När vi i mars månad bokade in att se den gode Özz Nûjen på Kulturhuset i Hässleholm visste vi förstås inte att vi skulle ha en konsert med Howard Jones i Helsingör inbokad dagen innan. Så när det väl var dags att ta sig in till Hässleholm på lördagskvällen var det ganska så segt.
Men det var tur att vi gjorde det, Özz bjöd på en skön mix av humor och samhällskritik och showen i sig är till för att få oss alla att gå och rösta även om det är svårt att veta på VAD man ska rösta. Det är också en hyllning till hans syster som tyvärr gick bort i cancer tidigare i år.
Özz sparade inte på krutet och sågade egentligen alla partier på ett underhållande och ärligt sätt, men det är framförallt Liberalerna och förstås statsminister Ulf Kristersson som fick sig de allra största kängorna. Det kommer att dröja länge innan jag slutar förknippa Kristersson med att gömma sig under ett bord. :) Hans minspel när han visar upp typiska representanter för varje parti är också komikerguld.
Dessutom är det åter igen värt att hylla Özz för att han efter sin föreställning går ut och skakar hand med alla som varit där och ställer upp för selfies för de som vill, det är riktigt god karaktär. Synd att våra politiker inte är lika bra. :)
Det var dags att se vår första konsert i Helsingör av alla ställen och artisten i fråga var legenden Howard Jones som firade 40 år som artist. Jag skulle ljuga om jag sade att jag har bra koll på herr Jones låtskatt, han är mer en 80-talsikon för mig som liksom alltid bara funnits där. Eller så trodde jag i alla fall. Men mer om det senare.
Skönt nog hade all snö och is från veckan innan regnat bort till denna dag och vi körde bil upp till Helsingborg för att slippa parera tågtider. Själva resan gick bra, men parkeringen var obegriplig för oss båda och det tog ett tag innan vi hade parkerat på Knutpunkten. Naturligtvis fick jag även dra ner en ny app, det är makalöst hur många bolag det kan finnas.
Klockan var nu lite efter två två, så i väntan på att få checka in tog vi oss en öl på Brödernas och sköljde av oss parkeringshuvudvärken.
Vi checkade sedan in på Elite Hotel Marina Plaza, också en ny bekantskap för oss och som ligger ett stenkast från stationen. Bishop Arms sitter även ihop med hotellet och vi hade bokat bord där för enkelhetens skull, då vi ville ta oss över sundet så snart det var möjligt. Jag trodde att det var lite overkill att boka bord så pass tidigt, men det var faktiskt ganska fullsatt efter att vi satt oss.
Helt OK pubmat och i lagom portion så att man inte behövde gå och lägga sig på rummet efteråt. Vår vana trogen bokade vi även biljetter till ett nytt evenemang, i det här fallet musikalen Rocky Horror Picture Show kommande lördag som fick ersätta vårt planerade julbord samma dag som vi inte längre var på humör för.
Därefter tog vi oss till Sundsbussarna, ett bolag vi inte åkt med innan. Det är mindre båtar som skryter om att vara billigast, men det är marginell skillnad. Tyvärr var det oklart var underhållningen höll till, så vi missade att lyssna på trubaduren under överfarten, men vi kunde i alla fall dricka kall öl.
Konserten var på Kulturvaerftet som vi visste låg nära hamnen och vi hittade dit i mörkret utan större problem. Dock var vi alldeles för tidiga och efter en öl på restaurangen som höll på att svida om till bar kände vi oss lagom förvirrade på VAR konserten skulle äga rum. Det stod en sak på biljetten och en annan på evenemanget och någon info hade inte kommit upp än.
Vi gick ut igen och irrade runt lite och till sist gick jag in och frågade i entrén och fick ett lite halvnosigt svar att det ju inte var förrän kl 18, men att ingången skulle vara där vi befann oss. Jag insåg att vi inte kunde hänga där och vänta, så jag tog hjälp av Google maps som guidade oss till Borgerkroen, ett trevligt danskt ölhak, där vi spenderade väntetiden.
När det sedan väl var dags att gå tillbaka var det desto tydligare vart man skulle och jag hängde in min jacka och vi skulle gå och visa biljetterna, men Stefan försvann på vägen och jag insåg att han blivit stoppad och tvingad att hänga in sin skinnjacka. Lite tramsigt kan tyckas (var drar man gränsen på outfit och ytterkläder) och Stefan var lite sur och gick med bestämda steg genom biljettkontrollen och förbi utan att bli stoppad. Jag tror inte ens de reagerade. Komiskt nog var det jag som fick lite bekymmer eftersom systemet visade att jag hade två i mitt sällskap, men jag sade bara att han redan gått in, vilket ju var sant. Lite märklig setup.
Nåväl, vi må ha varit lite småtjuriga när vi kom i i salen, men det gick snart över och så fort som musiken drog igång var det 100 % glädje från start till mål. Alla i publiken var lika glada som vi och det var ingen trängsel eller annat trams.
Howard är en riktig entertainer sina 70 år till trots och jag tittade inte på klockan en enda gång under konsertens gång. Han rev av låt efter låt i intensivt tempo och med många roliga klädbyten och ljusshower etc. De som kallar honom ett "One Hit Wonder" borde få smäll på fingrarna, då han har en arsenal av riktigt kända låtar som man kan sjunga med i trots att man inte lyssnat aktivt. Jag var nästan lite förvånad över hur många jag hade koll på trots allt.
Dessutom har hans röst hållit väl genom åren och han körde mycket mellansnack som var riktigt gemytligt och underhållande även det.
Så när konserten väl var över var vi superpeppade och Stefan fixade en av de många låtlistorna + köpte skivor och en tygkasse i merchen.
Vi hämtade ut jackorna och tog oss till Öresundslinjens båt för hemfärd och bubblade med varsin öl även där.
Därefter gick vi till Bishop Arms och lyckades hitta en sittplats och där satt vi ett tag och hade det gott, tills det var dags att tänka på refrängen.
Praktiskt nog kunde vi även ordna mat utan att behöva beställa leverans och på väg till rummet högg Stefan ett par gafflar åt oss så att vi slapp äta vår kebab med händerna.
Riktigt bra kväll och natt i Helsingör/Helsingborg!
Av någon anledning dök det upp reklam på FB för Malmö Opera och att de skulle ha ett gästspel från New York under två kvällar som heter Black Lodge.
"Black Lodge liknar inget du tidigare sett. Det är både en livekonsert och en filmvisning, både opera och industrirock. Välkommen in i ett David Lynch-inspirerat universum där en plågad författare konfronteras med sina demoner."
Jag visade det för Stefan och i ett nattligt svep av att beställa saker att gå på blev det även två biljetter till detta, utan att vi visste så mycket mer om det.
När det sedan väl var dags att åka hade vintern slagit till och det var ingen lek att ta sig till operan. Vi kom iväg till Hässleholm i bra tid efter att Stefan kommit hem från jobbet och hann med ett tåg som gick i tid för ovanlighetens skull, men väl framme var det halt, kallt och mörkt.
Vi kom tack och lov fram helskinnade och kunde inta vår förbokade foajémeny. Gott, men en liten aptitretare för stackars Stefan som inte ätit mer än sina frukostmackor. Vi drack även varsitt glas alkoholfritt bubbel + varsin alkoholfri öl och jag drack upp allt kaffe i hopp om att få upp värmen.
Väl inne i salongen fascinerades vi av folket som gjorde oss sällskap, det var alla slags åldrar och coola personligheter.
Föreställningen drog igång på utsatt tid och började med att musikerna sakta tog sig till sina platser och sedan kom sångaren Timur Bekbosunov in och det var en stor skärm över scenen där filmen drog igång + att det var monitorer på vardera sida av scenen där man kunde läsa texten till det han sjöng.
Så långt klart och tydligt, sedan drog det igång och jag vet knappt hur jag ska beskriva det. Det var som att dras in i någons drömvärld där personen har samma referenser som jag själv. Lynch, Cronenberg, Skinny Puppy, psykadeliskt mörker, demoner. Timur påminner mig om både Klaus Nomi och lustigt nog Jim Carrey (när han är seriös) och hans röst är känslomässigt explosiv och hans minspel på filmen likaså. Och när berättelsen tar sin vändning (i brist på bättre ord) och musiken och sången genast övergår till snabb, skitig industrirock ryser jag av välbehag. Hela upplevelsen var smärtsam och vacker på samma gång.
Föreställningen är "bara" en dryg timme men det märkte jag faktiskt inte av. När det väl är slut och alla applåderar och jublar så kikar jag på Stefan, nyfiken för att se hur han har upplevt det hela och han är minst lika betagen som jag - vilket inte förvånar mig.
Detta är dock en upplevelse som inte är för alla, det är känslomässigt mörkt och tungt och oförlåtande. För mig är det riktigt befriande, äntligen något som verkligen KÄNNS och som vågar vara mörkt och dystert på flera nivåer utan att erbjuda ett lyckligt slut där allt blir bra igen. Dessutom skriver de inte oss på näsan, du får göra din egen tolkning.
För oss var det full pott och det var nästan så man glömde bort isgatorna när vi sedan tog oss till Triangeln och åkte hemåt. Nästan lite synd att inte ha en övernattning så att vi kunnat sätta oss på en pub efter och prata av oss! Men det gick att göra hemma i soffan också.
