelsförsäljare) och hur folk såg ut. Jag vet, jag kastar miljoner stenar i glashus med en sådan kommentar, men det är ändå berättigat. Jag tänker då i synnerhet på alla dessa som handlat cowboyhatt och kilt av samma marknadsknalle på utsidan. :-) Annars var det en salig blandning människor, allt från barnfamiljer och gamla trofasta rockers till illaluktande fyllon. Solen sken, men det var inte den där omtalade värmen som det brukar vara, något man blev ännu mer varse ju senare dagen blev...
Vi såg ett par låtar med Flogging Molly, käck irländsk musik som mamma hade älskat. Tyvärr började det regna lite och vi tog skydd inne i ett av öltälten. Doften därinne var hemsk, det är helt klart en "intressant" upplevelse att gå på rockfestival och vara nykter.
Därefter drack vi lite cola, och jag besökte bajamajorna, vilket alltid är en skräckupplevlse på festival. Så även den här gången även om själva toadelen var oväntat fräsch. Medan jag köade såg jag en kille som var så full att hans snorre hängde utanför brallorna och han pissade helt sonika ner sig. Efter ett tag insåg han att han kanske skulle rikta strålen och han siktade på en papperskorg. Myspys. :) När det väl var min tur försökte en annan överförfriskad grabb tränga sig, men det lyckades han inte med utan jag motade bort honom framför dörren.
Till sist var det dags för ZZ Top och det började bli väldigt trångt framför scenen och trots att vi stod en bra bit ifrån så var det lika trångt där. Vi blev ganska irriterade på dessa människor som envisas att springa fram och tillbaka i folkmassorna. Antingen vet man väl om man ska se bandet eller inte?! ZZ Top i sig var i alla fall bra, coola gubbar med skägg och skön musik, men trängslen förtog stämningen lite. Emellanåt såg jag inte ett skvatt eftersom folk höll på att vingla fram och tillbaka. Som gammal rökare har jag sällan hatat rökare så mycket som här för den delen. FIMPA era jävla cigg om ni nu ska pressa er mellan folk!
Därefter var det dags att byta till en mindre scen och se Over The Rainbow. De lockade väldigt mycket folk och jag hade tyckt att de förtjänade en större scen. Regnet ville störa oss lite igen, men det blev inte så farligt i slutändan. Spelningen var suverän från början till slut och sonen Blackmore är minst lika bra som pappan! Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket hits Rainbow har haft. Det enda negativa var att scenen var lite för liten så vi såg inte så mycket + att folk hade dille på att vingla runt även här. Dessutom började det bli kallt och jag var ganska mosig vid det här laget och hade svårt att inte gäspa käkarna ur led.
Slutligen var det dags för "paradnumret" Twisted Sisters och det var en ganska komisk syn att se folkmassorna vagga till stora scenen. Sambon skämtade om att vi var som pingviner och det låg mycket i det. Dels var det trångt som tusan och dels vaggade alla av köld och trängsel. :)
Inför Twisted Sisters ställde vi oss ännu lite längre bak för att slippa den värsta trängseln. Det gick sisådär, och ljudet led även en del av det. Dee Snider var i alla fall pratglad, kanske lite FÖR pratglad om sanningen ska fram. Själv har jag lite svårt att se dem som de stora rockikoner de vill utge sig för att vara och jag kan inte Stay Hungry-albumet utan och innan så jag stod mest och frös och gäspade. Men de var ändå underhållande (Dees utläggning om hur icke-metal orientalisk mattförsäljning är roade mig enormt) och när Lemmy + kollega dök upp på scenen var det lite kul. Vi valde dock att ge oss av lite innan spelningen slutade eftersom min sambo skakade som ett asplöv (temperaturen var riktigt obehagligt LÅG nu) och jag hade ont i varenda muskel av kylan och att ha stått still så länge.
Hela kvällen hade vi oroat oss för om vi skulle hitta tillbaka till bilen i mörkret, men det gick över förväntan. Jag trodde visserligen ryggen skulle gå av när jag satte mig (och böjde ryggen för första gången på MÅNGA timmar). Klockan 02.00 ganska så exakt var vi hemma igen och kunde ta ett par efterlängtade öl och en värmande whisky och titta på Stanley Cup final fyra (och svära som borstbindare men det är en annan historia).
Summa summarum var det en kul kväll på många sätt. Jag tyckte inte om trängseln, det märks att området är lite för litet för så mycket folk. Jag saknade platser där man kunde sitta och softa, jag antar folk gör det på campingen. Det var även lite segt att gå omkring spiknykter och frysa i så många timmar, men å andra sidan hade jag ALDRIG velat krypa in i ett tält på natten. Den varma bilen var underbar. :)
Änglar och Demoner
Jag tillhör den där skaran som INTE läst DaVinci-koden och som tyckte filmen var ganska småtrevlig. Därför såg jag fram emot att se uppföljaren på bio. Tyvärr höll den inte måttet på något sätt.
Snabb genomgång av handlingen: Påven har trillat av pinnen och ska ersättas, men fyra av de främsta kandidaterna har blivit kidnappade av hemska Illuminati och hotas att avrättas på olika platser i Rom med en timmes mellanrum. Samtidigt har de även lyckats sno åt sig en behållare med anti-materia på CERN-institetet som hotar att spränga hela Vatikanen åt fanders som grande finale vid midnatt. Vatikanen tillkallar experthjälp i form av Dr Robert Langdon (lösa klurigheterna) och Dr Vittoria Vetra (byta batterier på antimateriabehållaren).
1. Fem minuter in i filmen anade jag oråd och var rädd att jag redan genomskådat hela handlingen. Det visade sig vara helt rätt.
2. Tom Hanks karaktär var helt menlös och trist. Han behövde antagligen inte anstränga sig nämnvärt för den här rollen.
3. För en gångs skull har man en kvinnlig karaktär som framstår som relativt trovärdig, cool och smart utan att vara superhjälte. Av detta gör man INGENTING och hon försvinner in i glömskan ungefär som Queen Amidala i Star Wars 3.
4. Trovärdigheten är emellanåt skrattretande låg. Att det är en timme mellan varje avrättning är ett rent skämt. Langdon lyckas naturligtvis BÅDE klura ut var de befinner sig + åka bil genom trånga gator i Rom på exakt en timme varje gång. Gäsp. Ännu värre, antimateriahistorien är så fånig att jag saknar ord. Om man nu har behållare med livsfarligheter på CERN-institutet, VARFÖR låter man en gammal prälle vara den enda som håller koll på dem?!
Jag kan tolerera mycket överdrivenhet i sådana här filmer om de i övrigt är charmiga och lite finurliga, men här blir det bara platt fall.
betyg: 1,5 / 5 där det halva steget enbart ges av skämtet i biblioteket som fick mig att flina lite.
Snabb genomgång av handlingen: Påven har trillat av pinnen och ska ersättas, men fyra av de främsta kandidaterna har blivit kidnappade av hemska Illuminati och hotas att avrättas på olika platser i Rom med en timmes mellanrum. Samtidigt har de även lyckats sno åt sig en behållare med anti-materia på CERN-institetet som hotar att spränga hela Vatikanen åt fanders som grande finale vid midnatt. Vatikanen tillkallar experthjälp i form av Dr Robert Langdon (lösa klurigheterna) och Dr Vittoria Vetra (byta batterier på antimateriabehållaren).
1. Fem minuter in i filmen anade jag oråd och var rädd att jag redan genomskådat hela handlingen. Det visade sig vara helt rätt.
2. Tom Hanks karaktär var helt menlös och trist. Han behövde antagligen inte anstränga sig nämnvärt för den här rollen.
3. För en gångs skull har man en kvinnlig karaktär som framstår som relativt trovärdig, cool och smart utan att vara superhjälte. Av detta gör man INGENTING och hon försvinner in i glömskan ungefär som Queen Amidala i Star Wars 3.
4. Trovärdigheten är emellanåt skrattretande låg. Att det är en timme mellan varje avrättning är ett rent skämt. Langdon lyckas naturligtvis BÅDE klura ut var de befinner sig + åka bil genom trånga gator i Rom på exakt en timme varje gång. Gäsp. Ännu värre, antimateriahistorien är så fånig att jag saknar ord. Om man nu har behållare med livsfarligheter på CERN-institutet, VARFÖR låter man en gammal prälle vara den enda som håller koll på dem?!
Jag kan tolerera mycket överdrivenhet i sådana här filmer om de i övrigt är charmiga och lite finurliga, men här blir det bara platt fall.
betyg: 1,5 / 5 där det halva steget enbart ges av skämtet i biblioteket som fick mig att flina lite.
tisdag 14 april 2009
Tinitusfestivalen 2009
"Det började som en skakning på nedre däck..."
Allting började med att numret 0771-75 75 75 syntes på nummerpresentatörens display veckan innan det var dags att åka på sista Tinitus-festivalen på Münchenbryggeriet i Stockholm. En snabb titt på hemsidan visade att SJ plötsligt fått för sig att bygga en pendelstation mellan Linköping och Norrköping under påsken och att tågen däremellan inte kunde gå under hela påskhelgen. Så istället för att få åka tåg hela vägen till Stockholm så skulle det nu kluddas med buss och läggas på en timme i båda riktningarna. Jippie.
På fredagen var det dags att åka. Väl framme på stationen anade vi genast oråd när tågt redan var försenat en kvart, trots att vi var där i god tid innan. Farhågorna visade sig sanna, tåget hade inte ens lämnat Malmö och vi kunde se fram emot en timmes ytterligare försening. Humöret var med andra ord på topp. Istället för att bekvämt anlända till Stockholm tjugo i två började vi nu kallt räkna med att få stressa rumpan av oss för att hitta till hotellet + Münchenbryggeriet i tid.
Väl i Linköping var det dags att kliva av X2000 och hoppa på en av de många ersättningsbussarna. Lite komiskt var det att se familjen som troligen var de enda som missat att ett byte skulle ske och som glatt hade storhandlat på bistron någon minut innan ankomsten till Linköping. De slängde sina förfriskningar i smått panik och började rafsa efter jackor och väskor medan alla andra redan var ute ur tåget. Runt hörnet på stationen stod en hel drös bussar, den första med en stor Silja Line-skylt, den andra med en Kolmårdenskylt. Inte helt betryggande, så vi valde en annan buss som i alla fall hade bemödat sig med att sätta upp en skylt i fönstret. När vår buss lämnade stationen var det fortfarande många som yrade runt kring de kvarstående bussarna och jag började fasa för att det skulle ta en halv evighet i Norrköping innan alla var på tåget igen. Efter den trista och obekväma bussfärden genom platta Östergötland var det dags att hoppa på tåget igen. Troligen hade någon på SJ sett en möjlighet att tjäna in tid, för inte långt efter vi satt oss ner på våra platser så åkte tåget vidare. Jag undrar lite vad som hände med alla eftersläntrare i Linköping?
Till sist anlände vi i alla fall till Stockholm tidigare än väntat och trötta och lastade som packåsnor började vi leta oss genom Centralstationen för att komma på rätt t-bana till Östermalmstorg. Av någon anledning har jag valt ett hotell mitt i snobbområdet. Hotellet visar sig vara ganska lätt att hitta till och rummet är ungefär i samma storlek som en skokartong. En spännande odör kommer från badrummet också, jag vet inte om det beror på närheten till Spy Bar?
Efter några glas medhavt vin på rummet + sminkning och ombyte till synthmundering med allt vad det innebär var det så dags att ge sig ut och göra Stockholm osäkert. Vi tog en t-banetripp till Gamla stan och vis av mångårig erfarenhet gick vi in på den första restaurang som såg ok ut. Restaurangen Papagallo visar sig vara lite av ett får i ulvkläder. På utsidan ser det ut som en typisk pubrestaurang, men stället känns mer som om det vill vara en finare krog. Maten kan man inte klaga på alls, köttet (Filet Mignon) var utsökt. Vi passar även på att njuta av varsitt glas Laphroaig + en extra öl så notan slutar ganska högt.
Efter middagen börjar letandet efter Münchenbryggeriet. Nackdelen med att ha en Enirokarta att utgå från är att man inte ser vilket håll man ska gå in. Men efter lite letande och med ett allt större följe (fler än vi hade svårt att hitta in) hittade vi kön in till sist. Varför det var kö vete fåglarna, det borde ha gått snabbt att ta in folket eftersom det inte var så många som var där och stället svalde en hel del. Det så kallade Mejerietsyndromet hade man hoppats var något man skulle slippa uppleva mer. Väl inne på stället inser man ganska snart att det kommer att bli en dyr kväll. 30 kr per person i garderoben, 55 kr för budgetfatöl på skvalpigt plastglas och det helt sanslösa priset 135 kr för en drink (i skvalpigt plastglas modell mindre). Sambons min efter att ha beställt två Rom&cola och få "270 kronor tack" är obetalbar.
Första bandet för oss är NOISUF-X. Helt ok halvindustrigung inför en tam publik. Redan nu anar jag oråd eftersom ljudet är sisådär och kravallstaketet är i midjehöjd med livsfarliga ramper på publiksidan.
Därefter var det dags för Combichrist, bandet jag nästan hade glömt bort skulle spela. Vi skämtade tidigare om att de kanske är festivalens behållning, ord vi kom att få äta upp efter helgen var slut... Combichrist var riktigt roliga live, det märks att det är ett band som satsar lite extra på att spela live och grabbarna på scen röjde på bra. Ljudet var dock inte alls bra nu heller, men kompenserades av röjet.
Efter Combichrist spelade något band som vi inte alls brydde oss om så vi satte oss ner på golvet ovanvåningen och vilade fötterna istället. Sambons häl såg allt annat än bra ut och han försökte göra det bästa av situationen med lite hushållspapper.
Sedan var det plöstligt And Ones tur eftersom Suicide Commando fått teknikstrul. And One live är lite av ett roulettespel, ska de dyka upp nyktra och göra ett bra gig eller ska de dyka upp berusade och fåna sig? Redan introt ger mig att det helt klart lutar mot det senare och ljudet är återigen katastrofalt. Som extra krydda står jag dessutom bredvid några praktidioter och på något sätt känns det som att hela publiken verkar anse att And One är det största bandet på festivalen. Skrämmande... Sambon räddar mig och låter mig stå framför honom istället så att jag ska slippa nötterna. Det fungerar bra, förutom en ny idiot bredvid mig som gett sig fasen på att han ska ha min plats också. Han pressar på hela konserten, men utan framgång. Jag kan fortfarande inte fatta hur det kan vara sådant tryck på att se And One göra en kass spelning.
När And One gått av scenen kring halv tre är klockan så pass mycket att vi inser att Sucide Commando kommer att ha max en halvtimme på sig att spela och vi har fått mer än nog av dåligt ljud, dyr dricka och tråkigt folk så vi beslutar oss att åka till hotellet istället. Tyvärr har sambons SL-kort lämnat oss så det får bli dyr taxi.
Dagen efter vaknar vi till ännu en solig dag i Stockholm och efter frukost och omplåstrade fötter ger vi oss ut på promenad i centrala Stockholm. Sambon skaffar nytt SL-kort, men det visar sig att vi som vanligt använder apostlahästarna till max och förutom en kort vilopaus i Kungsträdgården + ett kebabbesök så går vi nästan oavbrutet i åtminstone fem-sex timmar. Komiskt nog stöter vi på några av mina indiska kollegor på t-banestationen i Gamla Stan.
Vi är tillbaka på hotellet strax efter fyra och är både trötta i huvud och fötter och tyvärr ganska oinspirerade att ta oss till ännu en kväll på Münchenbryggeriet. Sambon har i alla fall med sig ett delikat rödvin som ger oss lite ny energi och vi ger oss ut igen utan att stressa nämnvärt. Synthmunderingen lämnar vi hemma den här gången på grund av skoskav och framförallt totalt ointresse. Vi tar oss till Slussen och slinker in på en mysig kinesisk restaurang (Ming Palace) där sambon äter en mycket delikat anka ala Ming Palace medan jag njuter av mixade nudlar. Lånt senare börjar vi gå mot Münchenbryggeriet. Ganska kort efter vi anlänt börjar praktiskt nog Portion Control spela, vilket det dock tar en stund att begripa. De har teknikstrul de också, deras bakgrundsvideo vill inte starta allas först och efter ett tag ser man XP-bakgrunden med gräset och himlen vilket de först inte märker. För att tjata lite till om ljudet så blir det ännu mer uppenbart hur dåligt det är. Portion Control själva röjer dock på riktigt bra och det är kul att höra "Brainscaper Death Dive" och "Chew you to bits" live (om än med taffligt ljud).
Här hade allt kunnat vända till det bättre, men istället tar allting ett rejält fall åt fel håll när sambon läser spelschemat och ser att Die Form saknas. Härdad som man är av diverse synthtillställningar genom åren inser man genast att det som inte fick hända har hänt. Bandet som var hela anledningen till att vi åkte upp kommer alltså inte att spela. Fin födelsedagspresent till mig så här på 34-årsdagen (och det kom heller inte att sluta där heller). Större delen av den resterade kvällen tillbringar vi nere vid merchandisebordet där vi står och flamsar med gamla och nya bekanta och är så bittra och fåniga gamla synthare som man bara kan vara. Vi hade riktigt kul och jag skrattade så att magen vek sig ett par gånger, men det förtar ju inte känslan av en riktig fiaskokväll. Banden som spelar under kvällen bemödar vi oss inte ens att se förrän det är dags för Klinik, eller vad man nu ska kalla det. Det visar sig nämligen att det bara är Dirk Ivens som dykt upp av originalmedlemmarna och inget ont om honom, men Dive har jag sett framföra Kliniklåtar förr och med lokalens taffliga ljud och mina ömmande tår i ett par joggingskor gör att jag omgående ställer mig vid sidan och surar. Halvvägs in i konserten tycker jag VÄLDIGT synd om mig själv och beslutar mig för att hämta en öl som tröst. Jag står och muttrar "Glad födelsedag" som ett mantra ett litet tag tills jag blir på lite bättre humör igen. Direkt efter Klinik vinkar vi adjö till våra bekanta och tar ånyo taxi, den här gången för att fötterna smärtar och vi inte orkar vänta. Av någon anledning är resan 60 kr billigare den här gången och chaffisen är riktigt trevlig.
Väl på hotellet svär vi över det mesta som har med Tinitus att göra och kulmen på kvällen kommer när sambon ber mig ställa alarmet på min mobil. Jag rafsar runt i väskan ett antal varv utan att hitta den och när sambon ringer till den hör vi ingenting. Jag har troligen lyckats lägga den på bardisken när jag köpte den sista ölen, eller så lade jag den på golvet på toaletten efter att ha letat läppstift. Hursomhelst är den borta. Det är inte så länge sedan den gled ur min ficka på bussen hem från jobbet och jag fick spärra den och beställa nytt SIM-kort. Nu är det dags igen, fast den här gången helt utan hopp om att få tillbaka den. Efter denna insikt släcker vi lampan i vredesmod och somnar till dunket från hotellbaren.
Nästa dag vaknar jag och försöker nå Tele2:s spärrservice, vilket visar sig fungera sisådär. Jag beslutar mig för att prova igen efter frukost. Väl nere på entreplan och just utklivna ur hissen inser vi att vi har hotellnyckelkortet inlåst på rummet. Vare sig hiss eller frukostentrén kommer att fungera utan kortet så det är bara att gå till receptionsdisken och idiotförklara sig själv.
Efter frukost och efter att ha spärrat kortet är det dags att äntligen bege sig hemåt. På t-banestationen börjar sambon leta efter sina nycklar och ett tag tror vi nästan att även de gått till de sällare jaktmarkerna där allt annat finns, men de ligger som tur är i en av väskorna. Trötta och med rejäl hemlängtan kliver vi på tåget som faktiskt är i tid om man räknar bort den redan aviserade förseningen på en timme. Men lyckan visar sig vara kortvarig, fem minuter senare kommer en danska och vill ha våra platser. Tåget visar sig vara helt dubbelbokat! Tur i oturen så hann vi sätta oss först + att danskan var smart och rusade efter hjälp direkt så för vår del så löste det sig ändå, men SJ-personalen fick verkligen svettas.
Ett antal timmar senare är det äntligen dags att sätta sig på bussen hem och få träffa katterna igen. Fördelen med att ha haft mamma och pappa som kattvakt är att huset skiner och det finns rester i kylen som vi kan livnära oss på.
Summa summarum så var vädret fantastiskt, maten underbar och sällskapet på topp (så klart). Det var även trevligt att traska omkring lite i Stockholm tillsammans med sambon. Men själva festivalen var verkligen inte alls bra och när jag tänker på hur mycket den har kostat oss både i tid och framförallt pengar så får jag en stor klump i magen. Jag har fortfarande inte loggat in på mitt bankkonto, jag vill helt enkelt inte veta.
Det var garanterat sista synthfestivalen jag befann mig på, härmed pensionerar jag mig för gott.
Tack och adjö.
Allting började med att numret 0771-75 75 75 syntes på nummerpresentatörens display veckan innan det var dags att åka på sista Tinitus-festivalen på Münchenbryggeriet i Stockholm. En snabb titt på hemsidan visade att SJ plötsligt fått för sig att bygga en pendelstation mellan Linköping och Norrköping under påsken och att tågen däremellan inte kunde gå under hela påskhelgen. Så istället för att få åka tåg hela vägen till Stockholm så skulle det nu kluddas med buss och läggas på en timme i båda riktningarna. Jippie.
På fredagen var det dags att åka. Väl framme på stationen anade vi genast oråd när tågt redan var försenat en kvart, trots att vi var där i god tid innan. Farhågorna visade sig sanna, tåget hade inte ens lämnat Malmö och vi kunde se fram emot en timmes ytterligare försening. Humöret var med andra ord på topp. Istället för att bekvämt anlända till Stockholm tjugo i två började vi nu kallt räkna med att få stressa rumpan av oss för att hitta till hotellet + Münchenbryggeriet i tid.
Väl i Linköping var det dags att kliva av X2000 och hoppa på en av de många ersättningsbussarna. Lite komiskt var det att se familjen som troligen var de enda som missat att ett byte skulle ske och som glatt hade storhandlat på bistron någon minut innan ankomsten till Linköping. De slängde sina förfriskningar i smått panik och började rafsa efter jackor och väskor medan alla andra redan var ute ur tåget. Runt hörnet på stationen stod en hel drös bussar, den första med en stor Silja Line-skylt, den andra med en Kolmårdenskylt. Inte helt betryggande, så vi valde en annan buss som i alla fall hade bemödat sig med att sätta upp en skylt i fönstret. När vår buss lämnade stationen var det fortfarande många som yrade runt kring de kvarstående bussarna och jag började fasa för att det skulle ta en halv evighet i Norrköping innan alla var på tåget igen. Efter den trista och obekväma bussfärden genom platta Östergötland var det dags att hoppa på tåget igen. Troligen hade någon på SJ sett en möjlighet att tjäna in tid, för inte långt efter vi satt oss ner på våra platser så åkte tåget vidare. Jag undrar lite vad som hände med alla eftersläntrare i Linköping?
Till sist anlände vi i alla fall till Stockholm tidigare än väntat och trötta och lastade som packåsnor började vi leta oss genom Centralstationen för att komma på rätt t-bana till Östermalmstorg. Av någon anledning har jag valt ett hotell mitt i snobbområdet. Hotellet visar sig vara ganska lätt att hitta till och rummet är ungefär i samma storlek som en skokartong. En spännande odör kommer från badrummet också, jag vet inte om det beror på närheten till Spy Bar?
Efter några glas medhavt vin på rummet + sminkning och ombyte till synthmundering med allt vad det innebär var det så dags att ge sig ut och göra Stockholm osäkert. Vi tog en t-banetripp till Gamla stan och vis av mångårig erfarenhet gick vi in på den första restaurang som såg ok ut. Restaurangen Papagallo visar sig vara lite av ett får i ulvkläder. På utsidan ser det ut som en typisk pubrestaurang, men stället känns mer som om det vill vara en finare krog. Maten kan man inte klaga på alls, köttet (Filet Mignon) var utsökt. Vi passar även på att njuta av varsitt glas Laphroaig + en extra öl så notan slutar ganska högt.
Efter middagen börjar letandet efter Münchenbryggeriet. Nackdelen med att ha en Enirokarta att utgå från är att man inte ser vilket håll man ska gå in. Men efter lite letande och med ett allt större följe (fler än vi hade svårt att hitta in) hittade vi kön in till sist. Varför det var kö vete fåglarna, det borde ha gått snabbt att ta in folket eftersom det inte var så många som var där och stället svalde en hel del. Det så kallade Mejerietsyndromet hade man hoppats var något man skulle slippa uppleva mer. Väl inne på stället inser man ganska snart att det kommer att bli en dyr kväll. 30 kr per person i garderoben, 55 kr för budgetfatöl på skvalpigt plastglas och det helt sanslösa priset 135 kr för en drink (i skvalpigt plastglas modell mindre). Sambons min efter att ha beställt två Rom&cola och få "270 kronor tack" är obetalbar.
Första bandet för oss är NOISUF-X. Helt ok halvindustrigung inför en tam publik. Redan nu anar jag oråd eftersom ljudet är sisådär och kravallstaketet är i midjehöjd med livsfarliga ramper på publiksidan.
Därefter var det dags för Combichrist, bandet jag nästan hade glömt bort skulle spela. Vi skämtade tidigare om att de kanske är festivalens behållning, ord vi kom att få äta upp efter helgen var slut... Combichrist var riktigt roliga live, det märks att det är ett band som satsar lite extra på att spela live och grabbarna på scen röjde på bra. Ljudet var dock inte alls bra nu heller, men kompenserades av röjet.
Efter Combichrist spelade något band som vi inte alls brydde oss om så vi satte oss ner på golvet ovanvåningen och vilade fötterna istället. Sambons häl såg allt annat än bra ut och han försökte göra det bästa av situationen med lite hushållspapper.
Sedan var det plöstligt And Ones tur eftersom Suicide Commando fått teknikstrul. And One live är lite av ett roulettespel, ska de dyka upp nyktra och göra ett bra gig eller ska de dyka upp berusade och fåna sig? Redan introt ger mig att det helt klart lutar mot det senare och ljudet är återigen katastrofalt. Som extra krydda står jag dessutom bredvid några praktidioter och på något sätt känns det som att hela publiken verkar anse att And One är det största bandet på festivalen. Skrämmande... Sambon räddar mig och låter mig stå framför honom istället så att jag ska slippa nötterna. Det fungerar bra, förutom en ny idiot bredvid mig som gett sig fasen på att han ska ha min plats också. Han pressar på hela konserten, men utan framgång. Jag kan fortfarande inte fatta hur det kan vara sådant tryck på att se And One göra en kass spelning.
När And One gått av scenen kring halv tre är klockan så pass mycket att vi inser att Sucide Commando kommer att ha max en halvtimme på sig att spela och vi har fått mer än nog av dåligt ljud, dyr dricka och tråkigt folk så vi beslutar oss att åka till hotellet istället. Tyvärr har sambons SL-kort lämnat oss så det får bli dyr taxi.
Dagen efter vaknar vi till ännu en solig dag i Stockholm och efter frukost och omplåstrade fötter ger vi oss ut på promenad i centrala Stockholm. Sambon skaffar nytt SL-kort, men det visar sig att vi som vanligt använder apostlahästarna till max och förutom en kort vilopaus i Kungsträdgården + ett kebabbesök så går vi nästan oavbrutet i åtminstone fem-sex timmar. Komiskt nog stöter vi på några av mina indiska kollegor på t-banestationen i Gamla Stan.
Vi är tillbaka på hotellet strax efter fyra och är både trötta i huvud och fötter och tyvärr ganska oinspirerade att ta oss till ännu en kväll på Münchenbryggeriet. Sambon har i alla fall med sig ett delikat rödvin som ger oss lite ny energi och vi ger oss ut igen utan att stressa nämnvärt. Synthmunderingen lämnar vi hemma den här gången på grund av skoskav och framförallt totalt ointresse. Vi tar oss till Slussen och slinker in på en mysig kinesisk restaurang (Ming Palace) där sambon äter en mycket delikat anka ala Ming Palace medan jag njuter av mixade nudlar. Lånt senare börjar vi gå mot Münchenbryggeriet. Ganska kort efter vi anlänt börjar praktiskt nog Portion Control spela, vilket det dock tar en stund att begripa. De har teknikstrul de också, deras bakgrundsvideo vill inte starta allas först och efter ett tag ser man XP-bakgrunden med gräset och himlen vilket de först inte märker. För att tjata lite till om ljudet så blir det ännu mer uppenbart hur dåligt det är. Portion Control själva röjer dock på riktigt bra och det är kul att höra "Brainscaper Death Dive" och "Chew you to bits" live (om än med taffligt ljud).
Här hade allt kunnat vända till det bättre, men istället tar allting ett rejält fall åt fel håll när sambon läser spelschemat och ser att Die Form saknas. Härdad som man är av diverse synthtillställningar genom åren inser man genast att det som inte fick hända har hänt. Bandet som var hela anledningen till att vi åkte upp kommer alltså inte att spela. Fin födelsedagspresent till mig så här på 34-årsdagen (och det kom heller inte att sluta där heller). Större delen av den resterade kvällen tillbringar vi nere vid merchandisebordet där vi står och flamsar med gamla och nya bekanta och är så bittra och fåniga gamla synthare som man bara kan vara. Vi hade riktigt kul och jag skrattade så att magen vek sig ett par gånger, men det förtar ju inte känslan av en riktig fiaskokväll. Banden som spelar under kvällen bemödar vi oss inte ens att se förrän det är dags för Klinik, eller vad man nu ska kalla det. Det visar sig nämligen att det bara är Dirk Ivens som dykt upp av originalmedlemmarna och inget ont om honom, men Dive har jag sett framföra Kliniklåtar förr och med lokalens taffliga ljud och mina ömmande tår i ett par joggingskor gör att jag omgående ställer mig vid sidan och surar. Halvvägs in i konserten tycker jag VÄLDIGT synd om mig själv och beslutar mig för att hämta en öl som tröst. Jag står och muttrar "Glad födelsedag" som ett mantra ett litet tag tills jag blir på lite bättre humör igen. Direkt efter Klinik vinkar vi adjö till våra bekanta och tar ånyo taxi, den här gången för att fötterna smärtar och vi inte orkar vänta. Av någon anledning är resan 60 kr billigare den här gången och chaffisen är riktigt trevlig.
Väl på hotellet svär vi över det mesta som har med Tinitus att göra och kulmen på kvällen kommer när sambon ber mig ställa alarmet på min mobil. Jag rafsar runt i väskan ett antal varv utan att hitta den och när sambon ringer till den hör vi ingenting. Jag har troligen lyckats lägga den på bardisken när jag köpte den sista ölen, eller så lade jag den på golvet på toaletten efter att ha letat läppstift. Hursomhelst är den borta. Det är inte så länge sedan den gled ur min ficka på bussen hem från jobbet och jag fick spärra den och beställa nytt SIM-kort. Nu är det dags igen, fast den här gången helt utan hopp om att få tillbaka den. Efter denna insikt släcker vi lampan i vredesmod och somnar till dunket från hotellbaren.
Nästa dag vaknar jag och försöker nå Tele2:s spärrservice, vilket visar sig fungera sisådär. Jag beslutar mig för att prova igen efter frukost. Väl nere på entreplan och just utklivna ur hissen inser vi att vi har hotellnyckelkortet inlåst på rummet. Vare sig hiss eller frukostentrén kommer att fungera utan kortet så det är bara att gå till receptionsdisken och idiotförklara sig själv.
Efter frukost och efter att ha spärrat kortet är det dags att äntligen bege sig hemåt. På t-banestationen börjar sambon leta efter sina nycklar och ett tag tror vi nästan att även de gått till de sällare jaktmarkerna där allt annat finns, men de ligger som tur är i en av väskorna. Trötta och med rejäl hemlängtan kliver vi på tåget som faktiskt är i tid om man räknar bort den redan aviserade förseningen på en timme. Men lyckan visar sig vara kortvarig, fem minuter senare kommer en danska och vill ha våra platser. Tåget visar sig vara helt dubbelbokat! Tur i oturen så hann vi sätta oss först + att danskan var smart och rusade efter hjälp direkt så för vår del så löste det sig ändå, men SJ-personalen fick verkligen svettas.
Ett antal timmar senare är det äntligen dags att sätta sig på bussen hem och få träffa katterna igen. Fördelen med att ha haft mamma och pappa som kattvakt är att huset skiner och det finns rester i kylen som vi kan livnära oss på.
Summa summarum så var vädret fantastiskt, maten underbar och sällskapet på topp (så klart). Det var även trevligt att traska omkring lite i Stockholm tillsammans med sambon. Men själva festivalen var verkligen inte alls bra och när jag tänker på hur mycket den har kostat oss både i tid och framförallt pengar så får jag en stor klump i magen. Jag har fortfarande inte loggat in på mitt bankkonto, jag vill helt enkelt inte veta.
Det var garanterat sista synthfestivalen jag befann mig på, härmed pensionerar jag mig för gott.
Tack och adjö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)