Black Lodge

 

Av någon anledning dök det upp reklam på FB för Malmö Opera och att de skulle ha ett gästspel från New York under två kvällar som heter Black Lodge.

"Black Lodge liknar inget du tidigare sett. Det är både en livekonsert och en filmvisning, både opera och industrirock. Välkommen in i ett David Lynch-inspirerat universum där en plågad författare konfronteras med sina demoner."

Jag visade det för Stefan och i ett nattligt svep av att beställa saker att gå på blev det även två biljetter till detta, utan att vi visste så mycket mer om det.

När det sedan väl var dags att åka hade vintern slagit till och det var ingen lek att ta sig till operan. Vi kom iväg till Hässleholm i bra tid efter att Stefan kommit hem från jobbet och hann med ett tåg som gick i tid för ovanlighetens skull, men väl framme var det halt, kallt och mörkt. 

 

Vi kom tack och lov fram helskinnade och kunde inta vår förbokade foajémeny. Gott, men en liten aptitretare för stackars Stefan som inte ätit mer än sina frukostmackor. Vi drack även varsitt glas alkoholfritt bubbel + varsin alkoholfri öl och jag drack upp allt kaffe i hopp om att få upp värmen.

Väl inne i salongen fascinerades vi av folket som gjorde oss sällskap, det var alla slags åldrar och coola personligheter. 

Föreställningen drog igång på utsatt tid och började med att musikerna sakta tog sig till sina platser och sedan kom sångaren Timur Bekbosunov in och det var en stor skärm över scenen där filmen drog igång + att det var monitorer på vardera sida av scenen där man kunde läsa texten till det han sjöng.  

Så långt klart och tydligt, sedan drog det igång och jag vet knappt hur jag ska beskriva det. Det var som att dras in i någons drömvärld där personen har samma referenser som jag själv. Lynch, Cronenberg, Skinny Puppy, psykadeliskt mörker, demoner. Timur påminner mig om både Klaus Nomi och lustigt nog Jim Carrey (när han är seriös) och hans röst är känslomässigt explosiv och hans minspel på filmen likaså. Och när berättelsen tar sin vändning (i brist på bättre ord) och musiken och sången genast övergår till snabb, skitig industrirock ryser jag av välbehag. Hela upplevelsen var smärtsam och vacker på samma gång.

Föreställningen är "bara" en dryg timme men det märkte jag faktiskt inte av. När det väl är slut och alla applåderar och jublar så kikar jag på Stefan, nyfiken för att se hur han har upplevt det hela och han är minst lika betagen som jag - vilket inte förvånar mig.

Detta är dock en upplevelse som inte är för alla, det är känslomässigt mörkt och tungt och oförlåtande. För mig är det riktigt befriande, äntligen något som verkligen KÄNNS och som vågar vara mörkt och dystert på flera nivåer utan att erbjuda ett lyckligt slut där allt blir bra igen. Dessutom skriver de inte oss på näsan, du får göra din egen tolkning. 

För oss var det full pott och det var nästan så man glömde bort isgatorna när vi sedan tog oss till Triangeln och åkte hemåt. Nästan lite synd att inte ha en övernattning så att vi kunnat sätta oss på en pub efter och prata av oss! Men det gick att göra hemma i soffan också.